Turnévändor i USA har avverkats, ett skivbolagsbyte står för dörren och bandet spelar numer på åttasträngade gitarrer. Dessutom har en EP nyligen släppts och ett nytt album är på gång. Slavestate möter upp Meshuggah och ber Mårten Hagström (gitarr) om en uppdatering inför hösten.

Vad passar bättre än att spendera en solig julieftermiddag i studion tillsammans med Meshuggah? Ingenting, om du frågar mig, oavsett om solen skiner. Bandets skicklige men ödmjuke trumslagare Thomas Haake har precis hämtat upp mig vid tåget på sin hoj. Jag sätter mig med en mycket pratglad Mårten Hagström (gitarr) ute på trappan till studion som Meshuggah har byggt upp tillsammans med Clawfinger, strax utanför Stockholm. I och med den senaste tidens turnerande i USA är det säkerligen många som frågar sig varför Meshuggah har övergivit Europa för den stora kontinenten i väst.
— Jag tycker att det är tvärtom faktiskt. I och med att det har gått bra i USA så säger folk åt oss att vi måste fortsätta jobba på den marknaden, i och med att den är så stor och eftersom den redan fungerar. Vi känner snarare att vi redan har ignorerat Europa. Sedan ”Chaosphere” kom ut har vi varit i USA med Slayer, två gånger, med Tool, på Ozzfest och vi har gjort en headline-turné, medan vi inte har lirat nästan någonting i Europa. Det är nu i sommar som vi har gjort en liten Skandinavien-turné plus en kort sväng till Frankrike, that’s it. Även om USA säkert kommer att vara det ställe som dominerar nästa turnéschema, så känner vi nu att det är läge att balansera lite mer, så att vi verkligen gör en riktig Europa-turné för varje platta. Det är ju inte så att vi har glömt bort Europa, utan det har varit så att vi har varit och turnerat så länge i USA att när vi har kommit tillbaka har det varit inaktuellt att åka ut här.
Nu är dock Meshuggah hemma och har under sommaren gjort tre festivalspelningar i hemlandet. Samtidigt har EP:n ”I” släppts och nu, i skrivande stund, mixas kommande fullängdaren ”Catch 33” inför släppet som enligt beräkningar ska äga rum någon gång efter årsskiftet.
— Vi sitter i en ovan sist, vi håller på att producera väldigt mycket mer musik under en mer koncentrerad tidsperiod än vad vi någonsin har gjort tidigare. Först släpper vi en 21-minuterslåt och går direkt in och fortsätter jobba på en fullängdare, det är väldigt mycket studiojobb, vilket faktiskt är riktigt kul!

I, eye, aj

Vi stannar en stund vid ”I”, ett 21 minuter långt spår av totalt vansinne. I en första reflektion kring stycket gjorde jag naturligtvis kopplingen till vad Fredrik Thordendahl (gitarr) skapade 1999, ”Fredrik Thordendahl’s Special Defects”-plattan ”Sol Niger Within”. Den, liksom ”I”, är ett stycke musik som är tänkt att avnjutas i ett enda långt svep. Det är klart att man blir nyfiken på hur mycket nämnda platta påverkade idén kring ”I”.
— Att ”I” blev som den blev berodde på flera olika saker. Jason (Mann, Mushroomhead) på Fractured Transmitter föreslog att vi skulle släppa en platta, bara som ett projekt. Vi ville inte riktigt gå in och skriva fyra låtar för en mini-cd på 21 minuter eftersom det kändes tråkigt. Vi experimenterade lite och bestämde oss för att vi skulle göra en enda låt istället för flera, och den blev 21 minuter lång. Man hör att det är olika låtar som sitter ihop i ett stycke, lite mer som ”Catch 33” kommer att bli. Det kan vara så att vi undermedvetet visste att det skulle fungera från Fredriks platta, men det var ingenting vi tänkte på då. Vi gjorde det för att det kändes som en galen grej att släppa en singel på 21 minuter. Det är ju inte direkt kommersiellt gångbart, så det var väl mest det, hehe.
— När vi skulle göra låten förväntade vi oss bara att det skulle bli någonting udda och ganska coolt, vi lekte oss fram och experimenterade, det var allt. Den blev bättre än vad vi hade förväntat oss eftersom den växte i våra ögon medan vi höll på att spela in. När låten var klar ansåg vi alla att den innehåller många element av det som har varit Meshuggah fram till idag. Det kändes som att vi återupplevde våra gamla faser, fast med en liten twist.
Vilka partier i låten anknyter till vilka skivor?
— Det är lite svårt att säga eftersom det dribblas en hel del fram och tillbaka, men generellt sett kan man säga så här: de första fem minuterna på låten är mycket av det vi gjorde på ”Destroy Erase Improve” rent gitarrmässigt, lite kulsprutemetal fast med ett nytt sound. Sedan går den över i tonalt ensträngsmangel med mer oväsen, och sedan smäller det igen. Mitten av låten är som en blandning av ”Chaosphere” och ”Destroy Erase Improve”, sedan skiftar låten plötsligt växel och vi utnyttjar de åttasträngade gitarrerna på ett helt annat vis. Automatiskt går det då över till att låta mer som ”Nothing”, med ensträngssaker, mycket bend och mycket mer av sådant som påminner om ”Nothing”. I slutet vet jag inte vad som händer… det blir bara allmän psykos. Själv gillar jag det som är det mest traditionella partiet på plattan. Jag vet inte riktigt när det börjar, men det är ett riktigt hardcoreparti som är jätterakt, någonting som alla kan digga till för att det är så primalt. Bara mangel, inget krimskrams.

