Jag minns det som om det var igår. Vi satt hemma hos Fredrik och lyssnade på Rockbox (hårdrocks program på P3 en gång för länge, länge sedan). Kvällens Rockbox hade en intervju med ett nytt band från Stockholm — Candlemass. Intervjuer var väl inte direkt någonting vi lyssnade på, utan vi satt där i Fredriks rum och pratade brudar medan radion stod på i bakgrunden. Programmet spelades in på kassett ifall det skulle komma någon rolig låt. Helt plötsligt blev vi alldeles tysta, för på radion spelades någonting utav det tyngsta vi någonsin hört. Det var “At The Gallows End” och vi blev frälsta, det finns under ett liv endast ett fåtal magiska stunder och det här var ett av dem. Direkt efter att låten var färdigspelad, så kastade vi oss över bandspelaren och spolade tillbaka så att vi fick höra intervjun. Alldeles före låten så sa de att Candlemass skulle vara förband till King Diamond på Fryshuset nästa fredag. Vi tvekade inte en sekund, vi skaffade oss biljetter.

Vi visste inte vad vi kunde förvänta oss, men ingenting kunde ha förberett oss på en Messiah i munkkåpa. Så började ett förhållande som varade i ett par år, ända tills bandet blev av med Messiah. Kvar fanns då bara en massa ljuva minnen och skivor. Nu, här i framtiden, släpps dessa klassiska skivor så att just du ska få chansen och få magiska minnen. Fast denna gången med en hel hög med “godis” som vi aldrig fick. Den första april får jag ett SMS av Der Boss i vilket han undrar om en intervju med Messiah kunde vara något för mig. Ni förstår väl att jag länge trodde att det var ett skämt?
I ena ringhörnet — en nervös reporter i Stavestates tjänst och i det motsatta hörnet — den tyngste sångaren i Sverige genom tiderna, giganternas gigant, doom metalens egen Messiah! Det bör tilläggas att teknik har en benägenhet att strula när man minst vill det, och det är ingen höjdare att sitta med en diktafon och telefonlur i en och samma hand. Som en ohelig allians av detta så försvann mestadelen av samtalet om “Tales Of Creation” — sorry!

Intervjun fick i alla fall en fin start med telefonen ringandes, “Tjenare det är Messiah, hur är läget?” Jodå, det är rätt fint, lite omtumlad över att prata med en gammal hjälte.
— Då är det dags att du börjar spela in nu då.
Jag håller redan på, vi börjar väl med Mercy.
— Ja det var det första band som jag gav ut skivor med, det var i Blekinge det…
Hur hamnade du från Blekinge i Stockholmska Candlemass?
— Jag gjorde två skivor med Mercy och sedan så slutade jag, då hade jag genom en journalist hört Candlemass “Epicus Doomicus Metalicus” och det var ta mig fan det bästa jag hade hört. Jag visste att Candlemass inte hade någon stadig sättning just då, så jag fick tag på Leif Edlings telefonnummer och ringde upp honom och krävde att få en audition.
Sångaren på första plattan var väl bara en polare, Johan Langquist som de mer eller mindre tvingade att sjunga?
— Jo fast det var jävligt bra, jag tyckte det var fantastiskt bra. Så hursomhelst lyckades jag få en audition och få jobbet som sångare. Vi satte igång omedelbart med att gigga och det dröjde inte länge innan vi fick ett kontrakt för att göra “Nightfall”. Nu har vi ju släppt alla de här plattorna igen då, remastrade och med bonusdisc med massa godis på. Har du sett dem?
Självklart!
— De låter svinbra!
Jag vet att bonusdiskarna innehåller en massa live låtar…
— Ja, det är både livelåtar, demos och videos. Det är jävligt roliga videos, de kanske inte har en så hög kvalité men humorfaktorn är hög.
Har du några speciella minnen som du vill dela med dig av ifrån inspelningen?
