I ärlighetens namn måste jag erkänna att denna genre eller avfälling av metal saknar i stort sett allt intresse för mig. Ett artwork som illustrerar Infinitys singel får mig i vanliga fall att ta några steg tillbaks, för nu handlar det om fantasy och medeltidsromantik. Helt enkelt som sig bör när man talar om utpräglad power metal sprungen ur en gedigen fördjupning i NWOBHM-skolan. Trots det faktum att min cd-spelare per automatik spottar ut dylika genrer bestämmer jag mig för att ge detta energiska unga gäng en chans. Med två låtar, ”The Call” och ”Herculons”, på första singeln efter en fem-låtars demo visar Infinity prov på en förvånansvärt god version av vad genren har att erbjuda. Med tanke på att jag är näst intill omöjlig att blidka på detta område så måste dom verkligen ha fått till något speciellt. Betänk det faktum att jag faktiskt uppskattade båda låtarna. Att Infinity sitter inne med talangen och förmågan att plita ihop svängiga låtar är inte svårt att konstatera. Dessutom är materialet följdriktigt i linje med vad man kan önska sig om man är ute efter en orkester som funnit sin inspiration i bland annat Iron Maiden, Metallica och Hammerfall. Även om låtmaterialet är bra, musikaliskt sett klart godkänd och hjärtat för genren är med så sänks plattan något av den matta produktionen. Ljudbilden lägger till stor det locket på den kraft och uttrycksfullhet som ändå utmärker power metal. Med ett fetare tryck och djupare nyansering i produktionen hade Infinitys ”The Call” fått ytterligare ett par i församlingen att vakna till. Infinity är bra, men dom har resurserna och förmågan att bli ännu bättre; mycket beroende på hur materialet presenteras. Om jag vore helt inne på genren skulle jag hålla ett öga öppet på något av Stjärnsommars nerslag, eller demo-scenen på Hultsfred i år, där de eventuellt kommer att framträda.