Churchburner och Insulter Of Jesus Christ. Så kallar sig två av de tre medlemmarna i black metal-akten Damnation. Efter femton långa år är den första fullängdsskivan, “Destructo Evangelia”, äntligen ett fullbordat faktum.

Slavestate ringde upp Peter “Flinta” Stjärnvind, mer känd som trummis i Entombed, för att reda ut vad som har tagit så lång tid. Bandet startades alltså 1989, strax innan den norska black metal-scenen exploderade på allvar.
— Jag spelade i Unanimated då, men jag och basisten ihop med Micke som sjöng i Unanimated ville spela något ännu hårdare. Så vi startade Damnation och spelade in en demo 1994 som vi aldrig släppte. Lite senare spelade jag, Richard och Björn in “Divine Darkness”-demon som vi sålde rätt bra av faktiskt. Flera hundra kopior i alla fall. Sedan har vi hållit på lite av och till under årens lopp, men det har runnit ut lite i sanden eftersom alla har haft andra band också, som man har satsat mer på.
Banduppsättningen verkar vara intakt än idag. Kanske har Damnation klarat sig undan medlemsbyten delvis tack vare att bandet har legat i malpåse.
— Ja, det är ju vi tre i princip. I början av 90-talet var det jag, Björn, Richard och Micke. Sedan Micke slutade har det varit vi tre. Richard spelar inget på skivan nu eftersom han bor i USA, men vi är ju ett helt band ändå.
Om bandet hela tiden har existerat utan några egentliga skivsläpp kan man misstänka att “Destructo Evangelia” består av låtmaterial som ansamlats under lång tid.
— Förutom “Destructo Evangelia” är “Divine Darkness” det enda som har släppts officiellt. Vi har tagit det rätt lugnt. “Eternal Black” är från 94-demon, dock omgjord. Jag skrev om några partier eftersom de var Lite väl melodiöra på demon. Visst är en hel del mer eller mindre gammalt material. Det blir ju så att riff samlas på hög och så vidare. En del av låtarna är dock skrivna under senare år. Vi spelade in det i stället för att låta det förfaras, det är väl den enkla anledningen. Det är ju dumt att kasta bort material. Vi tyckte att låtarna var schyssta och många har uppmuntrat oss också.

Ensam i studion

Det måste sägas att “Destructo Evangelia” känns rätt traditionell. Det verkar inte finnas mycket som kan härledas till modern svartmetall, till exempel Dimmu Borgir.
— Jag vill inte dra paralleller med den senare skolan av black metal. Det som eftersträvas av oss är det gamla sunkiga öststatsljudet. Typ Tormentor och andra gamla band.
Punkaktiga riff dyker upp titt som tätt. Går man tillbaka i historien sprang ju faktiskt black metal ur just punken. Simpel låtstruktur betyder dock inte att det inte är ond metall, särskilt inte om man frågar Peter Stjärnvind.
— Tja, om man lyssnar på till exempel första Bathory-skivan och ignorerar texterna är det renodlad punk. Precis som tidiga Venom, det är sån typ av musik. Enkla, catchiga riff kan ändå vara brutala.
Skivan spelades in på drygt rett dygn och släpps på Threeman Recordings. Det är onödigt att krångla till det, tycker Peter Stjärnvind.
— Jag är ju delägare i bolaget. Därmed är det enklast och ger mig mest kontroll över vad som sker. Det handlar om att göra det enkelt för sig egentligen. Jag har inte letat mig galen efter något annat sätt att släppa den på heller direkt. Jag lade alla instrument i Sami-studion inne i centrala Stockholm. Det tog ett par timmar, och sedan lades sången i en annan studio som också tillhör Sami. En polare som heter Sunken har jobbat där förut så vi fick det hyfsat billigt och smidigt. För ändamålet är det bra ljud också. Det ska låta rätt liksom, lite skitigt. På 26 timmar var det mixat och klart och alla instrument lagda. Det var bara att ösa på helt enkelt. Jag tycker inte man behöver längre tid heller. Det är inte så att det är coolt för att det går fort, men man ska inte behöva hänga i studion mer än nödvändigt.
Det verkar inte helt konventionellt att en bandmedlem gör hela arbetet i studion.
— Det är alltid “vi” i någon form. På “Divine Darkness” gjorde Richard det mesta och på den här skivan kör jag alla instrument. Nästa gång kanske han är hemma och gör mer. Han skriver även riff hemma i USA som han ska skicka över om det blir aktuellt med något nytt. Även fast inspelningen blev som den blev ser jag Damnation som ett helt band.
Något nytt ja. Damnations framtid verkar lika höljd i dunkel som den varit hittills. Men så blir det när man har många järn i elden, och bandmedlemmarna inte bor i samma land.
— Vi har inga planer just nu. Men kommer vi på några bra låtar kommer vi nog att spela in dem också. Livespelningar kommer inte riktigt att fungera eftersom Richard bor i USA. Det blir ju marigt. Det skulle vara om och när han flyttar hem till Sverige i så fall, men det har jag egentligen inte funderat på faktiskt.