Sjunde studioplattan ”Morning Star” står i rampljuset denna gång, Entombed har vänt på Slayer-riff, komponerat rocklåtar och anlitat både akustiska gitarrer och kvinnokörer. Det är en dassig måndag eftermiddag när en trött Jörgen Sandström ringde upp, för att prata om den nya skivan och vad som händer härnäst. Om ”Uprising” var ett steg tillbaka, så är ”Morning Star” ett steg framåt i flera avseenden. Hur som helst, det är i alla fall en satans bra platta.

Jörgen och de andra i bandet ligger i startgroparna för en Europasväng med Cathedral och 2 Ton Predator, men innan första konserten går av stapeln i Irland skall ett releaseparty självklart avverkas. Den till Stockholm inflyttade gotlänningen låter inte speciellt upplagd för en intervju, men när jag frågar om han vill berätta om nya skivans tolv låtar börjar det hela ta fart.
”CHIEF REBEL ANGEL”
— En hyllning till djävulen! ”Chief Rebel Angel” är ju djävulen. Musiken till den här låten skrevs sent, en eller två veckor innan vi gick in i studion. Det är en perfekt förstalåt på skivan, när vi repade in låten kände vi direkt att den skall vara först på plattan. Det är en skräckfilms känsla över låten, Omen… Det är en annorlunda låt, men så är det alltid med oss, vi bryter hela tiden. Jag har skrivit musiken, Uffe texten.
”I FOR AN EYE”
— Det är en av våra tre Slayer låtar på skivan, vi har tre låtar som vi kallade Slayer 1, 2 och 3. En perfekt andra låt enligt mig, den är snabb, men inte hela tiden. Orvar Säfström (före detta sångare i bandet, numera filmexpert på Z-TV) har skrivit texten.
”BRINGER OF LIGHT”
— Alex (Hellid, gitarr) har gjort text och musik. Kul att han tog fram ett par bra riff, han gjorde inga låtar till förra skivan. Bra refräng tycker jag.
”ENSEMBLE OF THE RESTLESS”
— Det är inte någon utav våra Slayer låt, Uffe kallade faktiskt den här låten för ”Ministry-låten”. Det var meningen från Uffes sida att låten skulle gå ännu snabbare från början. Det är väl en av de snabbaste tvåtaktslåtar Entombed gjort. Vi gjorde ett bandstopp mitt i låten, från början var det meningen att vi skulle ha ett annat arrangemang där, men vi hade redan satt allt på tape. Så det fick bli ett bandstopp istället.
”OUT OF HEAVEN”
— Vi ville testa på något nytt. Jag och Peter Stjärnvind (trummor) var i Gotland när vi fick en cd-skiva med mixningar av plattan. Vi hade ingen aning om att sången skulle låta som den gör. Det är L-G som sjunger de rena partierna.
”YOUNG MAN NIHILIST”
— ”Captor Of Sin”-vibbar med solot i början. Vi diskuterade om vi skulle kalla den för ”Young Man Nihilist” efter textrad i låten eller för ”Nihilist”. Det blev till slut det förstnämnda. Uffe har skrivit text och musik.
”ONE YEAR NOW”
— Dismember? Nja, jag vart väl inspirerad av Master och Deathstrike, och Dismember har väl också lyssnat en del på dem antar jag. Jag tänkte inte så mycket på Dismember när jag gjorde låten.
”FRACTURES”
— En av de första låtarna vi gjorde till plattan, Uffe tog med den till en repning, han hade spelat in riffen på sin porta. Vi har filat en hel del på den sedan dess, den låter inte likadant nu som det lät från början.
”WHEN IT HITS HOME”
— Alex andra låt på skivan. Man kan tro att produktionen har fallit bort i början, men så är det inte. Denna låt är mer åt rockhållet. Bra text!
”CITY OF GHOSTS”
— Ytterligare en av de tre ”Slayer-låtarna”, vilken av dem som kallades för vad i förstadiet minns jag inte. En strålande hyllning till Slayer, vi har snott deras riff rakt av. Turnén med dem och Iron Maiden inspirerade, helt klart.
”ABOUT TO DIE”
— Den sitter ihop med ”City Of Ghosts”, två kängor på rad! Denna är alltså den tredje ”Slayer-låten”. Absolut en livelåt!
”MENTAL TWIN”
— Outrolåt, ett riff genom hela låten, redan när vi repade in låten visste vi att det var en bra avslutningslåt. Uffe har gjort den.

