Snoddas — en milstolpe i svensk populärmusik.
Den mytomspunne bandyspelaren och flottarens sentimentala sånger minner om en epok i svensk historia, som nu fullständigt raderats ut av storstadsjäkt och den moderna tidens sensationsjakt. Snoddas dog när 70-tal gick över i 80-tal. Poeten, sångaren, fotografen m.m. Thomas Tidholm hann intervjua honom strax innan. Ett dokument.

Vem var Snoddas?
Det hade jag också alltid undrat. Jag hade råkat hamna i samma landskap som han, bara nån mil från hans stuga i Sjörgrå, vid Ljusnan. Han var född i Arbrå, där jag nu bodde.
Egentligen märktes han lite av. Ibland sjöng han förstås nånstans, som när dom skulle inviga nya ICA-hallen i Björktjära eller punktligt varje sommar ihop med Arne “Rosen” Quick på Trolldalsfesten i Växbo.
Ibland var det också nån uppvisningsmatch i bandy med Bollnäs 56-or och då fick han passa på att sjunga en bit. Vad han sysslade med annars var det inte så många som visste, även om förstås alla kände honom och kunde peka ut stugan i Sjörgrå, där ena gaveln täcktes av en stor affisch föreställande Gunder Hägg och tomten pryddes av diverse märkliga vagnar och gamla båtar.
Jag fick tag i en bok om honom, Boken om Snoddas av Torsten Adenby, hans “manager” under de stora åren när folk slet i hans kläder och skrev brev som endera tiggde pengar eller berättade med tårar i ögonen hur hans sång hade förändrat deras liv och botat maken från alkoholismen.
Boken om Snoddas är intressant på så vis att den strikt återberättar hela myten om Snoddas, men så övertygande att man tror på nästan vartenda ord. Det var nog nåt särskilt med honom.

Bandy och flottarkärlek

Snoddas går tidigt sina egna vägar, en ensam liten figur i skumrasket på byvägarna kring Röste. Från fyra års ålder är han ute jämt. Det är ofta 25 grader kallt, men han behöver inga kläder. Han älskar att fiska. Han fiskar jämt, överallt. Han strövar ensam i naturen. Och han har fått sångens gåva, han älskar att sjunga och sjunger för alla som ber honom. Han går till luffarna som sover på ugnarna i tegelbruket och sjunger för dom. Han håller till nere vid älven och sjunger för flottarna. Han jobbar i skogen och sjunger för skogshuggarna vid elden. Han sjunger i skolan, han sjunger i affären där han jobbar på sommarlovet. Alla vill höra honom. Han sjunger pojkarnas egenhändiga kärleksvisor för flickorna i dansbanornas utkanter, men själv är han blyg för flickor, och smakar aldrig en droppe sprit.
Han spelar bandy. Detta är långt före de konstfrysta megawattrinkarnas tidsålder. Snoddas (namnet fick han för sitt sätt att sno omkring med bandybollen) ger sig ut fyra på morgonen i keps, skjorta, knäbyxor och gummistövlar, cyklar runt sjöarna för att hitta en lämplig plats att träna på, skottar upp en bana och gillrar sedan upp sina angeldon längre ut på sjön. Sen kan klubbkamraterna komma och träna. Han fotvandrar gärna två mil varje söndag om vintern för att se de stora pojkarna spela bandy i Bollnäs. Han tränar ensam om nätterna på tillfrusna diken och slutligen får han själv en plats i laget. Sedan sjunger han även på bandyplanen, i omklädningsrummet och på tåget, på väg till matcherna. Alla vill höra honom. Och alla hjärtan rörs. Han kallas “den lilla Näktergalen”.
I januari 1952 får han sjunga i Karusellen, Hylands stora familjeprogram. Han sjunger en avkortad version av Flottarkärlek, utan Haderian Hadera, och publikens svar kommer ögonblickligen. Det är öronbedövande och Hyland står nästan chockad bredvid och kan bara stamma: — Snoddas, Snoddas…

