Efter tre års tystnad ligger “Divine Misanthropic Madness” på skivdiskarna, en studie i ilska, hat och förbannelse. Med nytt skivbolag och ny gitarrist är göteborgarna i Taetre återigen redo att erövra världen.

Det är en huvudvärkspräglad söndagseftermiddag och jag har bokad tid med Taetres sångare och tillika gitarrist, Lindblood, samt bassisten D.K. De nya replokalerna vid Lundbystrand på Hisingen i Göteborg har fått agera mötesplats för dagen och när jag öppnar dörren utifrån sitter Lindblood och väntar längst ner vid Cola-maskinen. Vi slår oss ner på en bänk alldeles intill och den skäggprydde herren mittemot mig förklarar att D.K. är lite försenad. Inga problem för mig då jag efter en intensiv lördagskväll på den lokala tillställningen Club Nocturnal inte direkt lider av överskottsenergi. Vi börjar småprata om “hårdrockens” framfart på topplistorna, något som Lindblood inte har mycket till övers för.
— Jag hade någon sådan där promo på fyra Hammerfall-låtar innan första plattan kom berättar han. Det var väl ett par riff som var okej men inte mer. Jag bytte senare bort skivan mot King Diamonds “Them” och då fick jag tolv stycken klockrena låtar istället för ett par bra riff, förklarar han nöjt.
Sekunden senare ringer telefonen. Det är D. K. som förbannat förklarar att han fortfarande sitter på färjan över till Hisingen. Vi bestämmer oss för att börja vår resa med destination Taetres replokal, ett utrymme de delar med dödsmetallarna i Vaticide.
— Det ser ju ut som fan här inne för vi har precis varit i Danmark och gjort två spelningar, berättar han och börjar så smått flytta på utrustningen i lokalen. Vaticide fick följa med som förband då de andra ställde in i sista sekund och man förstår ju att det är kul för dem att följa med, de har liksom inte ens spelat in en demo än. Spelningarna gick kanon, det var lite problem med bilkörningen bara för alla ville ju supa som rockstjärnor.
Telefonen ringer igen. Återigen med D. K. på andra sidan luren, han har precis stigit av från färjan och uppges vara vid lokalen inom en minut. Under den overkligt långa minuten hinner jag och Lindblood prata igenom allt mellan himmel och jord. Han berättar om det till antalet nästan tresiffrigt olika replokaler bandet haft genom tiderna.
— Vi har inte hunnit skaffa hit ett kylskåp till ölen än, annars är det helt perfekt, skrattar han.
D. K. ansluter till sällskapet, förbannad som få över de taskiga trafikförbindelserna. Förbannad, en beskrivning som mycket väl passar in på bandet senaste utgåva “Divine Misanthropic Madness”. Plattan har ju varit ute ett tag nu, vad har ni fått för respons?
— Överlag har den varit jävligt bra faktiskt, svarar Lindblood snabbt. I Grekland var det dock någon idiot som hade läst vårat skivbolags slogan “We’ll still be metal when you have short hair, an ugly wife and work nine to five” och trott att det var vi som hade uttryckt oss så och i hela sin recension hade han spytt galla över oss. Förstår i vilket fall som helst inte vad det har med själva musiken att göra.
Återigen har ni valt att besöka Los Angered Recordings med Andy LaRocque som producent. Är det där ni känner att er musik kommer bäst till rätta?
— Ja lyssna bara på senaste plattan, där har vi utan tvekan fått vårt bästa ljud någonsin. Andy är kung och världens bästa kille att jobba med. Det spelar ingen roll hur stressigt det än är, han behåller lugnet till 100 procent. Vi har tidigare diskuterat med Andy om han skulle vilja lägga något solo på en av våra låtar, men det har inte blivit av förrän nu och det resulterade i hela två solon.
Hur kom ni på tanken att ha Tony Jelencovich (Transport League, Commander) som gästsångare på en av låtarna?
— Det är nästan samma sak där, förklarar Lindblood. Vi är bra kompisar med Tony och har flera gånger diskuterat om han skulle medverka i något sammanhang och när jag skrev “Paint A Whore As A Saint” blev det ett parti som jag tyckte passade perfekt för Tonys röst.