30 DANSARE + ENTOMBED

Det var nog inte bara jag som blev förvånad när nyheten damp ner att Entombed skall medverka i en balettföreställning. Bandet måste vara pionjärer på denna mark? Jörgen, hur kom detta sig och hur skall det gå till?
— Det är en uppsättning i fyra akter, alla fristående. Vi spelar i den sista delen, cirka fyrtio minuter. Det kommer att bli trettio dansare plus vi på scen. Vi kommer att spela specialskriven musik live.
Instrumentalt eller?
— Nej, det kommer att vara hela bandet på scen.
Vem kom med idén till detta?
— De som sätter upp föreställningen kontaktade oss via e-mail men vi totalignorerade dem först, vi trodde inte att det var seriöst menat. Sedan mejlade de oss en gång till för att veta om vi skulle säga ja eller nej. Föreställningarna kommer att äga rum i februari och mars.
Kommer ni att spela in materialet för en skiva?
— Vi kommer att spela in det, men om det blir live eller i studio vet jag inte. Vi har ingen aning om hur ljudet är på Operan.
Den liveskiva som det snackades om tidigare, hur blir det med den? Ni spelade ju material från ”Uprising”-turnén.
— Vi har sparat allt material, det är ingen som har lyssnat igenom det.

DEL 2

Vi går ett år tillbaka i tiden, till december förra året. Inför ett strögig här i Göteborg besökte jag logen för en intervju i Fear Magazines regi. Men Fear ligger på is på obestämd tid, så istället för att slänga intervjun kommer den i en redigerad form här.
Det är första dagen i december, det borde vara vinter nu, men höstens regn vägrar släppa ifrån sig makten om vädret. Jag har stressat hem från jobbet och därefter till Musikens Hus här i Göteborg utan att veta någonting om hur upplägget för intervjun ser ut. Både bandets sångare L-G Petrov och en krasslig Hobbe på House Of Kicks har lovat att ”allt löser sig på plats”. Med andra ord kan det sluta hur som helst. Väl på plats inne i logen, en timma innan spelställets portar öppnats, tror jag mig se tre bröder från Nifelheim. Efter en närmare koll visar det sig att en av dem är Peter ”Flinta” Stjärnvind, Entombeds trumslagare som tagit av sig kepsen för en stund. Bröderna Brun är fortfarande två till antalet. Jag får i alla fall tag i herr L-G, som insisterar på att få göra intervjun lite senare. Javisst säger jag och kilar iväg med en polare och tar ett par bärs i alkiskrogen runt hörnet. Efter att Tony Jelencovich nya projekt Commander, en form av både ironi och hyllning till Judas Priest, Saxon och co har spelat färdigt belägrar jag logen igen. Entombeds L-G vill helst av allt sälja t-shirts istället, han tycker att jag lika väl kan göra intervjun med Uffe istället. Uffe sitter i logen och är lite småseg, men efter ett par sekunders betänketid går han med på en intervju om han får ta med Jörgen också. Uffe tar med sig Jörgen och öl till alla parter och vi sätter oss i omklädningsrummet för en pratstund med mersmak. Artig och tacksam för bärsen i näven startar jag intervjun med att fråga hur det känns att vara i Göteborg igen?
— Vi försöker ju undvika den här staden som mycket som möjligt, flinar Jörgen. Vi var nere i Kungsbacka och lirade för en månad sedan.
Det är två år sedan ni var här senast, minns ni någonting från föreställningen på ett fullpackat och megatrångt Sticky Fingers?
— Det var med Meshuggah va? Frågar Jörgen.
— Jajamän, attackerar Uffe.
— Det var då de där fyllona från USA var med, var det inte det? (Jörgen)
Det var många fulla människor där, ni fick bland annat en flaska uppkastad på scen.
— Jo, jag fick en flaska på mig, minns Jörgen. Det var inte alls kul, det blev jag väldigt lack på. Nashville Pussy var med också.
— De var inget vidare. (Uffe)
— Nej, det kan jag hålla med om. Det var inte alls kul att få en flaska på sig, det är i överhuvudtaget inte kul att få någonting i överhuvudtaget på sig. Hårda material är mycket värre än mjuka material. (Jörgen)
— Det var ju svårt att slå honom på käften uppifrån scenen. (Uffe)
— Det var ju riktigt fegt i vilket fall, avslutar Jörgen.
Entombed är ett av mina absoluta favoritband när det gäller konserter. Av de fem gånger jag sett dem inför denna intervju minns jag särskilt den kalla februarikvällen på Packhuset 1996 samt den sköna sommarkvällen på Hultsfredsfestivalen 1999. Hur kommer det sig att ni aldrig gör en åskådare besviken?
— Vi tycker att det är kul att spela live, anser Jörgen kort och koncist. Det händer väl ibland att man känner att en spelning inte var den roligaste spelning vi gjort.
— Vi repar knappt, eller nästan aldrig förutom när vi skall spela in en skiva. Vi märker att det funkar även om vi aldrig repar. Då blir det extra kul att spela istället för att mala de låtar man har haft i tio år. (Uffe)
Leva fredagslivet med cigg och bärs i näven finns även med i Entombeds scenframträdanden. Känner ni er som ett jordnära liveband?
— Det är som att komma på en fest, fast det är vi som står för musiken. (Jörgen)
— Hellre ett litet ställe än ett stort, det blir mer party då på något sätt. (Uffe)
Blir det extranummer även om cigaretterna tagit slut?
— Gapar de inte så blir det inga extranummer. (Jörgen)
— Vi har inget inrepat, vi kör i en och halv timme. Men det finns fler låtar till extranummer inrepade. (Uffe)
— Det är så fånigt att förbestämt gå av scenen och sedan kliva upp igen. (Jörgen)
— Det är roligare att få höra publiken säga fy fan vad bra det var, då kan vi gärna köra extranummer. (Uffe)
— Nuförtiden planerar ju bandet först låtarna och sedan extranumren. Vi kör de låtar vi vill köra och blir det extranummer lägger vi till ett par låtar. (Jörgen)

