Meshuggahs fans har alltid varit hårt beprövade, då de oftast får vänta flera år mellan skivsläppen. Tre år efter ”Chaosphere” är bandet äntligen tillbaka med en ny skiva. Men den som hoppats på nya låtar får fortsätta vänta, ”Rare Trax” innehåller som titeln skvallrar om — udda och svåråtkomligt material. Fast även en sådan samlingsplatta kan röna framgång, skivan har hittills sålt bra och bandet skall turnera i staterna med USAs kanske största hårdrocksband just nu, Tool. Gitarristen och hockeyfreaket Mårten Hagström vart på glatt humör när det ringde från Slavestate en onsdagseftermiddag.

”Rare Trax”, där x:et utgörs av ett kryss skapat av två flygplans surrande i luften finns ute i affären sedan ett tag nu. Inledande ”War” var bandets trettioårspresent till bandets gitarrist Fredrik Thordendal. Sicken metalliskt rykande present han fick, gratulanten måste blivit ruggigt glad över den. Bandets snabbaste låt hittills, där bandet använder sig av en trummaskin trimmad för Mortician-likt kaos. Av plattans tio spår är de flesta låtar med över tio år på nacken som dammats av, både för att fansen och skivbolagets kassakistor skall omdisponeras. Alla längtar ju efter en RIKTIG Meshuggah-skiva, (”Hur länge skall man behöva vänta?” med radioprogrammet Pippirulls Dr Albanröst spökande i mitt huvud.)
Från början var det tänkt att trummisen Thomas Haake skulle ta hand om intervjun, men då Thomas satt hemma hos Mårten ville gärna lägenhetsinnehavaren istället svara på de frågor vi hade att ställa. Det var trots allt Mårten som svarade när jag ringde, herr Haake hade fastnat bakom en dator och gjorde inte ett knyst ifrån sig under intervjuns gång. Mårten däremot, han var på högvarv likt en ishockeycoach. Till en början snackar han en korsning av norrländska med stockholmsk klang, men allt eftersom trubbas huvudstadsmålet av för äkta norrländska. Efter en standardinledning så var det lika bra att gå loss på bytet och fråga varför Meshuggah aldrig får tummen ur baken och släpper en riktig platta. Det är trots allt tre år sedan ”Chaosphere”. Men innan det passar jag på att fråga om ”Rare Trax”, bandets senaste bidrag till skivbutiken.
— Det var helt skivbolaget Nuclear Blasts idé. Vi hade ett möte, de ville veta vad som hände, vi har ju inte släppt någon ny platta på länge. ”Rare Trax” är en fangrej för de riktigt intresserade. De ville släppa den på en gång, men det var kul att göra den.
— En ny platta kommer nog i början av nästa år. Vi skall börja skriva material så fort vi kommer hem ifrån turnén. Vi hoppas att skrivandet skall flyta på. Sedan skall vi förhandla med Nuclear Blast om kontraktet. Det är svårt att veta hur de resonerar när det gäller saker och ting. Nu vill vi göra den bästa platta vi kan tänkas göra, och det kräver en bra budget. Vi vill att de skall satsa på oss.
Turné skall det bli omgående efter intervjun, men inte vilken turné som helst. En vända i staterna som uppvärmare till inga mindre än Tool är det som gäller. Det måste kännas lite overkligt, hur framfördes erbjudandet?
— Deras Management ringde oss, det var Tool själva som valt ut oss och ville ha med oss på turné. Det blir vi samt King Crimson som åker på en elva gig lång turné i september. Tool är ett jävligt bra band och Tool är monumentalt stora i USA. Mycket folk kommer att kunna se oss, och det känns extra kul att just bandet begärt oss som förband. Vi har kollat upp budgeten, det kommer att hålla ekonomiskt.

Tillbaka till svenska marker för en stund. Meshuggah flyttade från Umeå till Stockholm för några år sedan. Blev flytten så som ni förväntade er?
— Jo, det var en bra flytt, vi har mer kontroll över bandet nu. Lathet gjorde att det tog lång tid innan alla hade flyttat ned. Vi är inget repande band i den aspekten att vi repar fem dagar i veckan. Repar gör vi inför album eller turné. Idéer till låtar gör vi var för sig på dataprogrammet Q-base. Vi väntar med att tokrepa tills vi fått ihop en halv skiva. Vi är inget jammande band alls.