En oerhörd hemlängtan

Vad jag vet har ingen gjort sig besvär att forska i orsaken till Snoddas “exempellösa” popularitet. Vid sil av Snoddas fanns andra folkliga artister men ingen fick ett sådant genombrott. Det tycks nu efteråt som om ett helt skikt av folket hade saknat en idol under mycket lång tid, men nu plötsligt hittat den rätte.
Hans framtoning, den enkle pojken från skogen, den yngste av den fattige mjölnarens tre söner, han som får prinsessan att skratta, var naturligtvis slående och intagande. Ännu intressantare är hans repertoar. Den består nästan uteslutande av låtar om gångna tider. Den beskriver i sin helhet en oerhörd hemlängtan. Fädernegården, Mor Malenas stuga, Stugan vid Strand, Barndomshemmet, Barnatro, är några av hans mest populära titlar.
Men det märkligaste är att denna hemlängtan i sig själv var så gammal och att den omfattade företeelser som faktiskt ännu var levande på femtiotalet. Flottarkärlek börjar: “Jag var ung en gång för länge sen en flottare med färg…” Den sjöng han för flottarna när han själv var knappt tjugo år. Det var alltså ingen jojk, inget “Jag är ung, jag är stark…” utan bara en glad och snäll veklagan, utrotningshotade indianers sista sång. Visste dom om det själva?
Barndomshemmet var en emigrantvisa: “Ifrån landet uti väster tanken glider…” men den passade lika bra hemma. Halva befolkningen befann sig sedan hundra år tillbaka i uppbrott, industrialismen och strukturrationaliseringarna hade lockat och tvingat dom ut till kusterna och in till städerna, nyodlingarna växte redan igen och fädernegårdar stod och förföll överallt i landskapet.
Ingen hade någonsin protesterat mot detta, ingen hade satt sig på tvären. Det var utvecklingen, det visste ju alla. Och inte heller hos Snoddas finns tillstymmelsen till en politisk protest, naturligtvis. Han bara dyker upp och väcker alla ljuva och bittra minnen en sista gång. Och på ett så oerhört försynt sätt. Och med så vacker och fin röst att alla till slut fick trösten. Så slutade den största omvälvningen i svenska folkets historia.