Good bye Nuclear Blast?

Medan jag pratar med Mårten sitter övriga tre bandmedlemmar och mixar kommande alstret. Det egensinniga ljudet av Thordendahls solon och det så för Meshuggah karaktäristiska rytm-mekandet strömmar ut från studion. Tomas rusar ut från rummet där magin skapas och säger åt Mårten att komma in och lyssna. Strax därefter hörs Mårten glatt tjuta ”Fan, det är ju så här det ska låta!!” innan han kommer tillbaka.
— Skivan är väldigt underlig… Den är upplagd ungefär halvvägs mellan uppläggen av ”Nothing” och ”I”. Det är inte en enda lång låt, för du kommer att kunna skippa mellan Index, men om du lyssnar på skivan i ett streck finns det inga skarvar. Det kommer i och för sig att vara en enda låt också — om du vill lyssna på den som en låt. Annars är det fullt möjligt att lyssna på den som separata låtar. Meningen är att den ska upplevas i ett stycke men det blir alldeles för monumentalt för 99 procent av alla som lyssnar på musik över huvud taget. Men för den där stackars procenten, blir det nog rätt coolt säger Mårten och ler nöjt.
”I” är ett projekt som släpps på Fractured Transmitter, ett amerikanskt bolag. Meshuggah har sedan början av nittiotalet legat på Nuclear Blast, men det verkar nu som att samarbetet är på gång att brytas efter nästkommande platta. Problem verkar ha funnits där från början, och en del missförstånd har tydligen uppstått mellan bolag och artist.
— Nuclear kanske inte är det rätta bolaget för oss eftersom de är starka inom en annan genre av metal. Det är inte att det att de är dåliga eller så, men de vet ju precis vad Nightwishs och Hammerfalls fans vill ha. Det vi vill leverera till våra fans har de inte en susning om. De här åren vi har varit med dem har varit okej för oss och okej för dem, men inte mer.
Samtidigt som strulet med Nuclear Blast pågår, florerar rykten om att Fractual Transmitter inte vill trycka upp fler ex av ”I”, trots att de redan upptryckta exemplaren sålt slut för länge sedan. Som skivbolag är det naturligtvis en ovanligt korkad sak att göra, då intresset borde ligga i försäljningen. Men å andra sidan är detta inte mer än rykten och överhuvudtaget ingenting som har bekräftats av någon i bandet.