ENTOMBEDS EVOLUTION

Ett decennium med Entombed har gått, och sex studioplattor i fullängsformat har sett dagens ljus. De två första, renodlade Stockholmsdödsskolade verken ”Left Hand Path” och ”Clandestine” var med och lade grunden för en hel era där även Dismember, Unleashed och Jörgens dåtida band Grave var inblandade. 1993 kom ”Wolverine Blues” ut. Då hade Entombed fört in Motorhead-influenser i soundet, vilket vid denna tidpunkt ansågs som nytt och stilbildande. Death n’roll var ett faktum. Plattan blev en stor succé och bandet fick fart på karriären. Efter allt turnerande var det dags för ”To Ride, Shoot Straight And Speak The Truth”. Jörgen hade anslutit till bandet då föregångaren, på de fyra strängarna, Lars Rosenberg valt att spela med Therion istället. Efter trubbel med skivbolag och liknande kom plattan äntligen ut, väldigt försenad våren 1997. Förväntningarna var höga och uppmärksamheten från media var enorm. Plattan tog både fans och kritiker med storm och i Aftonbladet kunde man läsa att skivan snittat 4.8 i betyg i de största dags och kvällstidningarna.
Samtidigt började Nicke Andersson, trummis i bandet få fart i sitt andra band The Hellacopters. I början av 1998 tog Nicke beslutet att säga farväl till Entombed för att helhjärtat satsa som frontman för sitt andra band. Nicke var en låtskrivare av rang och var hjärnan bakom Entombeds kreativitet. Trots det tunga avhoppet fortsatte bandet vidare, välrenommerade Peter ”Flinta” Stjärnvind från Face Down och Merciless tog över bakom trumsetet och ”Same Difference” spelades in. Nu hade bandet halkat in på nya spår. Tempot hade dragits ned markant och gitarrerna polerades rena från brötigt rock n ’roll grus. Många av fansen ansåg nu att bandet gjort sitt och Uffe Cederlund spydde samtidigt galla över allt och framför allt tung hårdrock. Vad hade hänt? Uffe snackade skit om sitt eget bands två första skivor och avfärdade dem som demotejper. Inte ens legender som Black Sabbath fick vara ifred längre. Nu var Portishead, Melvins och dylikt mer intressant och därav ligger kanske skälet till att ”Same Difference” är både unik i sig och helt annorlunda gentemot de övriga Entombed-skivorna. Denna platta kräver mest av åhörarna, något som fansen aldrig accepterat. Själv tycker jag att de tre inledande låtarna är kanon, men sedan faller kvaliteten en aning.
Ett och ett halvt år efter ”Same Difference” är det dags för ”Uprising”. Bandet har fått tillbaka jävlar anammat igen och drar på som förr. Till och med logotypen som begravdes för länge sedan var tillbaka. Med en stram budget har bandet fått till en platta som känns som en nytändning för bandet. Efter att rykten om splittring spridits lite varstans är ”Uprising” beviset på motsatsen. Entombed har bevisat att de kommer att vara kvar i svängen ett bra tag till.

