Än idag, 71 år gammal, står Georg Bolin uppe i sin lokal på Söder i Stockholm och tillverkar gitarrer till kända och okända musiker i Sverige och utomlands. Han är fortfarande full av idéer, det enda som bekymrar honom är hur han ska hinna med att förverkliga åtminstone en bråkdel av det som rör sig i huvudet.
— För att genomföra det jag vill skulle jag behöva leva i flera hundra år. Det jag börjat med nu, att se vad som går att göra åt själva rummet, akustiken, är ett område där det finns väldigt mycket att göra, säger Georg Bolin.

Historien om Georg Bolin börjar på Gotland. Jordbrukarsonen Georg som hatade jordbruk och älskade musik åkte runt på den gotländska landsbygden och spelade så fort han fick en chans. Tillsammans med brodern bildade de Bolins duo och senare Bolins kvartett, Georg spelade banjo och för det mesta var det hellre än bra.
Det visade sig också att Georg var duktig på att snickra och efter diverse turer hamnade han i Stockholm och började på den berömda skolan för finsnickare som drevs av Carl Malmsten. Där lärde sig Georg hantverket från grunden och stannade många år, först som elev, sedan som lärare och till slut som rektor för skolan.
— Carl Malmsten var en mycket fin läromästare. Han lärde mig hur viktigt det är att handen och hjärnan samarbetar, säger Georg.
Någon gång på 40-talet hände det som fick finsnickaren och möbeldesignern Georg Bolin att få ett nytt intresse. En av hans elever ville bygga en gitarr och det fick Georg att tända på att själv tillverka en gitarr. Han byggde en som var mycket vacker och uppskattades av alla. Det var bara ett fel, den gick inte att spela på. Till bilden hör att gitarren på den här tiden var ett mycket ovanligt instrument, den användes nästan uteslutande av Frälsis och av gitarrpionjären Banjo-Lasse. (Banjo-Lasse måste ha varit den förste som spelade elgitarr när han förstärkte sin gitarr 1941).
Gitarren var tonsvag och hade svårt att bli accepterad. En av de få som spelade gitarr med framgång på den tiden var Andres Segovia. När Segovia var i Stockholm fick Georg Bolin genom diverse slumpartade händelser chans att träffa gitarrvirtuosen. Fram till dess hade Bolin funderat mycket på vad det var som gjorde att hans gitarr lät så förskräckligt. Mötet med Segovia ledde till att han fick låna mästarens gitarr över natten och studera hur den var gjord. I och med det var en av Sveriges i särklass bästa gitarrbyggare född. Under 50- och 60-talen fortsatte Georg Bolin att utveckla och förfina sin teknik. Han började också bygga pianon och flyglar som betraktades som mycket bra och användes av bl a Ashkenazy, Glenn Gould, Guilini och Jan Johansson. Det var många som menade att de kunde ha blivit en svensk världssensation om de hade backats upp bättre.
— Jag är nog den siste flygelbyggaren här i landet, säger Georg Bolin lakoniskt.
Gitarrbyggaren Georg Bolin fick i alla fall allt bättre rykte och nästa sammanträffande som skulle ge honom en skjuts framåt var mötet med gitarristen och musikprofessorn Per-Olof Johnson.
— Vi började prata om att det fanns så mycket fin lutmusik som var så svår att överföra till gitarr. Jag funderade på om det fanns något sätt att förena gitarren och lutan. Så småningom gick det, även om jag fick kritik för att jag försökte bryta en gammal tradition, säger Georg.
Framförandet av det som skulle bli altgitarren, föreningen mellan gitarren och lutan, tog 11 år. När den till slut var färdig och P-O Johnson spelade in sin legendariska platta med altgitarren, började t o m de allvarligaste kritikerna ge med sig.
— Jag tror att det som verkligen tog kål på kritiken var när Göran Söllscher vann en gitarrtävling i Paris och använde min altgitarr, säger Georg.
Han är dock noga med att påpeka att det inte är hans gitarr som gör musikerns framgång. Tvärtom menar han att instrumentet, som ju betyder verktyg, är dött tills någon musiker skapar något med det.
