Det finns inga svenska skivproducenter värda namnet. De få som envisas med att kalla sig producenter är fegisar som går i skivbolagens ledband.
Ovanstående är ingen fejkad journalistvinkling utan i korthet vad Tomas Gabrielsson och Peter O Ekberg tycker om den svenska producentscenen. Själva kallade producenter på bland annat Wilmer X och Suzzies Orkesters plattor.

Nile Rodgers gav David Bowies karriär en nytändning med ’Let’s dance’-LPn 1983. Tillsammans med Bill Laswell stod Rodgers bakom Mick Jaggers solodebut ifjol. Bruce Springsteen lät Arthur Baker mixtra med jättehiten ”Cover me”. Senaste stjärnskottet Keith Forsey har givit Simple Minds tillbaka statusen som en av rockvärldens ledande grupper. När det är tyst om Frankie Goes To Hollywood talas det fortfarande om Trevor Horn.
Producenter, producenter, producenter. Vi hör ständigt talas om dem. Från och till dominerar de skeendena och utvecklingen inom rockhistorien. Idealen växlar från Phil Spectors mäktiga ljudväggar till George Martins försynta stråkkvartett på Beatles ”Yesterday”.
Nu är vi inne i en producent-era igen. Så fort det musikaliska uttrycket stangerar rycker männen med de stora öronen och magiska fingrarna till undsättning och gjuter nytt liv och spänning i plattorna.
Det sker åtminstone internationellt. Här hemma händer ingenting. Här finns inga producenter värda namnet. Åtminstone om man får tro Tomas Gabrielsson. Frilans-ljudtekniker och skivbolagsdirektör på sitt eget Urspår samt producent åt bland andra Wilmer X.
— Det finns inga svenska producenter överhuvudtaget, inklusive mig själv. Även om jag skulle vilja vara det. Det finns dom som ”agerar” producenter, som sitter och hänger i studion och ser till att inte allt går åt helvete.
Peter O Ekberg som under två år arbetat exklusivt som producent på WEA-Metronome och där bland annat jobbat med Suzzies Orkester har ungefär samma åsikter.
— Det beror på hur man vill definiera en producent. Duktiga soundskapare finns det. Men kombinationen av en som har total överblick över produktionen och som kan mycket om ljud finns det få av.

FEGA PRODUCENTER

Vad kommer detta sig av? Är vårt demokratiska begrepp så djupt rotat i musiklivet att det är ”fult” att styra folk?
Eller är de svenska så kallade producenterna helt enkelt för fega?
— Ja, nästan genomgående, även jag själv, svarar Peter O. Det beror oftast på omständigheterna. Man kan inte leverera vilken platta som helst till skivbolagen.
Peter O Ekberg slutade på nyåret sin anställning som husproducent på WEA-Metronome för att arbetsklimatet blev allt kärvare.
— Multinationella bolag har sånt tryck på sina svenska avdelningar. Man får inte en chans att bygga upp något, resultatet skall komma direkt. Jag tror inte på att fem-sex man skall sitta i en skivbolagsstyrelse och tycka till och bestämma. Anders Burman (som startade Metronome på 40-talet och sålde det till amerikanska Warner Brothers 1978) var på sin tid envåldshärskare och gjorde det han trodde på. Själv har jag suttit på två stolar. Dels som gruppens kontakt med skivbolaget, dels som konstnärligt ansvarig.
Anders Burman framstår idag som en av de sista (?) stora idémänniskorna på de stora svenska grammofonbolagen. Han hade förmågan att ge fullständiga amatörer en professionell inramning som inte dödade utan förstärkte materialet. Han handplockade musiker som lät rätt och kunde arbeta i en studio. Han skapade ett ”Burmanskt sound” och en arbetssituation där studioovana nervknippen som John Holm och Bernt Staf kunde fungera.
Det började med Pugh Rogefeldt 1969 och det fortsatte med nämnda och Ola Magnell, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström för att nämna topparna.

