Öl, ännu mer öl, dimma, iskall buss och regelbunden avsaknad av soundcheck. Så kan man sammanfatta Stockholmska dödsgänget Insisions veckolånga Englandsturné, som med sångaren Carl Biraths hjälp blev nedtecknad till en dagbok. Varsågod!

9/12-02 LONDON, ENGLAND
(The Underworld)
Marduk, Immolation, Impaled Nazarene, Kataklysm + support

Efter en kortare flygresa över till Englands Stansted Airport och på hyfsat humör efter både ostfralla och öl på den svenska sidan samt en whisky i luften, stod vi och väntade på att den så kallade “professionella turnéledaren” skulle möta upp oss. Fem timmar och ett antal telefonsamtal senare och med grovt dåligt humör ser man en liten råttdjävel dyka upp med kommentaren “— Ready to go?”. Stressade som fan. Eftersom vi har ett gig bara två timmar senare packar vi in vårt bagage i minibussen och störtar mot London i ilfart. Trafiken är tjock, tystnaden är tät och irritationen är uppenbar. På grund av Bass “turnéledaren” (senare döpt till “Bass the ass”) missar vi dock gigget och får nöja oss med att glo på de andra akterna, susa runt lite i lokalen och hälsa på de andra banden i efterhand. Vi avslutar kvällen med att ta några öl med Marduk backstage och möter sedan upp med The Berzerker och de andra som också var på plats. Hotell nalkas och “en och annan” bira sveps. Känns som en rätt pissig start och ingen är speciellt nöjd.

10/12-02 BRISTOL, ENGLAND
(Bierkeller)

Efter gårdagens smått ölstinna kväll tar vi och väntar på nightlinern som skall ta oss till Bristol denna morgon. Vi tar de bästa bunkarna och gör oss hemmastadda. Bussen är utrustad med diverse sjysta grejer som tv, dvd och tv-lir plus en kall kyl, underbart! Vi kommer att dela buss med det engelska bandet Labrat och det norska bandet Red Harvest. The Berzerker åker i efterhand i backliner-bussen som har alla grejer i släp. Eftersom jag redan inspekterat den sophögen så avundas jag dem inte. Bristol Bierkeller är stort som fan med stor scen och stor bar. Eftersom det är liten tidsfrist missar vi vår sound-check som i sin tur medverkar till att ljudsnubben inte har ställt in något bra ljud för sång och allt låter som på burk, men vi öser på i vanlig anda och gör det bästa av det hela istället. Publiken består mest av kids runt 18-20 år som röjer på rätt friskt. Scenen är fan enorm! Efteråt talar jag vid med ljudsnubben som tydligen skall följa med på denna resa och förklarar problemet och detta löses kvickt. Vi skriver lite autografer och skit innan det packas ihop för avresa. Känns som det kan ordna upp sig efter gårdagens skitkväll ändå. Bussresan mot London är kall.

11/12-02 LONDON, ENGLAND
(The Underworld)

Tillbaks i London igen på the Underworld efter att “Bass the ass” kommit försent med backlinen och bärsärkergubbarna. Dags att packa av och rigga upp. Thomas och trummisen från Red Harvest sätter ihop trummorna för att sedan få reda på att allt skall riggas om igen. Tidningen Metal Hammer vill tydligen köra en fotosession med The Berzerker på scenen (fattar inte varför eftersom de redan gjort en session innan) och eftersom den snubben kör med allahanda trigg, spigg och bakvända trummor är det bara att plocka ner skiten igen så att han kan köra upp sitt (som lär ta tid). Nåja, vi drar och kollar byn så länge istället. Ingen soundcheck denna gång heller. Undrar om det kommer att bli en vana. Kvällen nalkas och efter att ha fått i sig en stressig middag med fish and chips som åkte i soporna efter hälften, så körs det igång. Red Harvest mörchar på med sin halvfuturistiska metal och vi gör oss i ordning för vår entré, undrar lite hur det kommer att låta, men ingen är direkt orolig. Hela Earachestallet är här för att glo så det är bara att köra så det ryker. Tycker att det går riktigt bra, inga missöden eller liknande. Undrar om jag inte loskade någon i håret medan vi körde? Hehe… Publiken verkar mer än nöjd så det blir en hel del sålt efteråt. Får även reda på att det var många som var sura, att vi inte dök upp den 9:e men det är bara att förklara hur det var. Träffar även lite annat folk man känner. Kollar på Labrat som suger ganska bra, det är inte riktigt vår grej och vi hänger mest i baren efteråt och snackar med folk. Berzerker gör ett hyfsat gig och får bra med folk. Tycker ändå att de övertriggade trummorna låter som något från en karneval. Vi funderar på att göra en egen raid i deras så kallade “maskbox” och byta ut någon av maskerna till något annat… hehe… Efter gigget så blir det ett satans röj i bussen och på någon club efteråt. Allt slutade i dimma och elände, men kul var det!

