Uppsala-orkestern The 21st Impact har redan sin hardcore-detonation till debutplatta ”Second To None” bakom sig, och är hungriga efter mer. 2004 är året då världen ska erövras. Ammunitionen är uppföljaren ”By All Means Necessary”, och hardcore-kanonen är laddad, osäkrad och riktad mot alla och envar som opponerar sig. Slavestate fick sig ett snack med två av artilleristerna.

Snackar man svensk hardcore så går det inte att låta bli att vända blicken norrut. Umeå, Refused, djurrättsaktivister, hela grejen är lappmarker och svarta kryss på handen. The 21st Impact hämtar dock inte nämnvärt med inspiration från det väderstrecket utan blickar västerut, över Atlanten, mot New York och tatuerade hårdingar som Sick Of It All, Madball och Biohazard. Fröet till det som skulle bli The 21st Impact såddes i mitten av nittiotalet, då skatepunkorkestern Pretard förvandlades till hardcore-bandet Peal, som släppte EP:n ”What We Choose To Do With What Has Been Done To Us” via ett litet bolag i Uppsala. Strax efter drabbades Peal av motgång efter motgång, då gitarristen Ronnie Nyman hade börjat spela allt mer med Uppsala-kombon Forcefeed, som senare blev Seethings, och vokalisten Daniel Mohlén var inblandad i en livsfarlig snowboard-olycka.
— Jag åkte mycket snowboard då, berättar Daniel, och det gick riktigt bra. Så är det tävling på hemmaplan. Jag känner redan på morgonen innan när jag håller på och värmer upp att jag mår jättekonstigt, jag är febrig och kall, och snön vid hoppet var stenhård. Inför andra kvalhoppet satsade jag jättemycket, fick ett snedskär i uthoppet och landade med huvudet på ett isblock. Allt bara försvann. På den tiden hade man inte hjälm på sig för det var lite vekt, tyckte man. Då hamnade jag i respirator i sex dygn och pendlade femtio-femtio mellan liv och död. Vaknade upp halvsidesförlamad, kunde inte röra vänster arm, vänster ben, och sjukhusvistelsen blev väl två månader sammanlagt.
— Ja, det var inte så kul när man åker för att besöka sin sångare på sjukhuset och han måste gå och hålla sig i ett räcke och släpa sig fram, lägger Ronnie till.
I och med olyckan och Ronnies engagemang i Forcefeed lades Peal ner, men efter ett tag kände både Daniel och Ronnie att de ville tillbaka till att spela hardcore. De drog ihop delar av det gamla Peal-gänget för att börja repa covers, och i samma veva fick de en förfrågan från rockbaren Fellinis om att spela på deras juldagsgig.
— Vi gick ner i repan och körde på med lite Sick Of It All, lite Biohazard och så, minns Ronnie. Så var det någon som hade ett riff, och när vi började riffa lite så spottade vi plötsligt ut en låt per repa, minst, en och en halv ibland. Det var ju helt utan pretentioner, för vi var ju inget riktigt band. Det slutade med att vi spelade sex covers och sex egna låtar på Fellinis, och vi fick sån skitbra respons av polarna som var där, att vi snackade med Bergstrand, som hade en helg över, och så körde vi in en demo.

Alles ord

Att ”snacka med Bergstrand” betyder i Uppsala-kretsar att prata med Daniel Bergstrand, en av landets främsta producenter med en av landets allra mest välrenommerade studios för hård musik, något som kan tyckas helt normalt för Uppsala-musikerna men som i själva verket är en fantastisk fördel. Demon stod klar i februari 2000, och man bestämde sig för att göra ett riktigt band av det hela. The 21st Impact var skapat. Under det året gjorde de sexton spelningar, och jagade i stort sett inte reda på en enda själva. Det hela började med Piteås demofestival, Facefront, som ledde till en spelning på Piteå dansar och ler, som första osignade akten där någonsin.
— Det i sin tur ledde till ett förbandsgig med Raised Fist, berättar Ronnie. Han som arrangerade såg oss på Piteå dansar och Ler, och fick med oss. Raised Fist gick igång på oss som fan och frågade om vi hade något inspelat, för om det lät hälften så bra som de tyckte att vi Lät live så kunde de hjälpa oss med bolagskontakter. Det här var uppvärmningsspelningen inför deras Kanada-turné, så vi gav dem en demo och lite tröjor och så. Helt plötsligt fick vi erbjudande från en snubbe på kanadensiska Freedumb Recordz, en independent-label som Alle i Raised Fist har jobbat lite med, och han signade oss utan att ha hört något, bara på Alles ord. Vi skrev under mer eller mindre direkt och skickade över skivan så han kunde pressa upp den. Sedan fick vi ett mail där han skrev att det var skönt att det lät så bra som Alle hade sagt, för han var lite nervös. Det var lite roligt.
Kontraktet med Freedumb Recordz var på en platta, med option på två till om parterna var överens. Freedumb vill släppa två till, men The 21st Impact har bestämt sig för att inte fortsätta samarbetet. Det dröjde nästan ett och ett halvt år innan debuten ens pressades upp och släpptes i Kanada, och i Sverige har den inte landat i skivdiskarna förrän i år. Distributionen med Sound Pollution i Sverige har Impact ordnat med själva. Dessutom har varken Daniel eller Ronnie eller någon annan i bandet någon aning om hur många exemplar som tryckts upp eller hur många som har sålts. Informationen från bolaget har varit mycket knapphändig, vilket är en av de främsta anledningarna till att man valt att se sig om efter andra samarbetspartners för ”By All Means Necessary”. För närvarande diskuterar The 21st Impact både med Burning Heart och Bad Taste Records, och dessutom har ett stort amerikanskt bolag visat intresse. Ronnie är dock inte så säker på att det vore rätt för The 21st Impact.
— Man vill ju helst hamna någonstans där man vet att de gillar en, och dessutom vore det skönt med något på hemmaplan, så man kan ha en mer personlig kontakt och prata direkt med dem. Förut kändes det som att vi hade råd att vänta lite och kunde botanisera, för vi hade ett bolag som bara väntade på att släppa nästa platta, men nu börjar vi få lite panik. Genom vår agent på Agency Group har vi fått erbjudande om fyra veckor som förband på Raised Fists Europa-turné, som börjar i november, och för att åka på den måste vi ha ett bolag i ryggen. Så nu ska vi jobba på för att lösa det. Bad Taste verkar vara väldigt på, de inser ju att de dels kan släppa den gamla plattan igen, och den nya, och att all promotion liksom kommer lösa sig själv om vi åker med på Raised Fist-turnén. Vi får se. Samtidigt kan jag inte låta bli att se fram emot att spela in nästa 21st-platta. ”By All Means Necessary” känns viktig för oss, för den representerar ganska mycket. Låtarna sträcker sig över en två år lång period, så den har varit som en propp som suttit fast i oss. Nu har vi bajsat ur oss den här proppen, eller bajsa ska vi inte säga, det här är ju guldlåtar… Jag ser ändå fram emot att spela in nästa platta, då allt kan komma ut då det är nytt och fräscht.