MESHUGGAH MOONWALK?

Vad musiker lyssnar på kan göra en fundersam ibland, då imagen ofta faller pladask. Tänker ofta på att Glen Benton är fanatiker av Elvis Presley och The Beatles. Inget fel på dem, men Glen är ju ond och spelar i Deicide. Vad kan då Meshuggah lyssna på?
— Thomas (Haake, trummor) lyssnar mycket på Pink Floyd, dem gillar han. Jag lyssnar på allt från bra hiphop till Sting. Jag är ett Tool-fan också. Jens (Kidman, sång) är faktiskt inne i en Michael Jackson-period. Vad Fredrik (Thordendal, gitarr) lyssnar på har jag ingen aning om. Gustaf (Hjelm, bas) lyssnar väl på någon gammal åttiotalssynth.
Från musiksmak till familjeliv. Har ni stadgat er och skaffat er små mini-Meshuggahs?
— Jag antar att du menar barn med mini-Meshuggahs. Nej, ingen i bandet har barn, jag är däremot gift.
Aha, där ser man. Kyrkligt eller borgerligt?
— Kyrkligt. ”Flinta” i Entombed kallade mig ”jävla enemy” för att jag gifte mig i kyrkan.

VANA VID USA OCH SVAGA BÄRS

Ni har ju varit i USA förut, med Slayer bland annat. Hur minns du tillbaka på det?
— Det var bra att åka med dem, det var bra publik och mycket folk. På Slayer-konserter är det bara konserträvar och die hardfans. Det var bara att ösa järnet, det var en sju-åtta veckor lång tripp och även Sick Of It All var med på turnén. När vi kom till San Fransisco var det ett stort party, då festade vi till som fan. Machine Head och Testament var där, båda banden diggar oss som fan, det är alltid kul att höra. Alla var fulla som fan. Även Exodus var där förresten.
Levde ni upp till några rockmyter när ni var över?
— Vi hade ett väldigt tight schema, vi hade väldigt lite tid för party. Vi var mestadels fängslade i en buss. De blev inte så mycket rockmyter. När vi mötte upp Fear Factory och Spineshanks turné så spårade det ut kraftigt. Fear Factory söp till som fan, men inget hände förutom att de satt i en soffa och söp.
När ni är på turné, vilka roller har var och en i bandet?
— Alla tar jämnt ansvar, vissa har dock vissa roller. Det är till exempel jag och Thomas som tar alla intervjuer. Vi är som ett kollektiv när vi är ute och spelar.
Har du några speciella riter inför era spelningar? Till exempel att alltid ta på vänstra skon först?
— Nej, vi har faktiskt inga vidskepliga grejer för oss alls, skrattar Mårten. Ett tag ställde vi oss tillsammans i bandet innan spelningarna och sjöng en låt ihop. Att man värmer upp så man inte är kall måste man ju göra. Man står och lirar på gitarren och så vidare.
Men ditt eviga bärande av hockeylaget MoDos matchtröja måste väl ändå ses som en liten rit?
— Jo, jag har alltid haft en sådan på mig på scen sedan 1994. De är faktiskt mycket luftigare än vanliga tröjor, inte alls lika varma som folk kan tro. Jag försöker att få tag i en ny riktig tröja, alltså en sådan som spelarna har på sig. Jag har en äkta bortatröja, men är ute efter en riktig hemmatröja. De har bättre kvalitet och tål mer stryk, för nästan alla mina tröjor är sönder av allt användande. Jag har ringt upp till MoDos kansli, så en beställning är på gång. Jag måste ha en på scen, det känns helt knäppt utan en MoDo tröja när man spelar.
Har du någon tappat bort ditt kära plagg när ni vart ute på vägarna?
— Nej, jag har aldrig tappat bort tröjan någon gång, men jag har glömt tröjan hemma en gång när vi skulle iväg och spela. Jag insåg dock misstaget innan vi skulle resa iväg så jag fick åka hem och hämta tröjan innan vi kunde fortsätta. Så tröjan är väl en ritual för mig. Jag sitter och kollar på NHL-hockey hela nätterna när jag är hemma.
Hur följer du matcherna när du inte är hemma då?
— När Modo hade finalspel mot Brynäs ringde jag hem från USA i varje periodpaus. Så fort vi spelat klart kutade jag av scenen och kastade mig över telefonen för att få reda på resultatet. Finalspelet blev dyrt för min del eftersom jag var tvungen att ringa hela tiden. En gång fick de andra vänta på mig när vi skulle upp på scen eftersom jag satt besatt i fikarummet och följde MoDo.
Hur har reaktionerna från andra band varit, de har väl inte varit med om någon liknande hockeyfanatiker som dig innan?
— De tycker väl att jag är hockeystörd antar jag, skrattar Mårten.
Mårtens goda humor fortsätter, att snacka om MoDo gör mannen lyrisk. När vi kommer in på Göteborg och Västra Frölunda avslutar han ämnet så här.
— Men jag gillar Göteborg också, jag tror att MoDo har en supporterklubb där. I Globen är det aldrig en enda modoit, förutom jag då.
Dags att snacka musik igen, även om Mårten säkerligen skulle kunna hylla sina hockeyhjältar i flera timmar. Blir det någon Sverigevända med Meshuggah inom närmsta tiden?
— Det blir väl så fort nästa skiva har kommit, då lär det bli en Sverigevända. Jag måste få säga att din hemort Göteborg är mycket mer metalstad än vad Stockholm är. Till och med Uppsala är mycket mer metal än vad Stockholm är. Det finns liksom ingen scen alls, knappt några lokala band. Ingen undergroundscen alls! De har storhetsvansinne och tror att de är rikstäckande här i Stockholm. Det enda vi har är Anchor och Machine Bar.
Ni kommer ifrån Umeå, där hardcorescenen var framgångsrik i början och mitten av förra decenniet. Är det den sammanhållningen ni saknar i Stockholm?
— Ja, den scenen skapade ett bra klimat. Refused och Abhinanda skapade en rörelse som lockade massvis av folk. Det var inte så krångligt med allting, det är inte lättare som band i Stockholm förutom det geografiska läget.