12/12-02 LEEDS, ENGLAND
(Josephs Well)

Efter att ha vaknat upp och tittat ut över det platta karga landskapet med mer dimma än gårkvällens bravader så är vi framme i Leeds. Det är så helvetes kallt i bussfan att man nästan måste sova med full mundering. Jag stiger i alla fall ut ur min bunk med kängorna på. Måste snacka med busschaffisen om värmen. Red Harvest är inte i närheten av att vakna eftersom de dök upp så pass sent, med ögon stora som svarta tefat, så vi andra med styrka kvar lastar ur. I efterhand kommer fem småmjuka norrmän och ber så mycket om ursäkt, men det kvittar eftersom det får bli dem som får lasta in all skit senare på kvällen som kompensation, hehe. Tar en paus med grabbarna i Labrat i baren och tar en förmiddagspilsner. Josephs well, fan vilket skönt ställe, litet och trångt i sann pubanda. Men eftersom Berzerker-killarna har så mycket jävla pick å pack som skall ordnas med (allt från ljudeffekter, speciella triggar till online klick i lurar et cetera) så tar allt sådan tid, som vanligt, så bli det ingen soundcheck nu heller. Undrar om det skulle funka lika bra utan maskerna… Nåja skit i det, de är ett gäng sjysta lirare hursomhelst. Nåväl, här skall det mötas upp med lite kompisar också och det gör ju inte saken sämre. Så efter att vi riggat upp vårt så dras det in till stan för en afternoon Guiness och för att kolla runt efter lite metal. Medan resten av Insision är och inhandlar lite coola originaltapes och t-shirts tar jag mig själv ut till en förort och får en helrenovering med middag och hela skiten. Återvänder som en ny man, dock i samma skitiga kläder. Red Harvest går ut hårt och kommer in helt dyngsura i logen. Får själva erfara hur jävlans hett det är i lokalen när vi själv öser på. Men vad gör det när publiken är som besatt! Vi öppnar som vanligt med “Trapped Within” som får en direkt respons av totalt jävla mongo-ös! Det är en stor hög av folk som bara mosar runt på golvet och det är på snäppet att man bara vill dyka in själv. Detta är helt klart den bästa publik hittills! Labrat får stå som bänkvärmare eftersom publiken är så jävla slut efter oss, medan Berzerker får en hyfsad respons. Vi säljer utav bara helvete och många nya fans snappas upp. Tröjor och cd:s signeras och sedan bjuds det på drinkar å whisky utav bara farten. Kvällen är mer än lyckad! Hit kommer vi definitivt igen! Man får sig ett gott skratt när Matt från Berzerker tar av sig sin butriks-mask och vrålar “damn that’s hot, I thought I’d collapse!!” Och ja, vi fattade precis vad han menade! Kvällen slutar inte förens lång in på natten med vrål, röka och pilsner i goda vänners lag och vi är mer än trötta när bussen väl sätter fart mot nästa destination.

13/12-02 GLASGOW, SKOTTLAND
(Strawberry Fields)

Efter att ha vaknat och märkt att jag inte kan tala känns det som hela jävla skiten håller på att gå åt skogen, men efter lite dunderkurer av diverse slag plus en sträng order om att “hålla käften” resten av dagen hoppas vi på det bästa. Eftersom “Bass the ass” är sen med all backline som vanligt går vi på puben och “renoverar” oss lite. Inte heller denna gång blir det någon soundcheck för oss, men vid detta laget är vi rätt vana. Kan fortfarande inte få fram ett ljud ur strupen så det blir total über-renovering för min del resten av dagen med diverse te-sorter och amerikanska antiseptiska läkemedelssprayer (kan tacka både Berzerker-sångarn och hans hemmaapotek och ena sångarn i Labrat för det), som faktiskt fungerade. Jag har tydligen tappat det höga registret dagen innan (röka och skrika konstant i fyra timmar är inte att rekommendera efter ett gig), men vad gör det när jag ska grymta?! Nåväl det får bli Danne som presenterar låtarna denna kväll och jag får gråla på så gott jag kan. Publiken blev bara mer upphetsad när Danne förklarar: “Carl is sick as hell, can’t speak, but we will not cancel this show and he’ll give you his 110% anyway, so lets goooo!!” Vråååål! är vad vi får till svars och vi kör på som vanligt. Det går bra denna kväll med, trots missödet från gårdagen. Skottarna är gemytliga, men svåra att förstå. Det blir bra drag efteråt… man undrar om Norrbaggarna kommer att ta sig upp imorgon, det är inte bara bira som går åt. Klockan två måste allt definitivt vara inpackat och det går inte att sinka, trots att bussen inte avgår förrän klockan fem. Anledningen finner vi skattretande nog på vårt bill-sheet: “… bad-out 2 o’clock. FAST, gay-club afterwards!”. Ja, det är ju fan lika bra att chappa direkt då! Eftersom vi inte har någonstans att ta vägen blir det till att ta en taxi tillbaka till bussen, kränga en pilsner och kolla på Spiderman istället. Rätt rutten rulle förresten.