TIO ÅR MED ENTOMBED

Man får inte heller glömma bort att bandmedlemmarna var mellan sjutton och nitton år gamla när ”Left Hand Path” släpptes. Högtid alltså att fråga mastermind Uffe, för dagen iklädd trasiga orangeröda secondhand byxor och ljusblå skjorta. Hur fan känns tio år med bandet?
— Det är kul säger Uffe och ler brett. Det känns som att man inte kan lägga av, det har blivit en slags vana.
Skillnad då och nu?
— Det är samma känsla när man spelar. Musikaliskt är det en stor skillnad, men det orkar vi inte bry oss om. (Uffe)
— Jag har kommit in i olika faser. När man gjort första, andra och tredje skivan var man så himla stolt över att få släppa skivor. Sedan blev det att man bara ställde in en ny skiva i skivsamlingen och så var det med det, analyserar Jörgen på bred gotländska, väl vårdad sedan tiden i Grave.
— Det är först när man får den på vinyl som det känns att man har gjort en skiva. ”Uprising” har ännu inte kommit på vinyl så därför känns det inte som att man har gjort en skiva. (Uffe)
Skivor brukar nuförtiden kosta hur mycket pengar som helst att spela in, och man skall sedan inte glömma bort promotion, videos mm. Enligt vad jag har hört skall notan för ”Uprising” hamnat på mellan 100 000 och 200 000 kronor, med andra ord en bra bit under vad en produktion av detta slag brukar kosta. Hur kom ni så pass billigt undan med ”Uprising” skivan?
— Det behöver inte vara så dyrt slår Uffe fast.
Ni bara körde på helt enkelt?
— Ja, det har vi väl alltid gjort. Förra gången blev allt fel från första början, vi repade förmodligen för mycket. (Uffe)
— Förra gången hade vi repat låtarna i två månader och analyserat dem till max. Då var man less på låtarna när man skulle spela in dem. Nu repade vi inte så mycket utan spelade in ganska snabbt. (Jörgen)
— Jag tycker att man skall införa en regel över hela världen, att man inte får tillbringa mer än tre veckor i studio. Jag tycker allvarligt talat det. Det handlar om ett band, inte någon jävla producent. Tänk om Metallica skulle spela in på två veckor, det skulle vara skitbra. Nu tycker jag att de är skitdåliga. Men du kanske tycker de är bra? (Uffe)
Nja, de tappade väl det mesta efter den svarta skivan får jag väl erkänna.
— Du ser, det skulle säkert bli jättekul och skitbra om de spelade in på två-tre veckor. (Uffe)
— De behöver säkert två veckor bara för att micka upp trummorna… (Jörgen)
”Uprising” ses av många som ett steg bakåt mot ”To Ride, Shoot Straight…”.
— Nej, det där lät orättvist, vi har bara snabbat upp oss lite. Det är massa låtar på denna skiva som halvt är som ”Same Difference”. Det bara låter på ett annorlunda sätt. (Uffe)
De låter bättre med andra ord?
— Ja, mer ärligt i vilket fall. Det låter i överhuvudtaget, det gör det ju inte på ”Same Difference”. Tanken med ”Uprising” är att spela in en proffsig skiva snabbt som inte kostar så mycket pengar. Vi måste kunna betala hyrorna. Det kändes så jävla rätt. (Uffe)
— Det är ju mycket enklare att jobba så. Man kan ju aldrig ligga på samma nivå i bandet, vi hade gjort låtarna snabbt och ville spela in snabbt, inget onödigt tjafs. Så var det inte på ”Same Difference”, där vi styrdes av högre individer. Det blev i att man satt i studion och drog åt varsitt håll. De var inte på samma nivå som oss. En schysst och cool snubbe (amerikanen Daniel Rey) att jobba med, men han ville väl lite mer än vi. (Jörgen)

