Magnus Uggla slog publikrekord i folkparkerna i somras. Den unge barbaren som skrämt östermalmskärringar och retat vänstern är glömd. Ryggdunkningarna och hejaropen skallar över Sverige. Håller Uggla på att bli en gosig folkhems-Nalle i stil med vad Ulf Lundell blev under 1982 genom ”Öppna landskap”?
— Nej, säger Uggla. Vänta bara till nya LPn kommer. Då tycker dom inte att det är lika kul längre.

Det mest intressanta jag lärt mig om Magnus Uggla efter fyra intervjuer med honom på fem år är att han aldrig dricker alkoholhaltiga drycker före solens nedgång. Aldrig en droppe på blanka eftermiddagen. Jag har intervjuat hela rock-Sverige två-tre varv och halva rockvärlden och aldrig stött på den filosofin i något sammanhang Men ofta den motsatta.
Så varför denna torrbollsinställning från en man som knappast är känd som en stugsittare bland det nöjesstockholm som virvlar mest. Även om Uggla ofta ses hängande på krogarna runt Kungsträdgården verkar han alltid festa med måtta.
— Jag är inte alkoholiserad om det är det du menar, svarar han medan han stjälper i sig en Coca Cola och beställer en Ramlösa att skölja ner med.
Han har sin svarta jeansjacka av märket Jeff (?!) knäppt ända upp i halsen och han ursäktar en lättare förkylning.

”Jag har alltid hatat Magnus Uggla men efter hans ”Sommar”-program i radio förlät jag allt.”
/Britta Svensson, Expressen

Den 13 oktober kommer Magnus Ugglas nya LP ’Den döende dandyn’ ut och den vill han inte prata om ännu. Plattan är inte riktigt klar. Han ändrar texter in i det sista och gör de sista sångpåläggen dagen efter intervjun.
Hårdrockspastischen ”Joey Killer” borde vi väl ändå kunna prata om för den singeln har kommit ut.
Men varför, Magnus Uggla, skall man driva med hårdrocken efter alla dessa år?
— Varför skall man spela den efter alla dessa år? Den är tacksam att driva med eftersom den har alla attribut och klichéer. Men låten är inte typisk för LPn. ”Joey Killer” är den enda låten som har en koppling till ’Välkommen till folkhemmet’. Som kanske till och med kunde ha legat på den LPn.
1983 års LP ’Välkommen till folkhemmet’ innehöll texter om typiskt svenska företeelser. Uggla rev av hemmapappor, hippies, dörrvakter, astrologer, rikemän med sitt snabba och effektiva slå-först-tänka-sedan recept.
Så du har blivit personligare nu?
— Har försökt skriva texter på ett annat sätt än senast. Mer vill jag inte säga. Alla melodier var klara för turnén men texterna filar jag och putsar på in i det sista.
Han erkänner att han känner större krav och press på sig idag än på 70-talet. Han började redan i november i fjol att skriva första texten. Den tog tre månader att göra och finns idag inte ens med på den nya plattan. Motståndet mot att sätta sig ner på en stol och skriva har nästan varit övermäktigt denna gång och han säger halvt på skämt, halvt på allvar att detta är hans sista skiva.
— Jag får slå mig själv för att prestera något. På 70-talet öste jag bara på utan mål. Nu har jag tid att tänka. Jag vet inte om det är till fördel eller nackdel.
Vad Magnus Ugglas konserter anbelangar har tänkandet varit av godo. I somras rev han av en show som saknar motstycke i svensk rockhistoria. Han snackade mer än han sjöng sig in i folkparkspublikens hjärta på ett sätt som ingen trott var möjligt. Att prata och spela akustiskt har varit dödssynder i folkparkerna. Uggla gick iland med allt han företog sig och slog publikrekord i ett triumftåg genom Sverige.
När folk som jag börjar gilla dig har du inte misslyckats som retsticka då?
— Jo, ett visst misslyckande är det, skrattar han. Nej, men jag är i första hand inte ute efter att retas utan för att underhålla. Går folk nöjda från mina konserter är det perfekt. Jag vill inte vara någon rebell.
Men rebellisk och radikal är vad Uggla är idag. I tider som dessa krävs det inte mycket för att man ska vara det. När Imperiet överhuvudtaget inte spelar i Sverige utan ror hem ett amerikanskt skivkontrakt; när Lundell har sabbatsår; när Hylander letar efter sig själv medhjälp av en supergrupp och får ur sig kvickheter som ”rösta på mig på Sommartoppen” och sedan läser upp adressen till Sveriges Radio, då är det inte mycket till konkurrens om titeln Sveriges Folkparkskung. Py Bäckman är drottningen och hennes band svänger med en naturlig, personlig och känslig intimitet, men hon säger knappt något till oss.

