Svenska ”garageband” hyllas i internationell rockpress. Kan de bejublade banden så småningom bli stora även i Sverige?

På senare tid har den svenska rockens undervegetation rört på sig betydligt, men trots att larmet funnits precis under näsan, lagom i öronhöjd, är det förvånansvärt få som ens höjt på ögonbrynen.
Då har man i utlandet hojtat mer om Den Svenska Rockvågen, och för första gången på mycket länge har våra band fått ett rejält erkännande bland seriösa kritiker och rockfantaster i England, på kontinenten och i USA; bolagen där tycks inte få nog av svenska ”garageband”, skivor importeras i hundratal och turnéer arrangeras i ökande takt.
Garagerock, brukar det lite bekvämt kallas, och visst är det så att de flesta banden får sin näring från det amerikanska 60-talets överhettade fuzzboxar.
När punkmusiken stelnade tog det pretentiösa och självupptagna över igen. Helt plötsligt blev det återigen accepterat att använda kolsyresnö på scen och spela på Royal Albert Hall. Var det inte just det som Siouxsie Sioux ville revoltera emot där hon satt på 100 Club och lyssnade på Sex Pistols? Patetiskt.
Det är här som The Cramps, The Gun Club och likasinnade träder in i bilden, samtidigt som hängivna fanatiker som Greg Shaw började plundra skivbolagens arkiv på obskyr 60-tals-punk.
The Nomads var väl det svenska band som först började knycka låtar och idéer härifrån, och i deras släptåg har det nu vuxit fram en, iallafall till storleken, imponerande skara band.
Kvantitet är en sak, kvalitet något helt annat, och det är många som anser att den svenska ”garagetrenden” mest av allt har likheter med kejsarens nya kläder. Och krasst sett har vi många bra (ibland t o m lysande) grupper, men än så länge finns det väldigt få unika personligheter och låtskrivartalanger.
Vi har inga Fleshtones, Hoodoo Gurus eller Hüsker Dü. Vad vi har är en samling villiga, hungriga, men också understimulerade, amatörer som aldrig tycks få en chans att bli varma i kläderna. The Nomads har väl hunnit bli det, och Watermelon Men verkar vara på god väg, men så länge som klubbscenen lever i skymundan får de flesta band finna sig i att göra det samma.
Det är ju inte på Hovet och Ullevi som det vitala rocklivet existerar, och trots att det fortfarande finns många klubbar och musikföreningar runt om i landet, saknas det brinnande intresse som krävs för att gå ut och trängas, bökas och se något halvkänt band. Dog det verkligen ut med Ebba Grön och Dag Vag?
Givetvis skulle inte en febril klubbverksamhet allena förvandla varenda talangbegränsad hobbygitarrist till en ny John Lennon eller Jim Morrison, men helt klart är, att ett vitalt klubbliv säkerligen sporrat fler band till nya stordåd och omistliga rocklåtar.
Ge dem chansen att växa ur puppstadiet, istället för att dra alla över samma bekväma kam — ett redskap som radion gärna tar till när det ska konstrueras ”hitlistor”. Program som t ex Lilla Bommen och Rockdepartementet är ju lysande undantag, men på bästa sändningstid och ”folkvalda listor” stormtrivs det glättiga och ytliga.
Kaj Kindwall lär väl inte spela Wilmer X förrän man tolkat Nils Ferlin till discokomp.
John Holm sjöng en gång att han började känna sig en smula blasé, och tyvärr verkar det vara det som tycks drabba de flesta nya band — att ingen bryr sig och det hela rinner ut i sanden.
Men hos dessa unga, och än så länge hungriga, band finns det en grogrund för något som inte bara behöver bli en ändlös serie omtagningar av 60-talets icke-hits. Här finns både lovande låtskrivare, sångare och gitarrister.
Här finns frön av originalitet — det minsta man kan begära är att någon vattnar dem.