— Jag kommer ihåg att vi spelade in “Nightfall” i någon studio som låg i en tunnelbanestation, Ragne Wahlquists studio, han från Heavy Load. Jag kommer ihåg att jag stod och sjöng i Helly Hansen eftersom det inte direkt var så gott om värme. Det fanns ett avlopp med en kran ovanför som man fick använda som toalett, det var glamoröst. Ragne klagade jämnt på att vår trummis Janne Lind drack alldeles för mycket kaffe. Det vi spelade in lät väl inte direkt kanon, men Mats Lindfors på Stockholm Records som mixade skivan lyckades rädda ljudet och det blev enligt mitt tycke den bästa skivan vi gjort.
Ja, det är det. Jag tycker ju i och för sig att ljudet redan är bra, går det verkligen att göra bättre?
— Jodå, det går.
Efter din första platta med Candlemass så började ni spela live ganska fort.
— Den första spelning vi gjorde tror jag vari Jönköping, sedan hade vi några spelningar till i Sverige. Jag kommer ihåg att jag skickade “Epicus…” till King Diamond och rätt som det var så gick vi ut med honom på hans “Abigail” turné. Det var ju rätt fräckt, vi körde förband i Norge, Sverige och Köpenhamn om jag minns rätt
Varför skickade du inte “Nightfall” som du sjöng på?
— Jag tror faktiskt att den inte hade kommit ut ännu, fast vi körde ju låtar från “Nightfall” live. Sedan fick vi en spelning på Dynamo, fast då hade vi nog släppt “Nightfall”.
Okej, nästa skiva, och om jag ska vara ärlig så är “Ancient Dreams” den platta jag gillar minst utav de skivor du sjöng på. Vad var det som hände? Varför blev den som den blev?
— Efter “Nightfall” så var vi ju ute och turnerade rätt så mycket, och det blev för mycket till slut och sedan var det en Motörhead turné i Tyskland som skivbolaget tyckte var viktig, så det blev en hel del stress. “Vi måste släppa en ny skiva innan turnén börjar liksom”. Sedan så hade nog inte Leif så många låtar färdiga, så det blev lite konstigt, vi slängde in gamla låtar som “Incarnation Of Evil” som var en remake av Leifs förra band Nemesis låt “Black Messiah”. Men en del låtar tycker jag är riktigt bra, vi skulle ha spelat in plattan med Mats Lindfors egentligen men han hade inte tid just då. Dessutom hamnade vi i en studio som sköttes av en kille som inte hade riktigt koll på vad han höll på med, sedan sket sig mixningen och det har vi ju äntligen kunnat fixa till i och med remasterutgåvorna.
Så det låter bättre nu?
— Ja, mycket bättre!
Var “Mirror Mirror” den första videon ni gjorde? Det var i alla fall den första video med Candlemass jag såg.
— Faktiskt inte, den första videon gjorde vi på “Bewitched” från “Nightfall” och den finns också med på remastern. Jonas Åkerlunds första video, han var ju roddare på den tiden men han sprang hellre omkring med en kamera istället för att bära grejer.
Sedan har vi din sista studioplatta med Candlemass, “Tales of Creation”.
— Ja, den låter ju bra…
Ni släppte efter det en liveplatta och sedan så slutade du?
— Vi turnerade ju mycket, ofta under rätt konstiga förhållanden och det vart ju mycket. Jag menar vi var ju inget “stort” band om man säger så, men vi var ju ändå internationellt kända och sålde en del plattor. Men vi hade inget riktigt management, vi hade en manager som aldrig hade varit manager förut och han gjorde säkert det bästa han kunde. Vi var ju rätt unga när vi skrev kontrakt och pengamässigt var kontraktet ingen hit direkt. Så det blev rätt mycket av att vara ute på turné och det gick jämnt upp för det mesta, så vi slet rätt så hårt utan att få lön för mödan. Det blev missnöje och slitningar inom bandet.
Med remasterskivorna borde ni väl få igen lite med royaltyn och stimpengar?
— Jo det gör vi nog, men det är ju inga nya skivor direkt. Men det är kul att Leif har gjort ett sådant bra jobb med mixningen och urvalet av bonusgodiset. Det är nog jävligt kul för fansen att få en live spelning från 1988 tillsammans med “Epicus…”.