”Magnus Uggla är nog den ende svenske artist som får mig att känna moderskänslor.”
/Lars Aldman, radioproducent i Göteborg

Men Ugglas förvandling från dekadent borgaryngel till antiimperialist var det vi skulle behandla. När den svenska rockscenen på folkparksnivå endast innehåller två människor som säger tre sammanhängande meningar i rad om något av vikt, nämligen Björn Afzelius och Mikael Wiehe, så flyter mannen som på sjuttiotalet vrålade att han skiter i allt, upp som en sanningssägare och radikal. För Magnus Ugglas långa tal i folkparkerna denna sommar om vårt USA-komplex var inte bara roligt. Det kändes skönt att någon äntligen slog näven i bordet efter 80-talets totala amerikanska hjärntvätt av vårt land. Årets Rocky-Rambo-Top Gun-Born American-explosion har föregåtts av en Dallas-Dynastin-Falcon Crest-brunch-hamburger-sallads-jogging-gymping-work out-body building-kultur där musklerna och egot svällt och hjärnan krympt.
— Det är inte meningen att det skall vara radikalt, svarar Uggla när jag berömmer honom för att vara den enda rockartist som vågat gå utanför de givna ramarna i en folkparksshow och provocera.
— USA-talet var inget politiskt ställningstagande för mig, det var nog därför som det blev så bra. Det var inte pekpinnar. Det var bara min irritation över hur allt som kommer från Amerika glimmar av guld medan det vi har är ingenting. För så ser sig svensken i förhållande till amerikanen och amerikanen sig själv i förhållande till svensken.
— Det här med amerikanska kontrakt är jag väldigt trött på, amerikanska producenter, amerikanska världsdelar, hela den biten. Det är lite det ”Joey Killer” handlar om. Killarna från vischan som plötsligt blir amerikanare, det är fel grej.
Det har oftast funnits ett ”men” kring Magnus Uggla som artist. Han har under flera år sålt lika mycket, ofta mer skivor och dragit mer folk till sina konserter än andra svenska artister ur rockeliten, men han har inte accepterats av den mer sofistikerade och avancerade delen av rocktyckare och rockpublik. Efter sommarens turné har Uggla växt ut artistiskt och kommersiellt till en dimension som ingen riktigt räknat med.
— Det har kommit dubbelt så mycket folk i år som tidigare. Men entusiasmen har varit lika stor förr om åren. Underhållningsvärdet på showen har varit bättre i år men eftersom jag inte kommit med en platta på tre år så vågar folk tycka om det jag sjunger nu.

”Det är roligare att höra honom sjunga än att läsa hans åsikter i tidningen.”
/Betty Skawonius, Dagens Nyheter

Det är ingen som retar sig på en grej som blivit gammal och mist sin udd. Dom ser det mer som en kul grej. Men vänta till höstturnén när jag kör nya låtarna. Det kommer att bli en annan sak. Då tycker dom inte det är lika kul längre.
Jag tror att Ugglas låtar framförda på scenen är roliga oavsett ålder. För han lyckas göra något av ganska bagatellartade sånger i livesituationen. ”Joey Killer”s föga originella och provocerande text blir mycket lustig när galenpannorna i Strix Q tillsammans med Uggla gör en Herreys-parodi. Dansen och de överdrivna gesterna bildar en fond, eller trampolin, för sången att studsa mot.
— Vi började klä ut oss under förra turnén. Det har vi utvecklat nu. Plus att jag förberett grejer att säga mellan låtarna. Har inte jobbat så mycket med det men bara det att jag sätter mig ner och gör det är helt nytt. Det bestämde jag redan för ett år sedan. Jag tycker det är kul att gå åt stand-up-comedian-hållet, även om det inte är exakt vad jag gör.
1981 sa Magnus Uggla att han skulle passa sig för att hamna på en krogscen och bli en ny Björn Skifs. Ugglas utveckling sedan dess går raka vägen mot en krogshow, om än inte i traditionell bemärkelse. För var skall han annars ta vägen med en föreställning som innehåller alltmer teatrala och talade inslag?
— Det vore kul att göra något åt teaterhållet. Nån revysak. Jag har inte funderat så mycket på det men det är jag inte helt främmande för. För när jag går på krogshower och ser artister uppträda så är det när dom pratar med publiken som är bästa stunden på kvällen. Jag kommer ihåg Jerry Williams på Börsen. Han pratade vid några tillfällen men han skulle ha pratat mycket mer. Med det tugget som han har skulle det då blivit ännu större succé. Det är synd bara att krogartist har så ful klang i Sverige och man får verkligen passa sig för att få bli pajas.
I mångas ögon var det just det Magnus Uggla var efter det famösa uttalandet om ANC-galan i Jacob Dahlins TV-stege i fjol.
— Jag står fortfarande för att det var ett dåligt program, säger en märkbart irriterad Uggla när saken förs på tal. Men det är ett missförstånd att jag skulle kritiserat syftet med galan, själva insamlingen av pengar.
— Kan vi inte prata om något annat. Jag har fått den här frågan av varenda jäkel i sommar.
Jo, vi kan ju tala om vad Uggla skulle kunna tänkas ställa upp på.
— Cancerfonden skulle jag kunna tänka mig. Det skall inte lukta politik. Jag vill inte få en politisk stämpel.