Ny basist, igen

Basisten Gustaf Hielm lämnade Meshuggah tidigare i år och resterande fyra bandmedlemmar har fått hitta en ersättare, dock endast bara för livegigen.
— Det är svårt för en utomstående att komma in i Meshuggahs skapelseprocess. Vi har som en symbios mellan oss och det är därför som vi inte har satsat på att hitta en ny basist som fast medlem. Ser man långt tillbaka hade vi först en basist som blev sjuk. Vi letade efter en ny kille och hittade Gustaf Hielm som vi bara ville ha med för livegigen. Han hade dock högre ambitioner, så han blev som en fullvärdig medlem i bandet. Utan att det var någons fel så blev det någon slags kemisk reaktion i bandet som gjorde att det blev svårare för oss att skapa. Det kändes plötsligt annorlunda och vi talade om det för honom, så han gick tillbaka till att endast vara inhyrd på livegigen. Han är en skitbra snubbe och en duktig basist, men det blev naturligtvis inte samma sak efter det. Vi kom fram till att vi ville ha en ny kille som gillar det vi gör på samma vis som vi gör och som bara kan komma in som inhyrd, och så får det vara bra med det. Med Gustaf hade vi lite för mycket bagage, och för mycket praktiska detaljer att ta hänsyn till, så det blev inte rätt. Dick Lövgren är vår nye inhyrde basist och han är en riktig metalsnubbe som vet hur man headbangar och ser ut som Cliff Burton. Han är snorigt ung och en jävla idol på bas. Fredrik lägger dock basen på ”Catch 33”. Meshuggah består nu av oss fyra, men Dick är lika mycket Meshuggah som vi när vi lirar live.

De omtalade åttorna

Meshuggah verkar vara i behov av utmaningar. De strävar ständigt efter att utvecklas och tyckas således alltid överträffa sig själva. Den senaste idén de har fullföljt är att använda sig av åttasträngade gitarrer. Mårten och jag reder ut vilka strängar som har hamnat var och på vilken slags gitarr.
— Tanken kom upp när vi träffade en kille som vi pratade gitarrer med. Vi diskuterade hur det skulle låta om alla spelade bas, vilket skulle vara samma sak som om vi spelade på en barytongitarr. Killen berättade att man kan göra en åttasträngad gitarr och att han hade prototyper och hela köret, och han frågade om vi ville testa. För oss var det ett nytt sätt att uttrycka oss på, för de har en extra låg sträng om man jämför dem med sjuorna, en F-sträng i det här fallet. På en sexa ska den lägsta strängen vara E, men vi har stämt ner den till Ess. Poängen med det var att det var lättare att sjunga vissa låtar på den tiden Meshuggah spelade mer melodisk thrash. Vi har hållit fast vid det sedan dess. Den lägsta strängen på våra åttor nu är F, och då blir det som att spela bas, vilket blir för grötigt att spela ackord på.
Det måste påverka musiken?
— Ja, vi utforskade just det på ”Nothing”. Eftersom det blev singelsträng så passade det sig bättre att spela mycket bend och det blev väldigt rått. Det var en sådan kick att verkligen känna att vi hade ett nytt uttryckssätt som vi inte hade använt förut, det gav mycket inspiration. Efter ”Chaosphere” var vi så trötta på att allting lät som den stereotypa metalgitarristen… Nu på ”I” har vi blandat, lite traditionellt o lite nytt. På ”Catch 33” verkar det bli väldigt mycket åttasträngat.
De flesta nöjer sig med att stämma ner E-strängen till D för att lättare kunna lägga ackorden och få ett lite mullrigare ljud, måste ni alltid vara värst?
— Nej nej, det handlar inte om att vi bara vill köra nedstämt, inte heller om att spela på åtta strängar bara för att göra det. För oss var det en fråga om att vissa låtar är sådana att vi måste kunna behålla de sex vanliga strängarna så att Fredrik kan spela sina solon som vanligt, och att vi dessutom kan spela enkelsträng. Det låter fördjävligt att stämma ner en vanlig gitarr till så lågt som ett F. Det går inte att spela på den, för det låter ostämt med en gång. Med dessa, som är byggda som en baryton, blir det mer konsekvent. Men för att vara ärlig, så spelar vi inte på åttor på ”Nothing”, utan på nedstämda sjuor. Åttorna var inte klara då, så vi satte på för grova strängar på sjuorna och stämde ner dem till F. Toppsträngen, tunnaste E, var inte med och vi fick stämma om efter varje riff, jobbigt! Ibanez, som vi är sponsrade av, bygger nu åttorna åt oss. De gör det efter våra specifikationer och de är skitbra. Det är dem vi lirar med live nu. Det finns bara två i hela världen.