Stiltje. Svensk rocktorka. Lågkonjunktur. Har det hetat. Men dessa beskrivningar av det svenska popklimatet har inte Thord Eriksson och Lars Nylin lyssnat på.

“Ralph skapade världen — vi skapade Ralph”. Det stod 1984 i almanackan. Bosse Löthén från då avsomnade Stadion ville göra något annat. Han ville göra pop. Ett år senare hade Shanghai Ralph den form som dagens Big Bang Ralph. Till saken hör att det under samma tid dök upp ett nytt band med namnet Shanghai, vars trummis dessutom hette Ralph. Därav namnändringen.
Som sagt. Sjumannabandet hade dagens form. Där fanns/finns Bosse Löthén och Nisse Fagerberg (båda från Stadion), Erland Stridh, Stellan Medelius, Pär Sundling och systrarna Schultz, Irma och Idde. Båda med förflutet i Zzzang Tumb. Irma har f ö ett eget projekt på gång tillsammans med Tom Wolgers.
— Vi är väl nästan ensamma inom vår genre i det här landet, säger Löthén och nämner band som Psychedelic Furs, U2, Simple Minds och Big Country som andra i genren.
Band som spelar dansant pop-rock någonstans mellan det tradrockiga och det mest åttiotalistiska.
Vad ska då hända härnäst med Ralph och våra vänner? Ingen vet. En demokassett har skickats i hopp om att få göra en LP. I skrivande stund har man ännu inte fått något annat svar än: “Vi har så många kassetter att lyssna på. Ring igen om en vecka”.
— Det vore inte så dumt att tjäna lite pengar på sin musik, skrockar Löthén.
Vi lever i en konstig värld. En värld där band som Big Bang Ralph sällan tjänar något på sin musik, där i stället hårdrockband, Carolor och Pernillor får uppmärksamheten och andra får gå utan. Men vad var det de sa?
Var det inte Ralph som skapade världen?