JAG GILLADE BIRDNEST DEBUTEN ”SÅNGER UR STEN”, SÅ JAG KÖPTE MINI CD:N ”DANS MOT TIDEN” OCH FRÅGADE DAVID IFALL JAG KUNDE TA MED LÅTEN ”HYCKLERIVISA” PÅ ”PUNK COLL.” SAMLINGSBAND. HAN KOLLADE MED BIRDNEST, DE SA OK. NU HAR JAG ÄVEN GJORT EN TELEFON INTERVJU MED SÅNGAREN DAVID GIESE, CIRKELN ÄR SLUTEN SÅ ATT SÄGA!

Ni var med på Energys första utgåva, zynth samlingen ”I sometimes wish I was famous”, men ni är väl egentligen inget zynthband, ni är väl mer folkmusik med lite nytänkande inblandat?
— Ja, vi gjorde först en vinyl tolva, där vi spelade industri rock kan man säga. Sången var väldigt morrig, och texterna var på engelska. Sen var vi även med på Energy plattan. Det var innan vi hade hittat den grejen som vi hittade på ”vargavinter”. Men vi hade rätt mycket att göra med synth-falangen på den tiden också, Tomas och jag (David) var gamla synthare, dessutom så hade vi mycket med Tango Train att göra, det var ju ett synth bolag från början, det var de som gav ut vår första platta. Vi hade en del kontakt med Energy och så också, men vi hade ingen lust att hamna på Energy för vi varken ville eller ansåg oss vara ett synthband. Och nu så spelar vi mer visor, folkmusik och lite hårdrock.

Nu har ni hamnat på Birdnest, vad tycker ni om de andra banden på Birdnest, de är väl inte riktigt i er stil?
— Det var väl egentligen samma sak här, vi ville inte bli helt associerade till punkfalangen heller eftersom vi ju inte är något rent punkband. Birdnest är ju ett ganska renodlat punkbolag ändå. Tomas tycker mycket om punk, han gillar nog det mesta. Arvid tycker inte alls om punk, han var inte så sugen på att ligga på Birdnest från början. Men nu är vi ju Birdnest mest annorlunda band och det är ju en bra situation att vara i. Vad det gäller de andra banden så har man börjat lära sig att tycka om dem, Charta föll jag för direkt, de har jag hört tidigare också, ett skitbra band tycker jag. Hade du intervjuat mig för några månader sedan hade jag sagt att jag inte gillade DLK, men nu när vi turnerat ihop så lär man sig att lyssna på låtarna, lär känna människorna i bandet, då blir det med en gång att man gillar musiken. Men den här skämtpunken typ Räserbajs och sånt har jag svårt för. Men annars så kan man säga att jag vidgat mina vyer sen vi hamnade på Birdnest.

Om vi säger att vanligt folk skulle upptäcka hur bra ni är, skulle ni då sluta studera/jobba och satsa mer på musiken?
— Jag går på folkhögskola, lär mig rita, måla och skulptera. Tomas jobbar, Andreas jobbar och Arvid driver ett eget företag som säljer ljud/ljus utrustning. Så vi har mycket annat att göras. Vi har diskuterat det mycket, vad vi skulle göra ifall det skulle börja röra på sig. Det är så att ifall du skriver kontrakt med ett större bolag så ingår det oftast en punkt där det står att man måste satsa helhjärtat på musiken. Men jag vill gärna ha den möjligheten att kunna hoppa av ifall jag vill göra något annat. Arvid och Andreas är väl mest mer intresserade av att satsa större på musiken. Vår senaste skiva har sålt ca 3000 än så länge, det är ju inga listsiffror precis, men jag är skitnöjd med de siffrorna, ingen annan skiva som vi gjort tidigare har sålt så mycket så snabbt.

