Vi startade vår resa på morgonen från Göteborg till ett ställe jag inte alls hade någon lust att resa till, men bestämt är bestämt.
Det fanns ju ändå en del grupper man ville se på, så kunde man ju sälja Skrutt också. Efter att vi hade fått upp tältet, utanför tältområdet, eftersom det var fullt därinne. Fick sedan höra att det var 22100 personer, nytt rekord igen.
Vi började “kvällen” med Lemonheads de spelade i en svettig Teaterlada, det vi hörde lät otroligt bra. Jag orkade inte se så många låtar p.g.a hettan.
Det andra jag fick se var Lars Demian från Dom Dummaste, det var ett misstag, inte att se honom för han spelade en käck tangomusik, utan jag hade inte tänkt att se honom. Käcka scenkostymer, jävligt ovanligt och bra.
Nästa anhalt var Daffodils, de spelade en Sinners-liknande musik, inte ett plagiat utan de gjorde något eget. Sedan följde Umeå-bandet Blithe och Oxford-baserade Ride. De båda spelar en ganska lika musik. Men med skillnaden att Blithe har lite skoj när de spelar. Det märktes i en av låtarna när solot kom da-da-da-di-da da. Ride fick man vänta jättelänge på och när de väl kom in så försvann de igen. Har fått höra att sångaren blev pissnödig, alltid lite humor.
Vi gick istället vidare för att bli lite mindre deppiga. Vi gick och lyssnade på Hultsfreds-bandet Wild Rover. Fy skråen vicke härj. Sicket röj. Pogues på svenska. De spelade covers som Whiskey in the Jar och TMTCH:s Ghost of Cable street. Publiken var verkligen med på noterna.
Skellefteå har ju Wannadies men också This Perfect Day, minst lika bra. Lycklig pop med fiol. Jag läste att Lars Werner hade kommit för att höra på dom. Varför inte släppa ut Oh Susie på Singel.
Höjdpunkten på fredagen var amerikanska All, den rakade gitarristens miner, sångarens utspel, allt var suveränt. De verkar verkligen ha roligt när de spelar och när de sen spelar min favoritlåt She’s my Ex blir kvällen fulländad.
Vi drog vidare för att se upphaussade Wonder Stuff och de gjorde ingen besviken minst av allt Åsa (festivalfavoriter). Deras rock med folkinslag passar bra här, de spelade hits som Caught in my Shadow, The size of a cow och Don’t let me down gently.
Transvision Vamp lät ungefär som jag hade tänkt mej, fast Wendy sjöng bättre än jag hade hört. De radade upp hits som Revolution Baby, I want your love, I just wanna be with you osv. Ingen besvikelse men ingen sensation heller. Mycket folk för att se sexsymbolen.
Fredagskvällen eller lördagsmorgonen avslutades med franska Mano Negra, ett typiskt liveband. De spelar det mesta i musikväg, jazz, punk, reggae, pop, rock, hiphop ja allt. Men de blev lite jobbiga efter ett tag när de hade ett jävla långt trumsolo, de tog upp publik som fick dansa till, jättelänge. Vi avslutade kvällen med att höra Mano Negra spela I fought the law.

Lördagen startade vid tolvtiden med ugandiern Geoffrey Oryama, han finns på Peter Gabriels bolag Real World. Han spelade akustisk musik ihop med en vän. Han fick igång publiken bra i solskenet.
Di Leva var nästa anhalt och han svamlade på som vanligt om allt mellan himmel och jord. Han var bra som han alltid är. Mycket folk, trångt och jävligt varmt.
Första rockbandet på lördagen var Nomads och de var bra jävligt bra. Jag tycker att de låter mycket bättre nu sedan Chips från Sator har tagit över producentstolen. Han var för övrigt med och spelade en låt med dom. Även de spelade en favoritlåt. Sixteen forever.
Efter detta följde Toy Dolls, som tur var hade blivit flyttade till Saharascenen där det går in en 8000 kanske, de skulle ha spelat på Teaterladan (1500 pers.) men Farm ställde in så de fick deras plats. De drog mycket folk, och det diggades många fick bäras bort innan konserten började. När de sedan kom in verkade de mer samspelta än någonsin.
De körde många hits Spiders in the dressing room, James Bond och en ovanlig version av Nellie the Elephant.
Shades of Orange psykedeliska musik tilltalade oss inte nämnvärt.
Estländska Ultima Thule spelade en tung musik utan några speciella överraskningar. De hade ett par bra låtar, men de verkade inte riktigt färdiga ännu.
Norska Tre Små Kinesere spelade en klurig folkmusikbaserad musik.
Kazjurol från Fagersta gjorde säkert en bra spelning, men uj så högt de spelade. De vräkte på i 180 knyck. Publiken var med på noterna från början.
Det blev för mycket för en del så vi satte oss utanför en stund för att invänta nästa grupp. En av dagens höjdpunkter var Union Carbide Productions med Ebbot på sång. Den sistnämnde var helt vild, kastade rosor, bananer som han träffade med. Vattenkastning, ja vanligt vatten alltså. Före konserten skallade ropen Ebbot Ebbot. Han verkar vara en korsning av Iggy Pop och Ozzy Osbourne, det senare är väl mest likt eftersom de är göteborgare.
Roadie Jesper fick jobba som bara fan med Ebbots sladdar de trasslade in sej nästan överallt.
Golden Age spelades till mångas förtjusning.
Festivalens största publik (tror jag) drog Thåström och Sator, där nog Sator drog det längsta stråt. Från en början tycktes scenen för stor för dom, men de vande sej nog.
Jag tycker Thåström har tappat mycket av sin gamla gnista.
Sator körde låtar som Hello, hello, Dog osv, även en ny låt spelades och den lät hoppfull.
Thåström rev av Alla vill till himlen och Alla har fel.
Som extralåt kom Profit.
Hela festivalen slutade med Traste Lindéns Kvintett. Hans första kommentar var Fan, va mycke’ folk!
De rev av många av sina “hits” som Vi går till sängs, Svenska flaggans dag, Sotis. De är helt underbara på scen och har nog slagit Perssons Pack på poäng. Vi får väl se vad de har att sätta emot.
Även denna kväll avslutades med en och samma cover I fought the law. Det tråkigaste med hela festivalen var att när vi kom tillbaks till vårt tält hade någon eller några käckingar rivit hela vårt tält, inte av misstag utan av ren jävelskap. Kul att mitt i natten försöka sätta upp ett tält.
Idioter. FYLLESVIN. Skit i andra bara ni själv har roligt.
Men i alla fall många höjdpunkter fanns det. Fredagens var All, Wild Rover och Wonder Stuff.
På lördagen var det det säkra korten som Di Leva och Sator och Toy Dolls. Men även Nomads, Union Carbide och Traste tillhör överraskningarna.
Trots lite motgångar så syns vi nog nästa år igen.
Tills dess vill jag ha dit Hard-ons, Strebers, Chemical People och Birdland.