En av de stora och legendariska inom svensk barnmusik, Lennart Hellsing, deltog i Hässelby-konferensen.
Han var en av männen bakom Snurrskivan som, med början 1955, gjorde ett 50-tal barnskivor.
— Vad jag vet finns det inget bolag efter vårt som i stor skala engagerat sig för barnmusiken eller haft någon riktig katalog. Det har mest skett tillfälliga punktinsatser.
Lennart Hellsing är starkt kritisk mot situationen just nu på barnmusikområdet:
— Det skulle idag fordras krafttag ifråga om skivor och kassetter för barn. Men det sker ingen målmedveten satsning. Ingen producent tycks vara tillräckligt intresserad. Det finns ingen överblick. Tidningarna såväl som kritikerna saknar perspektiv. Ingen har brytt sig om att söka efter eller följa upp nya utvecklingsidéer. Det råder ett oerhört godtycke ifråga om vad allmänheten erbjuds och följaktligen också köper.
— Det har skett en enorm kommersialisering. Naturligtvis har också allting blivit så mycket dyrare än förr. Dessutom vill bolagen ha snabba pengar. Med det perspektivet kan man förstå att barnmusiken kommer i strykklass. Om bolagen jämför intäkterna på en vanlig ABBA-schlager med vad en barnskiva kan ge är utgången given. Upplagorna på en barnskiva blir små. Men man måste se saken på ett annat sätt. Medan en poplåt kanske håller sig i sex veckor kan en barnskiva hålla i sex år, ja tolv och sexton. Det finns fortfarande skivor som är trettio år gamla.
Lennart Hellsing har själv prövat nästan alla de genrer som finns på barnskivemarknaden: rena berättelser, dramatiseringar, berättelser med musikillustrationer, musik-pedagogiska skivor, danslekar och folkmusik:
— Det viktigaste är att man stimulerar barn till att själva delta och gå vidare. Nästan allt jag har gjort har skett med tanken att barn skall aktiveras, och att de själva skall lära sig sångerna. Detta har jag uppfattat som någonting väsentligt, kanske i motsats till annan musik som man bara lyssnar på. Men barn kan inga noter. Därför är det viktigt att lärare och folkskollärare griper in och hjälper barnen på vägen.
— Överhuvudtaget att få barnen, ja svenskar i allmänhet, att sjunga är viktigt. Utomlands har sångtraditionen en helt annan tyngd och omfattning. Ber man svenskar sjunga blir det för det mesta pinsamt tyst. Men inte bara i sydliga länder utan i England och Skottland kan praktiskt taget alla människor hundratals sånger som ständigt hålls vid liv. Man har helt enkelt en tradition som vi saknar. Vi har kanske haft den en gång men låtit den dö ut. Som det nu ser ut på barnmusikområdet verkar framtiden dyster.
— Vi måste ha en motvikt mot passiviteten. Jag har inget recept på hur det skall gå till. Men det visar sig att barn väldigt snabbt skulle kunna lära sig kanske 50 sånger. Ett barn som får en skiva kan snart alla sångerna utantill. Därför är barnfonogram så viktiga. Det är ju inte bara sångerna man lär sig. Det gäller barnens ordförråd, deras begreppsförråd och hela deras känslomässiga utveckling. Barn lär sig genom att härma. Vi har överbetonat rena fakta och kunskaper. Men minst lika viktigt, ja kanske viktigare, är själva tonfallen. Någonting man hörde för kanske trettio år sedan kan fortfarande leva kvar som ett tonfall, som en stämning och som ett associationsmönster, som kanske präglar hela den vuxna människans personlighet. Det man en gång har hört känner man igen. Det försvinner inte.
Lennart Hellsing har också arbetat med den folkloristiska sidan av barnkulturen, själv gjort uppteckningar osv. Därför är han fascinerad av skolgårdslekarna och de ramsor som har så stor del i leken… Icke picke pö… Hela tiden sker en utveckling:
— Denna nyskapande verksamhet på våra skolgårdar är kanske den enda skapande verksamhet barnen får del av.
När det råder en sådan skriande brist på god barnmusik, varför är då Lennart Hellsing tyst nuförtiden?
— Jag skriver nog, men jag gör färre skivor nuförtiden.
Varför? Är det ingen som vill ha dem?
— Det kommersiella trycket är mycket hårt. För att något skall slå skall det helst backas upp med en populär film eller något TV-program med höga tittarsiffror. För oss på vår tid kunde det räcka med att sälja 6-7.000 skivor, så gick det ihop. Nu fordras helt andra siffror. Mycket högre. Detta betyder naturligtvis att industrin inte är lika intresserad som förr. Dessutom är 20-åringarna så mycket intressantare som kunder. Små barn har ju sällan egna pengar, medan en äldre tonåring ofta kan köpa en LP-skiva i veckan, en skiva för kanske 60-70 kronor.
Lennart Hellsing vet inte riktigt själv om man fortfarande kan få tag på hans gamla succéer ute i skivaffärerna. Några av de stora lagerförs dock fortfarande: Den flygande trumman, Ole dole doff, Kusin Vitamin och Krakel Spektakel bl a. Men han efterlyser trots allt en samordning av distributionen av barnfonogram, en effektiv katalog och naturligtvis upplysning, en aktiv marknadsföring.
— Problemet är allvarligt. Det är en fråga om att försvara vår egen kultur mot hela popkulturen. Om vi inte skall utplånas alldeles måste vi skapa en tradition. Och då måste vi börja med barnen.