14/12-02 SHEFFIELD, ENGLAND
(Corporation)

Sheffield har ett bra backstageområde med egen bar och allt. Vi får skitbra mat och dryck och servicen är enastående. Skönt att få komma av bussen eftersom jag legat och kurerat mig hela dagen. Efter att “Bass the ass” krånglat som vanligt så får vi lasta av. Själv är jag nöjd då rösten återkommit. Möter upp ett par polare här också och senare på kvällen efter att Red Harvest stigit av så kör vi så det ryker. Publiken suger stenhårt eller så är de bara inte vana av att ha något bra dödsmangel här i stan (senare får jag reda på att så nog var fallet). Jag avslutar “Ex Oblivion” med att vråla lite extra överhuvudtaget bara för att markera. Känns som om vi gjorde ett jävla bra gig och sket i att folk stod som små jävla trädgårdstomtar med käften ner till backen. Inte ett enda av de andra banden fick heller någon bra respons och vi var nog alla lika uttråkade.

15/12-02 MANCHESTER, ENGLAND
(The Roadhouse)

Kom till Manchester ganska sent. Stället var rätt stort och avlastningen gick bra. Alla hjälptes åt så att det skulle gå undan. Manchester skall tydligen vara en riktig metalstad, men det var föga av det vi fick se som var speciellt metal överhuvudtaget. Stan var som alla andra engelska städer hittills. En massa tegelhus, smog och duggregn. Som på alla ställen vi varit innan så tog vi och kontrollerade att vår raider (dryck och krubb) var i sin ordning, sedan tog vi något snabbt på närmaste Donken att äta och drog iväg till någon pub för att ta en afternoon bira och snacka lite skit. Vid detta lag så visste vi att vi inte skulle få någon soundcheck och det kändes inte som om vi behövde någon heller. Alla gig hittills hade gått felfritt. Eftersom vi är ett så pass “basic-band” utan massa snick snack så får man hoppas att ljudteknikern sköter sitt jobb. Sedan är det bara att trycka gasen i botten, blunda och köra tills allt blöder! Denna kväll var både Labrats och Red Harvests sista gig. Gigget var utmärkt och samma sak gällde publiken. Även denna kväll vann vi ett gäng nya fans, delade ett par bira och sedan var det bara att packa igen och glida vidare. Till vår glädje fann vi ett värmeaggregat i den annars så smällkalla bussen. Fram med biran! Hylla Satan!

16/12-02 NOTTINGHAM, ENGLAND
(Rock City, Earache X-mas party)

Efter att ha vaknat i en smärre dimma efter gårdagens avslutning med Labrat och Red Harvest så rullar vi ner på Rock City och får reda på att vi skall ha en fotosession för diverse tidningar om bara en timme. Efter lite flåsande i fejjan på fotografen så blir det bestämt att det skall gå av stapeln om två timmar istället vilket passar oss utmärkt. Vi drar över till Earaches huvudkontor och får lite rundtur och gratis cd:s samt får reda på att ikväll skall all Earachepersonal plus annat “finfolk”, typ bolags-tomtar, vara på plats och kolla plus att det skall filmas på stället och göras massa intervjuer. Vi kollar vår rider som består av två backar bira och en flaska vodka, men var är käket? Vi tar och käkar på en närbelägen restaurang istället och piggnar till inför fotosessionen. Banden ikväll är Cult Of Luna från norra Sverige, The Berzerker och Without Face från Italien. Eftersom Without Face, som faktiskt lyckades med bravaden att vara just ansiktslösa från början till slut, ihärdigt tjatade om att de skulle använda just “deras” trumset och absolut MÅSTE soundchecka, trots att allt redan var så satans försenat så blev vi av med vår sista potentiella soundcheck även denna gång… Å andra sidan var de kanske tvungna att stämma synten eller något. Nåväl, Without Face var först ut och det lilla jag hörde var väl något som skulle kunna blidka en gothälskares öron men rann, som vatten av en gås, av mina. Efter en 30 minuters omriggning för att få upp backline-trumsetet så drog vi själva igång. Vi öste tills jag trodde nacken skulle knäckas och det märktes att publiken var med på noterna. Det var ett superbt avslut för vår del. Efter oss kom Cult Of Luna och körde sitt race… lät jävligt bra faktiskt, men efter att ha hinkat både gratis bira i logen och baren kanske allt låter bra. Sist avslutade The Berzerker. Vid det här laget gick det mesta in i ena örat och ut i det andra. Efter att ha rusat runt och betett sig som den sedvanliga galningen, pratat med folk från bolaget och folk på stället, bevittnat norrmän som knappt kunde stå, var det bara att säga tack och adjöss till de andra banden och göra sig redo för inpackning i bussen. Även norrbaggarna skulle mot Stansted denna kväll så vi hade ett lite avskedsparty med dem och de andra banden på bussen. Som helhet var det en djävulskt bra turné med många coola minnen, nacksving, garv och nyfunna fans!! So, see you out there! Over and out!