SYSKONKÄRLEK

I slutet av sommaren 1999, ett tag efter det makalösa uppträdandet på Hultsfredsfestivalen, härjade rykten om att Entombed var ruiner och på väg att splittras. I och med att bandet skall spela här ikväll finns ju motbevisen på rad, men hur allvarlig var sprickan egentligen?
— Nja, så här är det. Jag, Alex och L-G har hängt ihop sedan 1989, eller egentligen från 1987 till och från. Det är ju klart att man sliter på varandra, jag och Jörgen bråkar också en del även om han bara har varit med i fem år. För det är klart att man bråkar ibland. Efter att man har lirat en konsert kan man bara vråla och slå på varandra för det är så jävla kul. (Uffe)
— Mmm. säger Jörgen och nickar instämmande.
— Vi hatar varandra… (Uffe)
— Nej, det gör vi väl inte? (Jörgen)
— Men låt oss kalla det syskonkärlek (Uffe)
— Speciellt när man är ute och spelar länge, det är inte konstigt alls att man bråkar. Man går inpå varandra i åtta-tio veckor. Det är klart att det blir konflikter, det går inte att komma ifrån. Det är ingen idé att starta ett bråk ute på turnén, du kommer ändå tillbaka dagen efter med svansen mellan benen och dumstruten på huvudet. Man gör inget sådant medvetet, men det är klart att det händer, man slits ju. (Jörgen)
— Alla band har perioder när man är trött på hela skiten. Man undrar ibland, vad fan håller man på med? Vi tjänar knappt några pengar på det här, folk verkar dock inte tro på det. Det är ganska svårt att hålla på så här. Två av oss har en sysselsättning förutom bandet. Jag gör ingenting, jag lever på det här. Det kanske blir fyra-fem tusen i månaden. Det är ganska hårt. Det blir extra jobbigt om man är ute länge på turné och får reda på att man ligger back. Det är ganska knäckande. (Uffe)
— Folk tror ju att vi säkert tjänar skitbra med pengar. Vi lever under sossnormen liksom, småskrattar Jörgen.
Forna trummisen Nicke Andersson lär knappast gå på socialbidrag. Han kallar sig numera Nick Royale och spelar som vi tidigare nämnt i The Hellacopters. På Z-TV och Sveriges televisions Voxpop kan vi ofta se en popigt sminkad Nick sjunga och spela gitarr i ett band som kokar ihop ett nytt recept av att röra ihop gammal Kiss och Rolling Stones. Första plattan med helikoptrarna var trevlig, men sedan dess har bandet intagit en mer radio och TV-vänlig stil och tappat all charm som fanns från första början. Vad tänker ni när ni ser er gamla vapendragare på TV?
— Jag har inte sett videon (Jörgen)
— Äh… Nicke är världens schysstaste kille, men samtidigt världens största ego-kille. Han är jättesnäll, jag älskar honom. Det är bra låtar som fan men jag är inte nöjd med allt han gör. Det märks att han gör allt i bandet. (Uffe)
— Man måste få lov att få ändra på sig, man kan inte stå harva på samma ställe hela tiden. (Jörgen)
Var The Hellacopters ett band värt att lämna Entombed för?
— Ja, absolut (Uffe)
— Ja, men vi har nog själva tjänat lika mycket på det som honom. Vi är mer som ett band nu, än vad Entombed var innan. (Jörgen)
När denna intervju gjordes var Entombed på en ströspelningsturné med spelningar endast på helgerna. För att vara ett så pass stort band känns det lite konstigt måste jag få tillägga.
— Flera av oss pluggar ju, så det är bäst så. (Uffe)
— USA släppet var ju som vanligt försenat, plattan kom ju ut först för en månad sedan. Förhoppningsvis åker vi över dit och turnerar. Europa gjorde vi i somras, tillsammans med Iron Maiden och Slayer. Det är lika bra att dra ut på det hela, så att man gör bra spelningar istället. Två man pluggar som sagt, jag och Alex. (Jörgen)
Vad skall du bli då Jörgen?
— Jag vet inte, förmodligen inte ett skit… hehe… Jag håller på att läsa något sorts datagrej, jag sökte in mest av ekonomiska skäl.

EN TILLBAKABLICK…

Nästa fråga till Uffe och Jörgen blir lite mer av en uppgift. De skall var och en säga en enda mening om varje skivsläpp samt nämna favoritlåt. En enda mening alltså, det skall bli intressant att se om pratkvarnarna får det viktigaste sagt i en enda mening.
Vi börjar med debuten ”Left Hand Path”. Jörgen var inte med i bandet då, men Uffe minns den väldigt väl.
— Glad och väldigt inspirationsfull för mig. Favoritlåt är ”Drowned”.
Efterföljande skiva är ”Clandestine” (1991), bandets tyngsta skiva. På plattan sjunger inte L-G Petrov, utan bandets trummis Nicke Andersson. I bookleten är Johnny Dordevic utgiven för att vara sångare, så var dock inte fallet. Han var bara med ett par gånger live, innan bandet fick nog och återtog L-G på sång igen. Åter till Uffe…
— Inget minne och jävligt meckigt. Favoritlåt får bli ”Chaos Breed”. (Uffe)
”Hollowman” (Sexlåtars MCD inför Wolverine Blues, 1993)
— Vändpunkt på det vi håller på med. Favoritlåt är ”Bonehouse”
”Wolverine Blues” (1993). Den spelades in samtidigt som ”Hollowman” och innehåller förutom låten ”Hollowman” en ny version på ”Wolverine Blues” och dödshitlåten ”Out Of Hand”
— Vi fick ut en skiva som vi kunde stå för under en lång tid. Favoritlåt: Contempt (Uffe)
Till nästa skivsläpp, ”To Ride, Shoot Straight And Speak The Truth” dröjde det hela fyra år. En evighet för de flesta, men väntar man på nåt gott får man ofta vänta för länge.
— ”To Ride…” får Jörgen ta. (Uffe)
— Fan vad svårt… Jag kom in så sent i bilden, allt material var ju redan skrivet när jag kom med i bandet. Rolig att spela in, en skön skiva i den aspekten att vi fick vänta tre år. Favoritlåt är ”Just As Sad”. Så skön text, den handlar om ingenting, det är poesi. (Jörgen)
”Same Difference” (1998)?
— En liten annorlunda skiva. Favoritlåt är titellåten (Uffe)
— Intressant, annorlunda, bra, underskattad. Favoritlåt? Hm… Svårt, men jag kör till med ”Jack Worm”. Den har en skön stil. (Jörgen)

SENASTE SLÄPPET ”UPRISING”

