Commando har varit ute på stickspår sen andra plattan ’Mot stjärnorna’. Nu har de hittat sitt rätta spår igen. Med nya LPn ’V’, ny trummis och Eva Sonessons röst i bagaget riktar de blickarna åt samma håll som så många andra svenska band — ut i världen.

Eva Sonesson. Så heter hon. Jag tror inte det finns någon som har något att invända om jag påstår att hon har en av landets bästa kvinnliga rockröster. Hon och resten av Commando M Pigg, eller Commando som de nu kallar sig, har under de senaste åren befunnit sig i den svenska rockens mellanskikt. Ett etablerat band som säljer skivor och har sin publik, men inte upplevt det riktiga genombrottet.
— Egentligen är det väl ganska starkt att vi håller på fortfarande, säger Peter Puders, Commandos skånske gitarrist.
— Fast samtidigt har vi väl aldrig direkt tänkt på att slå igenom. Det är inget vi strävar efter i första hand. Tanken på att sitta hemma med gitarren och göra låtar, med bara en tanke i huvudet; att de ska sälja. Den får mig att må illa.
— Vi kan ju inte och vill inte heller kompromissa, säger Eva.
Musiker som inte kompromissar har det tydligen inte alltid så lätt. På frågan om de trots allt kan leva på sin musik svarar någon:
— Vi lever inte på den, vi dör!
Det är snart ett och ett halvt år sedan Commandos LP ”Time Beats” kom, den fjärde i ordningen. Plattan blev inte, som många hoppats och trott, ett återtagande av förlorad mark efter den svaga ’En Stjärna Bland Faror’.
Sen dess har det ändå börjat hända saker. ’Time Beats’ som alltså inte fick särskilt varmt mottagande här i landet, släpptes i våras i Västtyskland.
— Inget annat utländskt band på ett litet oberoende bolag har fått så mycket uppmärksamhet som vi, berättar de.
Promotionturnén i somras fylldes med intervjuer i tidningar och radio. Tysk TV intresserade sig till och med för stockholmsbandet.
Commando är som bekant inte det enda svenska band som rönt uppmärksamhet på kontinenten. Intresset tycks växa.
— De säger att det anas något skandinaviskt i vår musik, trots att våra texter är på engelska, säger Eva och är en smula förvånad då liknande saker sagts om band som Lädernunnan och Thirteen Moons, vars musik ju skiljer sig ganska starkt från Commandos. Det hela verkar lovande för bandet, inte minst då den västtyska skivmarknaden är världens tredje största.
— Herregud, det bor ju sextio miljoner människor där, säger Peter lågt i ett tankfullt ögonblick.
Tillbaks till Sverige. Här ligger just den nya LPn ’V’ (5) rykande färsk i skivbutikerna.
— Den är ett steg tillbaks mot ’Mot stjärnorna’. Det är lite mer spartanskt, rakare, säger Anders Karlsmark, basist och tillsammans med Eva ursprungsmedlem i Commando.
Under inspelningen av ’V’ hoppade trummisen Robert Halldin av. Han har ersatts av Anders Hernestam.
— Det märks, säger Peter, hans trumspel har tillfört något. Det låter lite mer ”sjuttiotal”, lite mer rock, inte så mycket ”takt-maskintrummor”.
Med framgångar eller inte, Commando är tillbaks. Efter två plattor utan udd tycks de ha hittat rätt spår igen.