De flesta ungdomsgrupper, t.ex raggare, hippies och punkare hade som mål att ändra något, eller i alla fall chockera. Straight-Edge rörelsen, med sin företrädare Refused (så har det blivit i Sverige iallafall), skiljer sig på den punkten att de lever ett liv som inte tär på jorden, och på så sätt vill de komma åt problemen med miljöförstöring och liknande. Refused tycker att om man ska ändra på något måste man ändra på sig själv först, och det ligger kanske något i det att inte röka när man går i ett demonstrationståg mot bilavgaserna.

Någon debatt eller personlig åsikt angående Straight-Edge rörelsen ska jag inte ta upp, utan mer lyfta fram Refused, ett av Sveriges hårdaste och bästa band.

Militanta Veganer, en media-hype

Musiken är en råare och ofta snabbare variant av punken, samtidigt som den är musikaliskt mer välspelad.
Refused är det största hardcore/Straight Edge-bandet i Sverige idag. Dennis Lyxzén är sångare och nyss hemkommen från bandets Europaturné, och han har gått hårt ut mot djurförsök och djurslakt, men tycker ändå inte riktigt om rörelsen ”Militanta Veganer” som nyligen brände mjölkbilar i en protestaktion mot mjölkkornas situation.
— Det där i Stockholm var ju bara en mediahype. De som gjort det måste vara dumma i huvudet, så ofokuserat. Jag menar, de som gjorde det hade ju sprayat ”Veganism Rules”. Det skvallrar ju lite om hur seriösa de varit. Och trots att hela Refused, under de här aktionerna runt om i Sverige, var i Tyskland, har jag varit på två polisförhör! säger Dennis, och förklarar vilken skillnad det är mot aktioner i USA, där de kommer kontinuerligt, är genomtänkta och också ändrar på något.

Upptäckt varandras ovanor

Dennis och hans bandkamrater David på trummor, Christoffer på gitarr, Magnus på bas och Henrik på andregitarr, ska snart spela konsert på Rockborgen i Borås, då jag pratar med dem i Rockborgens mysiga lilla fik. De har spelat under namnet Refused i 3 år, men är alla kompisar sedan mycket länge. Och tur är väl det, eftersom annars skulle nog de långa resorna i Vanen bli påfrestande.
— Vi umgås väldigt mycket på fritiden, så vi har upptäckt varandras ovanor för länge sedan. Därför blir det inte så jobbigt som jag kan föreställa mig att det blir om en främmande person skulle leva så tätt inpå en jämt, säger Dennis.
— Första gången man åker med oss i bilen sitter man nog bara och gapar, tror David. Inga skämt utan ordet anus i flera mil…

Hare Krishna?

Alla i Refused är Straight Edge, vilket innebär att man tar avstånd från droger och alkohol, är vegetarian, och också i allmänhet lyssnar på snabb rå Hardcore. Straight Edge har vissa likheter med Hare Krishna, men Refused är inte särskilt intresserade av det, även ifall de tycker att Hare Krishna-rörelsen är överdramatiserad av media.
— Vi har varit på turné med ett Hare Krishna band (amerikanska ”108” /intervj. anm.) och sett vilken distans de har till det. De pratar aldrig om det, förutom när man frågar, och är helschyssta. Inte alls hjärntvättade som media försöker få dem till, berättar Dennis och David, och säger vidare att de visserligen inte håller med om allt Hare Krishna gör, men det gör de inte med någon annan religion heller. Däremot tycker de att Straight Edge-rörelsen passar dem perfekt.

Mer åsikter än musik i media

Media är ju självklart väldigt intresserade av det faktum att en ny ungdomsrörelse växer fram och självmant tar avstånd till droger och alkohol. Det är på något sätt så nytt. När Refused intervjuas avhandlas det spaltkilometer om hur man överlever på mat från växtriket, om de svarta korsen på händerna (som kännetecknar en person som lever Straight Edge), om deras kläder osv. Kommer inte Refused’s musik i skymundan för deras åsikter?
Dennis: Jo, visst är det så. Självklart är det bra att våra åsikter kommer fram, men det är ju tråkigt om någon skulle komma ihåg oss bara för det.
David Sandström, trummis i bandet, tycker att det är tidningarna som bara skriver om åsikterna, även om Refused pratar om massor av annat under intervjuerna. Också det här med ”de nya äventyrarna” som Aftonbladet skrev om, och berättade om alla ungdomar som åker skateboard och snowboard, lyssnar på Refused, käkar snabbmat osv, tycker Refused är ytterligare ett bevis på medias dåliga koll på läget. Refused är det bara Dennis som åker snowboard.

Inga rockstjärnor

Men hur är det då, känner folk igen Refused på stan? Ja, i Umeå så klart, men annars gör killarna allt för att inte bli rockstjärnor.
— Jag tycker det är mycket roligare att snacka med folk än att skriva autografer, säger Dennis. Det är klart att folk kanske inte vågar bara gå fram och snacka, och då kan en autograf vara ett sätt att få lite kontakt. Eller som David säger; ”Det är så jävla opunk att skriva autografer”. Och kontakt med publiken fick Dennis när jag såg Refused på Rockborgen i Borås, han stod och sålde Refused-tröjor och andra saker från hans egna skivbolag Desperate Fight Records efter konserten, och många av de 200 personerna som såg Refused kom för att köpa en tröja och prata lite med Dennis. Ännu trevligare blev det någon månad efteråt när Refused kom tillbaka till Rockborgen och det blev någon slags tjenagamlekompis-stämning.

Grammisgalan bara pinsam

Till sist kan jag inte låta bli att få en kommentar av bandet om Grammisnomineringen.
— Sånt betyder ingenting, och vi gav bort våra biljetter. Vi hade inget där och göra. Möjligen kunde man åkt dit och tittat på alla kändisar när de gör bort sig, men antagligen skulle vi lidit fruktansvärt hela tiden av allt rövslickeri. Dessutom har vi ingenting att göra med den delen av skivindustrin, anser Dennis.
David ser däremot fram emot den lite annorlunda Zeppelinargalan.
— Dennis är ju gammal punkare, men jag är mer hårdrockare, och det vore underbart att få träffa alla gamla hårdrocks-legender på Zeppelinargalan. Men jag håller med Dennis angående Grammisgalan, det vore skandal om vi vunnit, så pinsamt.

REFUSED
Pär – Gitarr
Henrik – Gitarr
Dennis – Sång
David – Trummor
Magnus – Bas

Info:
Dennis Lyxzén
Bölevägen 19 B
904 31 Umeå