— Avslappnad, stressig, kaotisk. Favoritlåt är ”Say It Slugs”. (Jörgen)
Utöver dessa släpp finns det ju även ett par skivor till med bandet. B-side-samlingar, liveskiva och coverskiva bland annat. Först ut att huggas är ”Entombed” (1997), som innehåller bland annat de två svårfångade EP-skivorna ”Crawl” och ”Stranger Aeons”.
— Vi har inget med den att göra i överhuvudtaget. Nu skall jag säga min mening om skivan, kul att låtar som är svåra att få tag i kom ut, det är en bra sak. Men, fan nu blev det övertramp i meningar här va? Ok, favoritlåt är ”Night Of The Vampire”, den är kul. (Uffe)
— Inte ett dugg överraskad över att den kom ut, i samband med ”To Ride…”-skivan. Favoritlåt är L-G:s lilla akustiska bit. (Jörgen)
— Är den med där? (Uffe)
— Ja, skrattar Jörgen ljuvligt.
En liveinspelning från 1991, som släpptes som ”Monkey Puss — Live In London” 1999. Vad finns att säga om den? Är det ett rackartyg från ert förra skivbolag Earache?
— En väldigt dålig Entombed spelning, där vi försökte att vara jätteseriösa men det gick åt helvete. Det finns ingen favoritlåt på den skivan. Jag har inte ens plattan själv. ”Revels In Flesh” är väl med, den är kul. (Uffe)
— Jag har absolut ingen kontroll, jag har sett skivan i några affärer men har knappt lyssnat på den. Jag vet att det var andra eller tredje spelningen med L-G efter att han kom tillbaka. Från det jag har hört är det inte någon av världens bästa Entombed-konserter, så jag tycker att det är orättvist att släppa en sak för ett band som är så bra live som vi är. (Jörgen)
Någon favoritlåt då?
— Hmm. Jag vet inte vilka låtar som är med. Men det är låtar från ”Left Hand Path” och ”Clandestine”. Det får väl bli ”Evilyn”, om den är med förstås. (Jörgen)
Coverplattan ”Black Juju” är den sista anhalten i utfrågningen. Den förmedlades ut i vida världen genom det amerikanska skivbolaget Mans Ruin och finns både på färgade vinyler och som CD med knepigt omslag.
— Det är en märklig historia, den sattes snabbt ihop (Jörgen)
— Vi spelade in den direkt efter ”Same Difference” och då var vi ännu mer förvirrade. (Uffe)
— Vi spelade in den för att de ville släppa den som en 10″ vinyl och det ville vi också eftersom vi aldrig har släppt någon sådan tidigare. Vi hade även tre nya låtar som vi ville spela in. Jag tyckte faktiskt att låten ”Black Juju” var rätt kul, till skillnad från originalet är den rätt underhållande. (Jörgen)

SÅ KAN DET GÅ UTAN ALKOHOL

Vi vrider tillbaka uret till år 1998, vid släppet av förra plattan ”Same Difference”. I det som hörs och läses om Entombed figurerar Uffe i, sedan Nicke lämnat skutan. Inte nog med att han fått ta över som talesman för bandet, han verkar förmedla en negativ bild om det mesta runt omkring bandet och sig själv. Uffe framstår som en ängslig miserabel människa, som helst av allt skulle slippa att stå där han står och snacka om sitt livsverk. Var verkligen allt så eländigt som det lät då?
— Jag gillade ju inte skivan vi höll på med. Jag var emot det sättet vi spelat in skivan på, med annan producent och så vidare. Det var ett sådant jävla tjat om hur vi skulle göra det. Så vi sa att vi tänker göra det och ni får se att det blir skit. När man gjort intervjuer, med Martin Carlsson (Metal Hammer, Close-Up) till exempel och alla de sa ”öhh… va bra den nya skivan är… öhh”. Jag kunde inte liksom göra det, jag kan inte sitta och göra en intervju när jag har inställningen att ”usch, jag gör en intervju och gör en promotion för en skiva som inte är så jävla bra”. När jag gör en intervju, för Close-Up till exempel, det är ju en tidning för folk som är intresserade av musik, då tycker jag att de som skriver skall vara ärliga. De skall säga att någonting är dåligt om de tycker så. Jag har träffat folk som tycker att nya skivan är skitdålig och en del som tycker att den är skitbra, det är en sådan himla konstig grej. Alla äldre Entombed-människor de hatar den, de lite nyare fansen tycker att den är bra. Så det är jävligt splittrat.
Men eftersom du ler som en sol idag, så måste du blivit en gladare människa under tiden som gått?
— Jag måste påpeka att när vi började spela in ”Same Difference” så fick jag ett infall genom att sluta röka och sluta supa i över huvud taget. Man hade ambitioner för det där. Men nu har jag börjat röka och dricka igen. Man kände faktiskt en jävla lättnad över att få dricka öl igen efter ett år.
Hur fick du ditt sköna återfall då?
— Jag fick för mig en kväll, det var efter vi hade mastrat ”Uprising” och satt hemma hos Jörgen. Vi hade lyssnat igenom skivan och tyckte att allt var bra. Jörgen hade två folköl i kylen som jag tog med mig hem och drack upp.
— Jag kommer faktiskt ihåg det där. Man tänkte ”Jaha, nu skall han hem och dricka öl”.
— Vi andra skulle ju ut på krogen, vi var ju på väg ut när Uffe stack hem. Någonting jag måste säga till Uffes försvar är att det är jävligt starkt att bara lägga av sådär. Jag kan förstå om frustrationen kommer fram om man inte är nöjd med någonting. Jag har försökt att lägga av med rökande själv, så jag förstår precis hur det känns. Det var ju precis i samband med det som Uffe satt och gjorde intervjuer och han var inte speciellt nöjd med upplägget som vi gjorde. Då fanns alltså sambandet med att sluta röka samtidigt, så då kan det inte annat än att gå åt helvete i en intervju egentligen. Man skulle ha blivit bra lack alltså, (Jörgen)