Det är också därför han under åren arbetat på ett sätt som skulle få vilken ekonom som helst att gråta. Varje gitarr byggs i nära samförstånd med den musiker som ska använda den. Det finns inget lager av gitarrer, varje gitarr byggs på beställning. Han är mycket noga med att välja träslag, det är instrumentbyggandets ”hjärtpunkt”. Han har inte ens brytt sig om att skaffa patent på de modeller han har. Det finns idag tillverkare som i stort sett kopierat hans modeller, men han verkar inte särskilt bitter över det.
— Nja, jag tycker väl att de kunde bett om tillåtelse, annars ser jag det mest som ett erkännande av det jag hållit på med under åren, säger han.
Trots att Georg bland sina köpare inte bara har professionella musiker utan även glada amatörer, menar han att en Bolin-gitarr inte är något man ska börja med. Det är en gitarr med ett speciellt ljud som kräver tålamod och att kunna vänta på att gitarren ”mognar”.
— Som jag ser det finns det egentligen inget instrument som är ”bäst”, det finns bara sådana man trivs med, säger han.
Uppfinningsglädjen och viljan att förnya sig har väl inte alltid lett till bestående resultat. Det finns faktiskt sådant som inte blivit så lyckat.
— Jag har gjort saker som inte blivit så bra, men det hör till. Ska man lyckas måste man vara beredd på att misslyckas. Det är ju det man lär sig på, säger han.
Under åren av nära umgänge med musiker har den evige förnyaren Bolin märkt en inte så liten konservatism hos de som spelar. Under en period var det bland seriösa musiker populärt att gå tillbaka till de gamla instrumenten, det skulle vara så traditionsenligt som möjligt. Då var det trångt för Georg Bolin.
— Det finns ett motstånd mot det nya, en konservatism, som gör att det kan vara svårt att få igenom nya idéer. Tänk bara när Segovia lanserade nylonsträngen, det tog åtskilliga år innan det blev accepterat. Jag märkte det framförallt när jag skulle lansera altgitarren, säger han.
Under senare år har den konservatismen drabbat Bolin när han försökt få fler att använda hans uppfinning tonbordet. Det är en trälåda som placeras nära gitarristen och med hjälp av elektronisk förstärkning och en tryckmikrofon gör ljudet från gitarren tydligare. Det handlar alltså inte om en högtalare i vanlig bemärkelse.
— Den akustiska gitarren är ju ett ganska ljudsvagt instrument om man inte förstärker den. Det jag ville göra var att lyfta fram det ljudet, förtydliga det, utan att få alla biljud man får när man går genom högtalare, säger han.
Tonbordet och dess förlängning, de akustiska tonväggarna, har ännu så länge inte slagit igenom i stor skala. En av de första som använde tekniken för att förstärka akustiska instrument var Folkoperan i Stockholm. Eftersom deras orkester var liten och det ofta var svårt att få bra ljud när de var ute på turné prövade man Bolins tonväggar med mycket bra resultat.
Det är det här som upptar det mesta av Georg Bolins tid just nu. Att ägna sig åt hur det är möjligt att skapa bättre möjligheter att lyfta fram ljudet i lokaler som inte är bra akustiskt.
— Jag har kommit fram till att gitarren, pianot eller vad det är bara är en del av musikinstrumentet. Själva lokalen, tomrummet, är minst lika viktig för ljudupplevelsen. Tonväggarna går också att ta med sig och få ungefär samma ljud i olika lokaler, säger han.
Entusiasmen över det han håller på med går inte att ta miste på. Men det betyder inte att han slutat tillverka gitarrer. Han har dock för första gången tagit fyra lärlingar som ska föra tradition vidare.
Annars är han inte mycket för traditioner, han jobbar hela tiden med ny teknik för att göra instrumenten bättre. Och även om gitarrbyggandet kräver en oerhörd fingerkänsla och millimeterprecision och det fortfarande inte går att framställa gitarrer i fabriker som kan mäta sig med Bolins så vill han inte placera sig i något museum över flydda tiders hantverkare.
— Det kommer alltid att finnas plats för det riktiga hantverket. Men faktum är att jag använder maskiner till det mesta av grundarbetena. Det är bara slutarbetet, att få fram den rätta tonen i gitarren, som måste göras för hand. Det finns ingen anledning att inte använda teknik när det går. I framtiden hoppas jag på en sammansmältning av hantverket och den nya tekniken, säger Georg Bolin.