TATUERINGAR OCH AVANCERADE TRÄSNITT.

Meshuggah har alltid haft en stor skara av fans. Både musiker och vanliga människor gillar bandets rytmiskt avancerade musik. Har ni träffat på några riktiga Meshuggah-galningar när ni varit ute och lirat?
— Någonstans i USA träffade vi en snubbe som gav oss ett träsnitt som han gjort, föreställande omslaget till ”Contradictions Collapse”. Vet du hur ett träsnitt ser ut?
Näää…
— Han har liksom mejslat ut alla omslagsdetaljer i ett träblock, det såg helt makalöst ut. Tänk hur mycket tid han måste ha lagt ut på att göra den. Så jävla mycket arbete. Sedan berättade han att hans polare hade gjort samma sak med ”For Human Design”, fast tredimensionellt. Hans polare kunde dock inte komma. Tänk hur många timmar som måste gått åt för att göra en sådan grej. Sedan har man träffat på folk som gaddat omslag och loggan, men annars har vi inte så många hysteriska fans. Vi blir aldrig attackerade på gatan.
Brudar och groupies och sådant då?
— Det blir som bandet är, antingen ställer man bussen på avspärrat område — off limit, eller så ställer man bussen vid ingången typ. Vi är inte inne på just den delen av turnélivet, men man har ju stött på band som tänker annorlunda än oss. Slayer är coola, de är inte ute efter groupies. Annars brukar det vara så, efter mina erfarenheter att det är mestadels amerikanska band som gillar den delen av turnélivet, svenska band tar det mer lugnt.
Vi får se vad Meshuggah har med sig i bagaget med dig hem, en drös med nya minnen att berätta för polare, media, framtida barn och barnbarn.