DÖDSMETALL ANNO 1988

Haystack, Uffes sidoband, verkar ligga på is. Nu är det istället Murder Squad som rör på sig. Vad är det för band egentligen?
— Jag vet inte, det är ett jävla nytt deathmetalband som startats, skämtar Uffe. Nej, det är jag, ”Flinta” som spelar trummor med mig här samt Matti och Rickard från Dismember. Vi började spela 1994, mest i replokalen. Vi har gjort några gig. Vi hade tänkt spela in våra låtar och sedan lägga av. Sedan när vi hade spelat in tyckte vi att det var för bra för att kunna lägga av. Nu är det ett lite mer seriöst band.
Hur låter det då?
— Som deathmetal!
— De är ruskigt bra, lyckas Jörgen klämma emellan med.
— Stockholm deathmetal 1988. (Uffe)
— De är skitbra, jag vill vara objektiv, men de är ruskigt bra. (Jörgen igen)
— Jörgen sjunger faktiskt lite på en låt (Uffe)
— Mycket coolt. Det är faktiskt den bästa deathmetalskivan jag hört sedan typ 1990.
Med andra ord är hårt sväng att vänta inom kort, då den intressanta debuten kommer ut i skivaffärerna. Om det är det bästa på elva år, tja vi får väl se. Både jag, Jörgen och Uffe har fått i oss några öl nu och garven avlöser varandra. Alla tre verkar ha en trevlig stund, några divafasoner känns avlägsna just nu. Rockstjärnan L-G Petrov står ju och kränger t-shirts. Medan Uffe gjorde sitt utlägg om ”Same Difference” besökte Jörgen toaletten som ligger vägg i vägg. Resultatet blev att saker och ting som skulle fastna på mitt kassettband doldes väl av en ljudande stråle samt ett bullrande toalettrör. Bara faktumet att varje ord som sades ekade på grund av den spartanska interiör ett omklädningsrum har, gjorde att hela intervjun blev svårforcerad när det blev dags för avlyssning av bandet.
Vad tycker ni om dagens deathmetalscen? Tiden med skinnpalt och jämförelser med Dismember är tämligen svunnen nu.
— Jag kan tala för mig själv och säga att jag att jag har inte sett Entombed som deathmetalband sedan 1993. När ”Wolverine Blues” gjordes tänkte vi avslappnat ”Skit i vad andra tycker, vi gör vad vi känner för”. Den mesta kritiken var positiv. När man släppte ”Left Hand Path” och ”Clandestine” var det en helt annat grej, man var ung och man tyckte att det var kul att släppa skiva. Men de är skitbra skivor.
Men när du slutade röka och var sur tyckte du att dessa plattor var skit.
— Ja, men nu röker jag igen, så nu är allting bra igen. Sen, deathmetal som deathmetal. Jag tycker att vi är det ultimata deathmetalbandet i alla fall, i hela världen. Är det deathmetal, då är det vi eller Autopsy. Det har ju med att göra med den deathmetal vi lyssnade på vid den tiden, när vi började lira. Vi lyssnade på helt andra deathmetal-band än vad folk lyssnar på idag. Den deathmetal vi lyssnade på var mer punk, lite mer hardcore.
Ja, det var i varje fall mer primitivare än vad till exempel Cryptopsy och de senaste Cannibal Corpse alstren. Eviga grindmaskiner på trumstolen och totalt sinnessjuka mongoriff fanns väl inte med i världsbilden 1988?
— Det är ju det deathmetal var, det är så deathmetal är, påpekar Jörgen.
— Master, Repulsion, Autopsy och Death, alltså jättegamla Death, helst innan de gjorde skivor. (Uffe)
— Possessed! (Jörgen)
— Vi är ett jävligt primitivt band, jag tycker det i alla fall. Tonerna som använder i vissa av våra låtar är samma som dessa band använde. Ibland blir ”den tonen kan vi inte ha, för den tonen är inte deathmetal 1988” (Uffe)
— Så är det fortfarande, även om folk inte tror det. (Jörgen)
— Vi har en konstig skiva som heter ”Same Difference”, men vi är ändå deathmetal. Tanken var ju och energin vi hade i replokalen från början var deathmetal. Så visst är vi deathmetal.
Nyss var de inte deathmetal sedan 1993, nu är tydligen deathmetal i alla fall. Uffe har snurrat till det ordentligt. När Entombed spelade i Göteborg 1998 spelades inga låtar från de första två plattorna, i övriga fall på senare år har man åtminstone fått höra någon låt från ”Left Hand Path”. Däremot verkar låtarna från ”Clandestine” var begravda, jag kan inte minnas att de lirat något verk därifrån sedan 1996. Varför dissar ni den fina skivan för?
— Vi kör två låtar från varje skiva minst nuförtiden, förutom ”Same Difference” eftersom jag inte har någon slide med. Vi brukade inte köra dem så mycket förr kanske. Jag tycker ”minst två låtar per skiva”
Blir det låtar från ”Clandestine” ikväll?
— Ja, vi kör två låtar.
— Det är så svårt det där, tänk dig själv. Bandet har funnits i tio år och det har släppts sex skivor. Man vill ju alltid försöka spela det som man gillar för tillfället. Det är lätt för ett band att välja låtar när alla skivor låter likadant. Typ AC/DC och sådant där, men de är dock hur bra som helst. Jag tror inte att de tycker att det är skitkul att spela sina gamla låtar varje kväll. Vissa låtar skall ju bara vara med. Men ibland tycker man att även de låtarna är hur kul som helst. (Jörgen)
— En bra skiva med Motörhead kan vi ta som exempel, ”No Remorse”. Ingen tycker om den, men jag tycker helt klart att den är en av Motörheads bästa skivor. Det var sånt snack om att Motörhead var i en svacka. Men detta kanske inte har något med frågan i huvudtaget eller? (Uffe)
Nej… Uffe verkar vara på världens pladderhumör ikväll. Bara vetskapen om att spelningsdags nalkas kan stoppa honom, om ens det.
— Du orkar inte spela alla dessa gamla låtar om och om igen. Vi är ute efter något nytt liksom. Efter ”Clandestine” har vi gjort tre-fyra plattor, och man vill ju helst köra det senaste materialet. Nu har man dock inte spelat dem på ett tag, så nu är kul att spela dem igen. (Jörgen)
— Ja, så länge man tycker att det är kul att spela låtar ifrån den tiden är det bra. (Uffe)
— Ja, nu är det kul som fan. (Jörgen)