”Magnus Uggla är 80-talets Karl Gerhard. Textmässigt är Uggla en man som talar överklassens språk och på slyngelns vis häcklar samma överklass.”
/Lasse Anrell, Aftonbladet

Dagens Nyheters rockrecensent Bengt Ohlson gjorde en analys av Uggla i TV under sommarturnén och tyckte då liksom många andra att Uggla hade en potential som radikal men blev ofarlig för etablissemanget för att han slog åt alla håll och aldrig riktade sin kraft.
— Det är fel. Jag vill inte jämföra mig med Karl Gerhard men det är någon som jag har lyssnat mycket på. Han slog mot allt han hetsade upp sig på och han var en farlig man, slår Uggla bestämt fast för att sedan avrunda med:
— Men jag är inte inne på att skriva politisk satir.

”Hans självsäkerhet räddar honom. Musikens fotbollsrefränger är bättre än texternas veka sparkar mot öppna dörrar.”
/Jens Peterson, Aftonbladet

Nähä. Då är det bara en sak till jag är nyfiken på att veta:
Varför är du så säker, tydlig och behärskar situationen så totalt på scenen medan du privat är tveksam, lätt nervös och ovillig att prata?
— Jag vet faktiskt inte. Jag ser den skillnaden lika bra som du. Jag vågar säga mycket mer på en scen än i en intervju. Jag lever ut på scenen. Jag får en adrenalinkick. Annars är jag ganska blyg.
Ja, jag har aldrig sett Uggla ”bete sig” offentligt i andra sammanhang än sceniska. Nu sitter han där mitt emot mig och dricker kaffe. Förut var det cappuccino.
Du verkar så ordentlig!
— Det tror jag inte. Jag dricker aldrig alkohol på dagarna för då blir jag så trött att jag går och lägger mig. När jag var 16 år drack jag och var berusad på dagen, somnade sex på kvällen, vaknade tolv på natten bakfull.
Magnus Uggla ryser vid minnet.
— Jag dricker aldrig före en spelning. Det gjorde jag i tidernas begynnelse för det var så läskigt att gå ut på scenen. Då var vi tvungna att ta några jäklar innan. Men det vi gjorde i somras bygger på fullständig närvaro så det går inte att dricka någonting.

”Han har blivit rockens Loffe. Se upp Magnus, så du inte fastnar i svenska folkets björnkram.”
/Susanne Ljung, frilansjournalist

Magnus Uggla och bandet var denna sommar indragen i en del kravallungar i några parker med avsvimmade och klämda ungdomar som fick köras till sjukhus.
Är det vildare i de svenska folkparkerna idag?
— Nej, publiken är mindre våldsam än för en fyra-fem år sedan. Det märktes skillnad efter Lundells Öppna landskap-turné. Förr i tiden kunde det komma flaskor och ölburkar flygande. Efter Öppna landskap kom det blomsterkransar och sånt. Vi noterade faktiskt det när vi åkte året efter. Publiken hade lärt sig något nytt.
Magnus Uggla tackar för sig och börjar hasta till en frisör. Om två dagar ska han åka på en veckas semester. Då hinner han inte läsa artikeln innan den blir publicerad, säger jag.
— Vad betyder det, säger han och dröjer i steget.
Att du får lita på mig, säger jag.
— Ja, ja, men se till att det där om ANC inte blir för luddigt, säger han och springer ut på Birger Jarlsgatan.