Är det samma live som jag har på vinyl? En live ni släppte exklusivt för fanklubben då det begav sig?
— Ja, det är det. Ljudet kanske inte är så där strålande, men det är en kut grej att få höra ett så pass tidigt set. Inspelat i Birmingham, England förresten.

TIDEN EFTER CANDLEMASS

Vad gjorde du efter Candlemass, jag vet ju att du släppte ett par plattor med Memento Mori.
— Ja, jag slutade ju i Candlemass när jag inte fick sjunga som jag ville, så de tog in en ny sångare.
Usch ja, “Chapter VI”
— Jag kan fan inte lyssna på den plattan, det är som att bli stucken i ryggen med en massa knivar.
Ungefär som att se sitt ex ligga med någon annan kan jag tänka mig.
— Ja, så är det, det var väldigt konstigt och jag har fortfarande problem med den plattan. Sedan så har ju Leif fortsatt ge ut plattor med Candlemass. Jag tycker fortfarande att det är bra låtar, men det låter ju inte som vi gjorde, vi hade ju en speciell kemi ihop som är borta. Men sedan så körde vi igång Memento Mori som sagt, jag, Mike Wead och Snowy Shaw.
En liten svensk supergrupp skulle man väl kunna säga?
— Det var ju mer en kul grej, vi kände ju varandra. Mike Wead har ju varit med och spelat i Candlemass, han spelade ju bland annat kompgitarr med oss live när Lasse bröt armen, under “Abigail” svängen. Nu är han ju med i King Diamond och Mercyful Fate också, han är skitduktig på det han gör.
Först spelade du in “Rhymes Of Lunacy” och “Life, Death And Other Morbid Tales” och sedan slutade du, men var tillbaka på fjärde plattan?
— Jag gjorde ju sångmelodierna på de flesta låtarna men fick aldrig någon riktig credit för det, jag fick inte vara med och dela på stimpengar och sådant. Så jag tyckte att så där kunde vi ju inte ha det medan de menade att de hade skrivit låtarna, så det var väl mer en businessgrej kan man säga. Sedan gjorde de “La Danse Macabre” utan mig. Efter ett par år så träffade vi varandra, vi var ju fortfarande polare och hade ett möte och drack några bira. Då så sa de att jag skulle få credit för låtarna, så jag gick med på att sjunga i Memento igen. Jag fick ju med en helt egen låt på den plattan “Memento Mori” och var med och skrev några texter och några sångmelodier.
Ligger Memento Mori nere nu, det var ju onekligen ett tag sen man hörde något?
— Memento är mer som ett projektband, vi gör en platta när alla kan.
Så det kan dyka upp en platta när man minst anar det?
— Kanske, vi gjorde ju fan fler plattor än vad vi gjorde spelningar. Vi hade en spelning för några år sedan i Köpenhamn och det var rätt så coolt, men som sagt många spelningar med Memento Mori har det inte blivit. Men det skulle vara skitkul att göra en ny skiva. Det brukar gå rätt fort när vi gör plattor, eftersom alla kommer med sina låtar och det är duktiga musiker så det går snabbt att repa in.
Vad blev det efter Memento? Jag vet att du vad med och gästade på en Satariel platta och att du var med på en Venom tribute.
— Jag höll ju på med ett band i Göteborg som hette Stillborn som senare bytte namn till Colussus, det enda som släpptes med det bandet var en låt på en Metallica-tribute.
Hur var det med Venom-tributen då?
— Det var en kul grej, jag åkte iväg till England för att lägga på sången. Jag trodde vi skulle göra en svintung version av “Countess Bathory”, istället spelade de dubbelt så fort, så jag fick göra det bästa av situationen.
Nå, vad hände med Colussus då?
— Det enda vi spelade in var ju den där “Sad But True” som vi spelade så långsamt som möjligt, så det blev en tung version. Vi gjorde demos som vi skickade runt till en massa bolag. Men i och med att vi inte kunde hitta en riktigt bra stadig trummis och så var det det där med avståndet mellan Göteborg och Stockholm. Det blev för svårt att få det gå ihop, så till slut rann det ut i sanden.