Ett mer eller mindre genomgående tema på ”Sånger ur Sten” är rasism, finns det mycket sådant i Uppsala?
— Det finnas inte så mycket skinnhuvuden, de mest hårdnackade flyttar i regel till Stockholm. Jag kan inte säga att det är mycket om man jämför med t ex Värmland, Skåne och liknande. Detta är ju en studentstad så det flyttar ändå mycket människor hit, här är inte så mycket mitt och ert. Folk är ganska toleranta, men visst finns det motsättningar, men mest mellan lokalbefolkning och studenter. Här har inte vart några terrordåd mot invandrare. Fast det kändes ändå väldigt viktigt att ta upp det, när vi skrev texterna så höll hela den här grejen med Ultima Thule på att bli rumsren. Efter denna plattan känns det inte lika viktigt för mig att skriva texter om rasism för nu har jag sagt vad jag tycker. Det är så tråkigt med alla antirasist galor, det är samma folk som går dit, man omvänder ingen, man kör bara ner åsikter i halsen på folk som redan har dem.

Många människor minns Uppsala som staden de pluggade i, där är ganska mycket ungdomar, hur är nattlivet i Uppsala?
— Det är här vi kommer in på de motsättningarna som finns mellan studenter/lokal befolkning, det finns 12 pubar i stan som 1-2 kvällar i veckan har disco och live band som bara är öppna för studenter. Utöver dem finns det kanske bara sex ställen till, hälften så många, som är öppna för allmänheten. Av de sex är 3 stycken totalt utan stil, så det blir runt tre stycken för oss andra. Fast nu har jag ett student leg för jag studerade förra året, har man väl fått ett sånt så kallat K-leg så är det bara att betala in avgiften varje halvår, Tomas har också ett sådant. Så vi kan gå på nationer fortfarande (nationer = de ställena som är öppna för endast studenter) men de andra i bandet har ju inget sånt. Vi brukar sitta på lite andra hak i stan. Men det är ändå rätt OK, de finns en del ställen som stödjer lokala band så det finns fortfarande en bra scen för intressanta band i stan.

Ni har lite skumma prylar med på skivan, Nyckelharpa, Krumhorn m m. Har ni med detta när ni spelar live?
— Ja, skrotet har vi med live, Tomas spelar det, fast Krumhorn har vi inte med. Det krävs mycket kunskap för att spela Krumhorn, på plattan är det gamla musik arkeologer från Uppsala som vi har lyckats få tag på som spelar. De är i femtio årsåldern, visst gillar de vår musik men man skulle inte kunna ta med dem ut och turnera. Men man satsar på det, att eventuellt köpa in någon liknande tuta i framtiden och lära Tomas att spela, han är väldigt lättlärd. Nu spelar vi de flesta sådana ljud på Keyboard. Men vi har en bantad sättning live, det låter mera avskalat liksom. En del tycker att vi låter bättre live än på platta, andra tycker tvärtom.

I Slitz stod det att Big Fish spelar musik som de allra fullaste lyssnar på, de som först spyr och däckar, Sound Affects sågade också plattan, hur känns det när man läser såna recensioner?
— Sound Affects var väl värre, det var Robban från Close Up som skrev den recensionen, så det sårar mig litegrann. Sen vad Jens Stenberg skriver i Slitz bryr jag mig inte så mycket om, han är ju en jävla spoling liksom. Det är klart, det tog väl en vecka att komma över, jag tycker alltid att det är jobbigt att få dålig kritik. Men nu efteråt ser man det med lite distans. Det han skrev om våra fans tyckte jag var kul, både Tomas och jag blev lite smickrade, det är väl kul att de syns och att det är en speciell typ av människor. De får väl supa om de vill, och skrika spetsfundiga Big Fish citat, det får de gärna göra. Men i fanzines har vi fått nästan bara bra kritik, det är ju skönt. Och Backstage var bra, när det skrevs i Close Up så gjorde Sörling recensionen, en lite förvirrad recension om Nordman, och att detta var vår debut, han var inte så insatt, men han gillade det i alla fall. I Närkes Allehanda blev vi utsedda till årets bästa svenska hårdrocksband. I regel har det vart bra kritik i de mindre tidskrifterna, lite sämre i de större. Det är bra att det inte är tvärtom.

