GRANDMASTER FLASH
The Source
(Elektra)
* * * *

FORCE MD’s
Chillin’
(Tommy Boy/Wea)
* * * *

WARP 9
Fade In Fade Out
(Motown)
* *

SKIPWORTH & TURNER
(Fourth & Broadway)
* * * *

BILLY OCEAN
Love Zone
(Jive)
* * * *

JUNIOR
Acquired Taste
(London)
* *

ALEXANDER O’NEAL
(Tabu)
* * * (*)

PHILIP BAILEY
Inside Out
(CBS)
* * *

PATTI LABELLE
Winner In You
(MCA)
* * * * *

STYLISTICS
Some Things Never Change
(Virgin)
* * * * * !!!

Först ett glädjebudskap:
Efter sin urusla förra LP (dålig “rap”, dålig “scratch”, dåliga rytmer, dåligt ALLT) kunde jag bara inte tro att Grandmaster Flash skulle komma igen och tillsammans med sina “rappare” göra den näst bästa electro/rap-LP som distribueras i Sverige. Men så bra är ‘The Source’ (bättre är bara LL Cool J:s debut-LP, ‘Radio’, som Per Wirtén skrev om i Slitz 3/86).
Att “Flash” kunde lägga electrorytmer och mixa olika plattor mycket snabbt och fräckt visste vi ju redan (gamla ‘Adventures Of Grandmaster Flash On The Wheels Of Steel’ är legendarisk).
Force MD’s och Warp 9 har också sin bakgrund i electrofunken.
Dom fem unga killarna i Force MD’s “rappar” inte utan är en sånggrupp i stil med Frankie Lymon & The Diamonds på 50-talet. Skillnaden mot då är att Force MD’s på 80-talet kompas av electrorytmer (fast inte längre i alla låtar).
På ‘Chillin’ finns en mängd bra melodier — både mjuka ballader, bl a singel “Tender Love” och “Here I Go Again” och snabbare, mer electrofunkiga låtar, t ex den roliga “Force MD’s Meet The Fat Boys” — och körsången är bara sååå vacker. Upptäckte du aldrig Force MD’s förra LP ‘Love Letters’, så är det fanimej dags nu!
Warp 9 har jag tidigare bara hört i den tidiga electro-låten “NUNK (New Wave Funk)”, som bygger på rytmer och rytmiskt prat. Numera har också Warp 9 börjat sjunga till electrorytmerna.
Om man nu ska kalla rytmerna “electro”. Det enda “electro” med Warp 9 är numera att rytmerna görs med — och ganska tråkiga sådana — trummaskiner.
När jag — som älskat svart amerikansk musik ända sen början av 60-talet — tycker att det kommer som en befrielse när låten “King Of Hearts” bara är 10 procent svart musik och 90 procent “vit” rock och huvudinstrumentet en hederlig, gammal, elektrisk rockgitarr — då måste det ju va nåt fel!?!?!
För räddhågsna lyssnare som tycker det är alltför vågat med exploderande electrorytmer rekommenderar jag istället debut-LPn med Skipworth & Turner. Också här är trummaskinerna mer tama än vilda men — och det är skillnaden — också personliga.
Dessutom kan Skipworth & Turner både göra låtar och sjunga. Bra. Mycket bra.
Billy Ocean — född på Trinidad men uppvuxen i England — har fått kritik för att hans soulmusik är alltför lättviktig och popig. Men det struntar jag i när han, nästan, sjunger som en ung Sam Cooke och hans melodier är BRA svart pop!
Hiten “When The Going Gets Tough” är ju en kanonlåt av många på LPn “Love Zone”.
Den svarte engelsmannen Junior har däremot fortfarande besvär. LPn ‘Aquired Taste’ har han spelat in i USA med hjälp av flera olika producenter.
Låtarna är hyggliga och Juniors falsett-ljusa röst är inte dålig. Men den saknar det viktigaste — personlighet. Junior är undantaget: Boy George har, faktiskt, mer “soul” i sin röst än Junior.
Alexander O’Neals LP tog CBS till Sverige först efter att han i “Saturday Love” sjungit duett med Cherelle och med den haft en hit i England. (Finns på Cherelles LP ‘High Priority’).
Bättre sent än aldrig… Men nog tycker jag att den svenske distributören direkt borde ha hört att Alexander O’Neals har det vita rocksångare sällan eller aldrig har: en vuxen, erfaren röst.
Philip Baileys förra LP, ‘Chinese Wall’, producerades av Phil Collins. Till nya LPn, ‘Inside Out’, bytte Bailey — tack och lov! — ut Collins mot Nile Rodgers.
Medan Collins för hundrade gången la sina typiska trummaskinrytmer och sen fick melodierna och Baileys sång passa bäst dom kunde, så är i alla fall Rodgers intresserad av att rytmerna ska lyfta och betona melodierna och rösten.
Men fortfarande är gospel-LPn ‘The Wonders Of His Love’ det bästa Philip Bailey gjort.
Med Path LaBelle — ja, en tjej ska väl ändå vara med i den här svarta samlingsrecensionen — är det så att det spelar ingen roll vilka sånger hon sjunger. Om låtarna är ballader eller snabba, har “traditionellt” komp eller moderna syntar och trummaskiner, är svart soul eller vit “populärmusik”… På LPn ‘Winner In You’ finns bl a två Burt Bacharach-melodier och en av Kjell Alinge-favoriten Bill LaBounty .
Det är Patti LaBelles röst som gäller. Hennes förmåga att “ta” vilken sång som helst, att lägga in varenda sekund av sin livserfarenhet i sången, i varenda ton hon sjunger.
Till sist en påminnelse om den mest bortglömda av alla svarta plattor: Stylistics LP ‘Some Things Never Change’.
70-talets största svarta sånggrupp har tagit sina melodier och sin körsång till producenten/mixaren Arthur Baker och låtit honom ledsaga Stylistics in i 80-talet.
Och Baker har gjort det med finfin känsla, med vördnad. Så att 80-talets rytmer inte — aldrig! — döljer melodierna och sångrösterna. Så att Stylistics blivit en purfärsk, en dagsfräsch sånggrupp. Så att ‘Some Things Never Change’ om tio, tjugo år kommer att vara en “klassisk” LP.