Danyael ut — Maggot in

I samma veva som Taetre skrev på för det danska skivbolaget Mighty Music valde dåvarande gitarristen Danyael att lämna bandet. I ett kritiskt läge letade bandet febrilt efter en ny gitarrist och sökandet slutade i den nuvarande strängbändaren Maggot.
— Jag vill inte riktigt avslöja för mycket om Danyaels avhopp, det kan vara lite känsligt men nu har vi i alla fall en ny gitarrist och det känns bra som fan.
Som frontman och en av grundarna till bandet står Jonas Lindblood för musik och lyrik. Texterna är, liksom musiken, riktigt brutala historier…
— Man kan ju bara gå ut på gatan så blir man jävligt förbannad, förklarar han. Det är ju inte direkt svårt att finna inspiration till att skriva hatiska texter…
Vad anser du vara den röda tråden i ditt författande?
— Hatet, utan tvekan. Det finns ju så jävla mycket idioter att hata och skriva om. Folk är ju dumma liksom. Jag inspireras väldigt mycket av seriemördare också, det finns en hel del av det i det nya materialet.
De båda föregångarna, “The Art” och “Out Of Emotional Disorder”, släpptes på det tysk/danska skivbolaget Diehard Music men till “Divine Misanthropic Madness” har bandet valt att söka ny mark och hamnade till slut på den danska etiketten Mighty Music. Vad var det egentligen som hände med Diehard?
— Det strulade som vanligt, ungefär som det gör för alla band någon gång, berättar Lindblood.
— Samarbetet med Mighty Music fungerar mycket bättre, bra som fan faktiskt, vi får pengar till turnéer osv., något som vi kanske inte var alltför bortskämda med på Diehard.
Ni har alltså en inplanerad turné i samband med nya skivan?
— Ja i början av nästa år ska vi ge oss ut på vägarna är det tänkt. Vi kommer inte att köra någon headlineturné eller så utan vi kör förmodligen som förband åt ett mycket större band. Vi är inte alls så stora att vi kan headlina på en hel turné redan. Sedan blir det väl en hel del strögig kan jag tänka mig.
Ni har alltså inte lyckats knyta till er en gigantisk fanskara ännu?
— Hehe, knappast. En del fans har man väl i och för sig här och där men det är ju inte så att man blir överfallen på stan varje dag direkt. Vi skulle kunna göra annan musik, sälja oss som fan och få hur mycket fans som helst men vi spelar musik för att vi gillar den och inget annat.
För den som är hård och köper sina skivor istället för att snålladda från Internet och kan sin booklet utantill har inte kunnat missa konstellationens extraordinära artistnamn. Varför kallar man sig för Graveyard?
— För det första är det för att lite smått parodiera allt det där norska med alla svåra ord och sådant, de har ju kopierat ett halvt uppslagsverk in till alla sina texter och det tycker vi är så jävla löjligt. För det andra så är det som så att han hade ett leksaksskelett som hette “Graveyard Skeleton” och då blev det bara Graveyard, säger D.K. som suttit tyst under hela intervjun.

Kommando utan kärlek

Göteborgs metalscen hör utan tvekan till de starkaste i världen och som stolta invånare kan vi skryta med band som Evergrey, The Haunted, In Flames, Dark Tranquillity, Taetre med flera. Till tidigare nämnda band hör även Commander, en 80-talsheavymetalkonstellation där Lindblood ansvarar för strängbändandet. Bandet har hyllats av tidningar runtom vår jord, efter tre stycken klockrena demos är bandet fortfarande utan skivkontrakt. Vart står Commander idag?
— Just nu händer det inte så mycket men vi har varit i kontakt med en del skivbolag men antagligen är de så jävla rädda att signa något så här tufft. De tycker antagligen att det är gammalt och förlegat. Vi håller på med lite nya låtar och så men för övrigt står det ganska still, jag har ju fullt upp med Taetre nu.
Jag hörde att ni var i kontakt med EMI…
— Jo, det hade vi ett tag men det rann bara ut i sanden.
Sacrilege är en annan konstellation där D.K. var bassist. Gruppen hann med att släppa två plattor, “The Fifth Season” och “Lost In The Beauty You Slay”, på den lokala labeln Black Sun Records. Vad hände egentligen med Sacrilege?
— Ingenting, det kändes bara som om det var dags att lägga ner, förklarar ex-bassisten.
Under åren har ju Göteborg även blivit känt för sitt speciella sound, “The Gothenburg Metal Sound”. Är detta något som ni känner att Taetre är en del av?
— Absolut inte, nej det vill jag verkligen inte påstå. Jag tycker inte att det finns något sådant speciellt ljud längre. Jag menar lyssna på In Flames hur de låter och Dark Tranquillity drar ju inte alls åt det hållet. Det skulle vara The Haunted isåfall kanske, men jag tycker det är så jävla löjligt med “The Gothenburg Sound”.
När samtalsämnena börjar sina och bakfyllan bli alltför påträngande för att det sociala planet ska komma i rätt ordning trappar vi ner på tempot och sätter oss ner och småpratar Ute.
— Vart bor du då?, frågar Lindblood.
På Hisingen…
— Du bor väl inte i Backa Röd och den där skiten?, säger han och låter en stund riktigt förbannad.
Nejdå, men Larsa gör det.
— Jag var där och städade en gång när jag jobbade, de lägger ju fan bajsblöjor i sandlådan. Fy fan, du fattar ju hur lätt det är att få inspiration till texter.