PETER GABRIEL
So
(Virgin)
* * *

Peter Gabriels 5:e solo-LP är hans mest privata. En smärtsam skilsmässa skriks ut från merparten av spåren. Ironiskt nog är dock helheten hans mest öppna. Ljudbilden är lättare, experimenten mer balanserade.
All Gabriel-musik är känslostark och innerlig. Jag har följt mannen i 15 år, idag är han den ende rockkamrat som jag har haft med mig sedan jag började konsumera rock i början av 70-talet.
Men ’So’ är inget av hans största ögonblick. Några försök att flirta med den bredare skivköparmassan är på gränsen till patetiska: ”Sledgehammer” låter som något Phil Collins slängt i sopkorgen. Det borde väl inte läromästare Gabriel nedlåta sig till?
”Red Rain”, ”Milgrams 37” och ”Don’t Give Up” är å andra sidan mästerliga uppvisningar i stämningsbyggande.
Nybörjarens guide till Peter Gabriel börjar fortfarande med hans tredje och fjärde LPs. Där hypnotiserar han rakt igenom. Där glider ord och musik ihop som livskamrater. Här har Gabriel dörren lite för mycket på glänt mot stjärnhimlen. Men jag gissar att han ignorerar kritiken hela vägen till banken…