ATT GÖRA NÅGONTING ÄNNU DEPPIGARE…

Så sent som igår fick jag höra talas om ett band som heter Requiem…
— Ja, just det. Vi har en hemsida där man kan ladda hem ett par låtar (www.requiem.nu). Har du gjort det?
Har bara hunnit ladda hem en låt än så länge, “Illusions Fall”.
— Jaha, vad tyckte du då?
Jodå, helt i min smak…
— Va kul!
Jag hoppas att Requiem är mer än bara ett projekt vid sidan om?
— Ja, det är det. Jag har pluggat till ljudtekniker i två år nu och min praktiska lärare Peter Moore frågade om jag hade lust att sjunga på ett par av hans låtar och det gjorde jag. Det lät ju deppigt och fint, så då tyckte jag att det här måste vi ju bräcka och göra någonting ännu deppigare och göra sådan här riktigt deppig synthrock musik.
Musiken är ju fruktansvärt svårplacerad…
— Javisst, säger man synthrock så tänker ju folk på någonslags hårdrockssynth, det här är ju mer sådan här lättsam sorglig film musik på nåt sätt. Ladda ner de andra två låtarna också.
Personligen får jag säga att jag tycker att det låter gotisk hårdrock om det, tyngre än Theatre Of Tragedy. Jag fick mersmak av det jag hörde, inget skivkontrakt med Requiem än?
— Nej, vi håller på att kolla upp management, det skulle vara skitkul. Peter är ju en grym ljudtekniker, så det blir ju en fruktansvärt bra kvalitet på grejerna och vi jobbar med nya låtar och hoppas på att få dem släppta på platta.
Det borde väl innebära att den här återföreningen med Candlemass bara är tillfällig?
— Det är det ingen som vet ännu, det vi har sagt är att vi ska ut i sommar och spela festivaler. Det vi har klart med nu är att vi ska spela i Grekland den 19 och 21 april med Evergrey som förband. I juni spelar vi på Sweden Rock.
Bara en spelning i Sverige?
— Ja det blev så, en exklusiv spelning. Vi får gå på stora scenen klockan åtta på kvällen. Dessutom är det ju så många bra band som spelar att man nästan är dum i huvudet om man inte är där.
Apropå band, vilka band lyssnar du på?
— Mitt favorit band är ju Trouble och det har det nog alltid varit, deras två första skivor är ju jättebäst. Av de nyare banden så tycker jag att Type 0 Negative, My Dying Bride och Rammstein är bra, givetvis även Black Sabbath. Sedan så är man ju ett gammalt Kiss fan också. Jag läste att My Dying Bride gillar Candlemass och det känns rätt kul, cirkeln sluts på något sätt.
Efter Sweden Rock vad händer då?
— Ja det blir ju en massa festivalspelningar — Bang Your Head, Wacken, With Full Force, Dynamo och så vidare. Kanske blir det en festivalspelning i Ryssland också men det är inget som är bestämt ännu. Det ska bli kul att få spela live igen.
Spelar ni in en ny Candlemass live under festivalturnén, så att de som missar festivalerna ändå får en chans att höra hur ni låter live idag?
— Jag vet inte, jag hoppas att det blir en inspelning.
Okej, sista frågan, den obligatoriska “Doom dansa sönder scengolv”. Det har väl bara hänt en gång?
— Faktiskt har det hänt två gånger. Första gången på Kolingsborg i Stockholm, det var en ren olyckshändelse och den andra gången det hände var det med flit…
Med flit?!
— Ja, jag var förbannad helt enkelt. Vi spelade på en sådan här Metal Hammer / Metal Blade Records spelning i New York. Det var en jävla massa band så det blev sent, vi fick gå på vid halv fyra och jag blev för jävla lack. Så jag stod och “Doom dansade” på samma ställe under hela spelningen och till slut brast det. Jag trodde att arrangören skulle bli helt vansinnig men han tyckte bara att det var häftigt.
Ja, det var allt jag hade att komma med, jag hoppas det går bra med Requiem och Candlemass-turnén.
— Tackar.