INTE RÅD MED EGNA RODDARE

Spöket Nicke Andersson kanske vilar över de gamla låtarna. Känns det inte konstigt att spela låtar som en före detta medlem skrivit?
— Det är många sådana låtar som vi spelar. Nicke var en jättestor del utav Entombed, men vi var ändå fyra andra i bandet. (Uffe)
— Hade vi inte haft Uffe på gitarr så hade det inte låtit likadant. (Jörgen)
— Jag tror inte att det finns någon som egentligen vill att vi skall lägga av. Det finns säkert någon Nicke-idol, men jag tycker det känns bra att lira hans låtar. Det är bra låtar, det är kul att lira dem live.
Han var ju trots allt bara en trummis… eller?
— Nja, han var mer än en trummis, han var en otroligt bra låtskrivare. Han har lärt mig jättemycket, jag skulle inte kunnat göra det jag gör idag utan att ha träffat Nicke. Man har lärt sig hans sätt att arrangera låtar.
Har ni fått någon respons från Nicke på ert nya material?
— Han har bara sett oss en gång, det var på Hultsfred 1999. Han var med och lirade på en låt dessutom då. När han fick höra ”Same Difference” var han jätte frågovis, ”Var det så här det skulle låta?”. Han lämnade bandet eftersom han inte kunde ge bandet något mer. Han kom inte på några nya prylar. Sen blev det ”Var det så här ni ville att det skulle låta?” Han blev jättechockerad. Men ”Uprising”, den gillar han.
Han lär varit ganska packad när han lirade mer er den kvällen?
— Ja, det var inte någon mer än han och Flinta som visste om det, så det kom som en överraskning. Vi fattade ingenting. (Jörgen)
— Förresten, vi måste arbeta nu, kommer Uffe på helt plötsligt
— Vi har inte råd med roddare, så vi måste göra allt själva, talar Jörgen in stillsamt i min bandare.
Helt abrupt måste duon lämna intervjun för att soundchecka tillsammans med de övriga tre i bandet. Dags för en dryg timmas kvalitetsgung med Entombed.