EN MODERN SPECTOR

Burman var ingen teknisk hejare utan gick på känsla och intuition. Den internationella producentscenens senaste fynd Keith Forsey säger sig också tillhöra den icke-tekniska skolan.
— Du behöver inte veta någonting om mixerbord och equalizers för att bli en bra producent. Det enda du behöver veta är hur bra gruppen är, säger han i amerikanska tidningen Musician.
Lyssnar vi däremot till Forseys arbeten med Psychedelic Furs, Simple Minds, Generation X/Billy Idol (”Dancing with myself” var Forseys genombrott i rocksvängen, tidigare var det mest disco med Giorgio Moroder) och nu senast Charlie Sexton verkar han mer anspråksfull och pompös: En modern Spector som bygger musikaliska slott som gnistrar av effekter.
Sedan Forsey skrev samt producerade Simple Minds USA-etta. ”(Don’t you) Forget about me” har den före detta trumslagaren i Amon Duul II varit rockvärldens hetaste producent. Trots sitt förnekande av teknikens betydelse så är just Forsey en typisk representant för dagens producentgeneration. Som måste vara tekniska vidunder och samtidigt musikaliska visionärer och innovatörer.
Digitala inspelningsmöjligheter har gjort akustiskt ”know-how” till ren matematik. Syntar och trummaskiner har ytterligare drivit musiken mot en annan form.

TRÖTTA SVENSKA MUSIKER

En producent som, mer än en gång fått uppleva hur tekniken infiltrerar musiken är Quincy Jones. För honom ägde den första revolutionen rum 1953 när instrumenttillverkaren Leo Fender gav jazzmusikern Monk Montgomery en prototyp av en elbas.
— Den förändrade verkligen musiken för den åt upp så mycket utrymme. Innan elbasen och elgitarren var rytmsektionen en stödsektion som backade upp blås och piano. Men när elinstrumenten kom fick allt annat sätta sig i baksätet. Rytmsektionen blev stjärnorna. De gamla stilarna höll inte längre och det skapade ett nytt språk. Det visar sambandet mellan teknologi och estetik.
Schablonmässigt sägs det att i England finns idéerna och i USA finns musikerna. Svenska musiker har också ett gott rykte internationellt och den amerikanska sångerskan och kompositören Brenda Russell påbörjade under Peter O Ekbergs ledning en produktion i Stockholm som dock ännu inte slutförts.
En som inte är lika imponerad av svenska musiker som Brenda Russell är Tomas Gabrielsson.
— Det är synd att musikerna inte har mer tävlingsanda, en vilja att spela bättre än sina polare, att blända. Många svenska skivor låter lite trötta. Hörde förresten Lill Lindfors och Pointer Sisters i två olika TV-program i julhelgen och båda sjöng framför storband, men vilken skillnad i satsning av musikerna. Amerikanerna satt och lirade arslet av sig på dom där ganska tråkiga arren och fick det att svänga kopiöst. Svenskarna satt bara och harvade. Det är möjligt att det är arbetsmarknaden och konkurrensen det beror på. I ”We are the world”-videon ser och hör man också att alla ger järnet hur liten insats dom än gör. Den inställningen och det självförtroendet saknas här.

VISIONER OCH EKONOMI

Producenterna är alltså självkritiska eller klagar på skivbolagens feghet och musikernas bristande engagemang och självförtroende. Finns det då inget positivt att hitta i svensk produktion?
Jo, det finns åtminstone en man med idéer och visioner. Kjell Andersson på EMI. Han har dessutom ekonomiska möjligheter att genomföra sina projekt. Med tur och talang har han prickat in storsäljare med Ulf Lundell och Gyllene Tider. Tillsammans med Lasse Lindbom bildar han ett team som både kommersiellt och artistiskt lyckas plocka fram extra kvaliteter ur artisterna dom arbetar med.
Ta till exempel Per Gessles senaste LP ’Scener’ där tonårspoparen äntligen börjar visa upp den mognad och tyngd som länge anats men som helt saknades på förra soloförsöket 1983. Kjell Andersson har under åren refuserat åtskilliga Gessle-texter och melodier. Gessle har med känslighet lotsats från ett elektriskt ljud mot en mer akustisk och spännande ljudbild.
Arbetet med Lundells ’Den vassa eggen’ har också bedrivits under lång tid. Låtar har ratats in i det sista och Kjell Andersson har ”krävt” att Lundell ska skriva nya och bättre låtar.
— Jag har aldrig haft råd och tid att jobba som Kjell Andersson, säger Tomas Gabrielsson. Dom så kallade musikrörelsebolagen har oftast inte råd med producenter. Där får man vara allt-i-allo. Småbolagen (läs Mistlur) har haft tur att dom hittat Stefan Glauman och Dagge Lundquist som är musiker, ljudtekniker och producenter samtidigt.
Ekonomin är givetvis ett hinder för svensk musik som inte har världen som sin marknad. Enligt Tomas Gabrielsson sätt att räkna går det att göra en LP för 50-60.000 kronor för vilket man får cirka tre-fyra veckor i studion. Med Peter O Ekbergs räknesätt är 50.000 verklig lågbudget och ett normalpris för svenska storbolagsproduktioner ligger mellan 100 och 150.000 kronor. Ett pris på 200.000 är inget ovanligt.
— Men svenska produktionskostnader är vad catering (mat och dryck i studion) kostar på stora utländska grejor, skrattar Peter O.
— Diana Ross till exempel gjorde demo-inspelningar för 65.000 dollar (omkring en halv miljon kronor). En dröminspelning i Sverige skulle kosta en miljon. Då skulle det finnas tid att prova olika musiker, att förkasta och göra om. Det är det sättet man jobbar på i USA och England.