Folket blir man aldrig klok på

Jag tog kontakt med Snoddas. Det visade sig att han bodde i en villa i Sandarne, nära Söderhamn. Vi bestämde att vi skulle träffas i Sjörgrå, men inte i stugan, den stod oeldad, utan hemma hos en god vän i närheten, en droskchaufför. Jag hittade huset, ett ensligt beläget småbruk, men Snoddas var inte där och hade inte meddelat att han skulle komma. Det gjorde ingenting, sa man, kanske skulle han dyka upp i alla fall. Under tiden drack vi kaffe i det ombyggda köket med storblommiga plasttapeter och blankade kopparpannor på hyllor längs väggarna. Sedan gick vi upp på övervåningen, där man inrett en gillestuga med dämpad belysning. I ett hörn stod en träskulptur, en meter hög, föreställande en präst. När man lyfte på den följde bara överdelen med och ut ur byxorna föll en väldig kuk. Jag blev mycket imponerad. Hade aldrig sett något liknande. Folket, tänkte jag, är något man aldrig blir klok på.
Strax därpå kom Snoddas, två timmar senare än väntat. Han hade blivit stor nu och hade fått mage. Han var lite trött också, men ögonen levde och rösten var mjuk och sjungande. Jag har aldrig träffat en så snäll människa.
Precis så brukade alla säja till mig, och nu satt jag där och tänkte detsamma.
— Hur många låtar kan du egentligen?
— Jag har väl sjungit in en hundra melodier, det har jag.
— Du har bra minne då va?
— Ja det har jag. Det är tur det. Du vet, en Evert Taube-melodi, Möte i monsunen, har 18 verser, men det går bra. När man gick i skolan hade man psalmverser, och dom kunde jag utantill jämt. Så det sitter i sen dess.
— Vilka är dina favoritlåtar?
— Jag tycker bäst om såna där lugna melodier, fast jag har ju andra som är snabbare för man måste ju blanda opp det lite. Lugna melodier som Barndomshemmet och Hälsa dom därhemma och Barnatro och Fädernegården.
— Var har du lärt dig dom ursprungligen?
— Ja dom finns ju i sångböcker så det går ju bra.
— Det är en viss stil ändå på din repertoar…
— Jo det kan man säja. Det går ut ifrån dom där flottarmelodierna. Jag känner ju Hugo Lind, han som har gjort Flottarkärlek och alla dom där flottar-melodierna. Och Hugo Lind, han kände Stor-Po (flottarbas, legendarisk forsrännare och “kraftkarl”) så han fick väl mycket idéer från honom.
— Du var ju flottare själv eller…?
— Naee, jag var aldrig anställd, men jag brukade ro båtarna och vara med ändå. Men dom här melodierna har jag brukat sjunga ända sen jag var med i Dönje Frisksportarklubb på 40-talet.
— Var det melodier som alla kunde?
— Nej jag brukade sjunga dom ensam på festerna som vi hade. Vi brukade ha en revy på Dönjeklubben och jag brukade alltid sjunga flottarmelodier.
— Hur blev det så?
— Det vart väl så bara för att man var efter älven och for och sprang på brötarna och fiskade och hade sig och rodde strömbåtarna. Jag har en sån båt borta i torpet, den kan du få komma och ro nån gång.
— Hugo Lind, var han flottare?
— Nej men han kände Stor-Po och själv var han rektor i Uppsala på universitetet där. Numer bor han i Borlänge. Han är häroppifrån Hälsingland. Flottarkärlek gick ut i 300 000 ex så då var jag den förste som fick en diamantskiva, och sen sjöng Delta in den och då gick den i 200 000 till.
— Du har ju sjungit in den flera gånger.
— Jag har sjungit in den tre gånger.
— Men sista gången var det visst lite knepigt arrangemang, med tromboner och sånt.
— Ja den jag spelade in först, med Kalle Jularbo, den var mest äkta.
— Vad var det annars för melodier som du var intresserad av på den tiden?
— Ja jag sjöng ju mest lugna melodier, men nu är det mera oppblandat. Numer får man ju välja själv, men när jag var på Cupol, då kom dom alltid med melodier och det var många såna melodier som man inte ville sjunga, men man var tvungen att sjunga dom ändå. Och det är inte lika lätt som om man vill sjunga en melodi själv.
— Är det något särskilt innehåll du är ute efter, nånting du vill säja?
— Jag vill helst sjunga bitar som det är innehåll i, liksom en berättelse. Det säjer liksom lite mer.
— Många av dom där gamla låtarna, som Barndomshemmet eller Hälsa dem Därhemma, är ju lite sentimentala kan man säja. Men det gör inte dej nånting?
— När man sjunger såna här på ålderdomshemmen måste man ju blanda upp dom med lite andra, gratulationsvisor och sjömansvalser och såna.
— Men du kan liksom känna in dej i dom?
— Ja det kan jag. Det är ju så att man kanske sjunger på åtta ställen på dan, och då måste man sjunga lika alla gånger. Och då måste man kunna känna för det alla gånger.
— Är det svårt det då?
— Nej det går bra det.
— Vad tror du publiken väntar sig av dej när du kommer?
— Tja (skratt) Jag vet inte jag. Dom vet ju ungefär hur jargongen går. Vi blandar ju opp det här med lite historier emellanåt, så det blir ju inte bara sång.
— Du sjunger i lite olika sammanhang?
— Vi sjunger ju på allt. Vi är ju på allt. På marknader och för kommuner och landsting och från Ystad och upp till Norrbotten och så i Folkparken på sommaren. Det är Karl-Erik som ordnar det där, jaG är ju mest på sjön och har ingen telefon i ekan.
— Du lever så helt enkelt?
— Jag trivs bäst så.
— Spelar du nånting själv, gitarr eller så?
— Nej, det enda jag spelar är bandy. Det är bäst. Det var ju genom bandyn som jag börja sjunga också, för det var ju när vi var i Stockholm och spela SM mot Hammarby som jag blev med i Karusellen.
— Var det före eller efter matchen?
— Det var före.
— Det blev bra med publik då på matchen sen?
— Det blev bra med publik. Och så vann vi.
— Så du har haft roligt då?
— Det är ingenting att klaga på.
— Det blev inte jobbigt sen efter Karusellen då?
— Jo det var ganska drygt sen för vi körde ju varje kväll. Det blev dåligt med bandyträningen, man fick komma direkt till matcherna. Men det gick det med.
— Tycker du att melodierna som du sjunger passar in i det samhälle vi har idag, eller är det medvetet nåt slags nostalgi?
— Nej jag tycker dom passar in i samhället som är idag. Men dom här gamla flottarmelodierna… dom har ju slutat med flottningen, men melodierna, dom lever ju kvar. Och det är ju tur att dom gör det, för flottarromantiken, den är ju borta.
— Men själva jobbet, var det romantiskt också?
— Jo det var det. För det var ju nåt visst med dom här flottarna som dansade över forsarna med slokhattarna och båtshakarna i hand. Det kommer man inte ifrån.
— Längtar du tillbaka till den tiden?
— Ja det gör jag faktiskt. Den där tiden saknar man.
— Om man tar sjömanslåtarna så undrar man kanske om den uppfattningen av kärleken som finns där, om den lever kvar.
— Ja (skratt) det är väl lite svårt att säja. Men det ska det väl göra, tycker jag. För det ska väl finnas i evighet.
— Den där Höstvisa, som finns på din senaste skiva… hur går den nu? … “skynda att älska… snart kommer natten…”
— “Dagarna mörkna minut för minut…” Den är vacker den biten.
— Där finns ju ett särskilt innehåll också, att tiden är kort och…
— Men den är ju det också. Det går fortare än man tror det här.

Ett år senare dog han i en gymnastiksal någonstans söderut i Sverige, mitt under en pensionärsmatch i landbandy.