Ni låter tung och bra på skiva, men live så måste ni låta ännu bättre, är det gott ös på era spelningar?
— Ja, dom säger det. Det varierar väl lite, men det brukar bli ganska bra direktkontakt och sånt där. Vi har spelat live säkert 400 gånger. Vi tröttnar inte på det, vi spelar fortfarande många låtar från ”Vargavinter” som vi inte har tröttnat på ett dugg ännu.

Ni var de första på Birdnest med de nya omslagen, vad tycker ni om dem och varför har ni bilder på en container på ert omslag?
— Vi hade redan bestämt oss för att ha ett sådant omslag, vi snackade med Granberg som sa att det inte var några problem, han hade redan tänkt börja med sådana omslag. Container bilderna känns naturligt, då vi spelar mycket på skrot. Tomas har designat omslaget själv. Vi är mycket nöjda med omslaget, de här är bättre överlag jämfört med plast omslagen som spricker och går sönder. Dessa nöts på ett snyggare sätt.

Ni snackade kontrakt med Granberg på Roskilde festivalen hörde jag, men va fan, alla verkar åka dit, vilka band lockar på Roskilde?
— Det är olika från år till år, men musiken är inte viktigast. Det är annorlunda om man jämför med Hultsfred, alla är mycket vänligare i Roskilde. Många av mina polare åker dit utan att titta på banden, de campar bara, för det är sån jävla fest. Jag gick runt och kollade på massor av bra små band i Roskilde förra året.

På tal om festivaler, hur gick det när ni spelade på Hultsfred?
— Vi spelade klockan tolv på dagen, på dansbanan, en liten scen. Sämsta förutsättningarna, men det kom minst 1000 pers, det var många som inte fick plats. I år blir det inte så många festival spelningar som i fjol, varför vet jag inte riktigt. Många festivaler satsar mycket pengar på utländska band vilket blir dyrt nu när kronkursen är som den är. Vi hamnar mitt i mellan, vi är inget stort dragplåster samtidigt som vi inte är så små att vi spelar mot reseersättning. Vi är ju dyrare nu än förra året, vi har skaffat buss, ljudtekniker m m. Klara festivaler än så länge (mitten av maj) är Westgotha i Trollhättan och Dalarocken i Hedemora.

Ni låter för det mesta ganska säreget, variationen mellan låtarna är stor, är det medvetet eller omedvetet?
— Ja, jag tror att det är viktigt för varje band att det ska finnas utrymme för variation, så att man kan skapa dynamik. Ett band som bara kan röja blir jobbigt i längden, man måste kunna bryta upp. Vi har alltid gjort olika låtar, visor, punk, jazz och allt möjligt.

Du sjunger helt igenom på nya plattan, på ”Dans Mot Tiden” drog Andreas en låt, med hyfsat resultat, varför sjunger han inget på den nya plattan?
— Det vet jag inte. Han sjunger väldigt bra, speciellt visor. Men när vi spelar live så blir det konstigt om han sjunger, jag har ju inget att göra då liksom, i framtiden kanske vi gör duetter eller dialog sånger. Men jag vill gärna att han ska sjunga. Han körar ganska mycket på ”Sånger ur Sten”. Anledningen att han sjung på ”Rörande själlösa Vandrare” var väl därför att han skrev den, det kändes bäst så. Han har tagit den live några gånger, men det blir lite dumt när jag står där som ett fån.

Ni har slopat de engelska texterna, är det för att budskapet ska gå fram lättare?
— Snarare för att det blir mer budskap, många band gör engelska texter som låter häftigt, men som för en engelsman bara låter tok-patetiskt. Det var svårt i början, vid omställningen men nu känns det helt naturligt att skriva på svenska. Från början tänkte vi ge ut ”Vargavinter” på hälften svenska och hälften engelska, men Strontium, vårt dåvarande bolag sa till att vi inte skulle det. Nu efteråt är vi glada åt att plattan blev på svenska.