KRÄKS PÅ EUROPOPSOUNDET

— Musikerna måste bli mer originella. Mer personlig lidelse. Artisterna måste ta risken att bli utskrattade och utfattiga. Springsteen höll ju på att åka ut från CBS i början. Wilmer X är ett bra svenskt exempel på att hålla ut, säger Gabrielsson som producerat gruppens tre senaste LP.
— ’Under hot’ (som kom i fjol vinter) är inspelad med alla musiker i samma rum, mycket ”läck”, fullt ös, ingen separation. Wilmerpojkarna använde hörlurarna som hörselskydd, sån volym var det. Ett litet rum, en källarlokal, gör mycket för helhetsintrycket om man strävar efter det ljud vi ville ha.
Peter O tycker att svenska producenter och skivbolag måste leta efter det unika i svensk musik. Han nämner Gyllene Tider, Imperiet och Hylander som bra exempel. Det är olika sorter, men alla låter svenska och är därför unika.
— Jag hatar europopsoundet. Kräks dom morgnar jag vaknar till Sandra eller någon av dom i Radioapparaten.
När krisen i den svenska skivbranschen diskuteras är det omöjligt att kringgå mediasituationen. Dan Hylander påstod i julhelgens TV-serie Picknick att en av anledningarna till den dåliga svenska skivförsäljningen var TVs totala ointresse för svensk musik. Det var bland annat Bagens promotioninsatser under våren för utländska videohits som ledde till att det inte fanns någon svensk sommarlåt på Topplistan. Enligt Hylander.
— TV behöver vi inte ens prata om, säger Tomas Gabrielsson med en trött och uppgiven gest.
— På radion sitter det producenter i vår generation (50-talister) eller äldre som tror att dom vet vad folk orkar höra. Men folk är smartare än dom tror. Kate Bush är en svår skiva som toppat englandslistan. Tom Waits är ett annat exempel. Radioapparaten och annan melodiradio görs av fegisar. Trötta människor. Naturligtvis kan inte radio och TV rädda den svenska skivbranschen men detta fega tänkande smittar av sig på artisterna som blir osäkra och rädda när deras platta inte spelas i radio. Då tror artisterna att dom gjort något fel och byter stil.
Tomas Gabrielsson — som spelat friform-jazz och som i egenskap av producent och ljudtekniker varit med och vunnit Svenska Grammofonpriset med en folkmusikskiva — fortsätter:
— Man måste vara häpnadsväckande på något plan annars försvinner man. Stockholms Negrer har helt rätt inställning när dom tycker att dom lyckats när dom får en överkorsad geting i Expressen och när Domus bojkottar skivorna. Ebba Grön sa nej till intervjuer i flera år. Varför skall vi göra sånt? Vi behöver inte den skiten. Det var rätt för dom.
— Man kan inte tvivla på sig själv som konstnär, då blir det ingenting, avrundar Gabrielsson.
Den viktigaste frågan kvarstår fortfarande: Vad är en producent egentligen?
När jag frågade runt bland musikerfolk så svarade Ratatas Mauro Scocco och Greg Fitzpatrick (kompositör, Adolphson och Falks spökspelare mm) lustigt nog identiskt lika:
— En producent skall vara allt från psykolog till supermusiker. Allt beroende på vilken artist man jobbar med.
Så kom igen, alla musikaliska psykologer. En hel skivbransch väntar på att få sina problem lösta.

— Artisten får aldrig bli ett instrument för producenten, säger, Peter O Ekberg, f d WEA-Metronome