CORTEX/MYSTIKENS VAKUUM/ABCESS EXIL/BUMSEN MUSS MANN
(Kakaphone/Plattlangarna)

Fyra stycken göteborgsband samsas på den här samlingsskivan som skivaffären Folk & Rock står bakom. Det är Cortex, Mystikens Vakuum, Abcess Exil och Bumsen Muss Mann. Allt är inspelat under febr. -84 och grupperna spelar tre låtar var.
För att vara samlingsskiva är den ovanligt sammanhållen och enhetlig, det är någonting i uttrycket som grupperna har gemensamt. En energi och kraftfullhet, det är oslipad rockmusik, obeveklig och sprängfylld. På ett eller annat sätt har de här grupperna sitt ursprung i punken, men ingen av dem spelar nu vad som går att beteckna som punk. Vad de har kvar är sprängkraften och de hårda kanterna.

Bäst tycker jag om låtarna med Cortex. Som jag ser det är Cortex det verkligt stora underground-bandet i Sverige, det enda som kommer upp i samma klass som Velvet Underground, Talking Heads och T C Matic. Det är många som gör anspråk, som plagierar fraserna, ofta fruktansvärt dåligt och manéraktigt. Underground handlar inte om att lära sig en stil, utan att hitta sin egen. Den måste också ha sin egen inre hemlighet och gåtfullhet, inte mystifiera med lånta fjädrar. Cortex är ett sant underground-band. Förgrundsfiguren Freddie Wadling är som sångare otroligt stark, hans röst vibrerar av kraft. En cello bidrar till en intressant och udda ljudbild. Det är svårt att placera in Cortex’ musik, men den har ett fullödigt uttryck fullt av psykisk kraft. Hjärnan elektrifieras.

Resten av grupperna på den här skivan är också bra. Mystikens Vakuum spelar en hotfull rockmusik med vassa stålkanter. Ångesten blir vredesfylld kraft. Depressiviteten vänds till kreativ livsbejakelse. Mystikens Vakuum har en gitarrist som spelar i något slags Robert Fripp-anda, så som Fripp spelade på Bowie’s Scary Monsters. Febrilt, påtryckande, på väg över kanten.

Abcess Exils musik är underligt drömsk och flummig, den påminner i vissa stunder om hur en del grupper lät precis i början av sjuttiotalet. Men tiden är så gåtfull och labyrintisk, stämningar kommer igen när man minst anar det, ingenting går att räkna ut hur det skall bli. Att Abcess hamnar i ett flummigt fack är kanske inte så konstigt. Den som experimenterar med formen tänjer ut gränserna och ett tu tre har man skapat vad som ytligt sett betraktas som motsatsen till det man började med. Genreindelningarna är meningslösa, för uttrycket går aldrig att fånga in i formuleringar. Jag tycker om de tre låtarna med Abcess, de känns faktiskt ”lyckliga”, vilket är ganska märkligt med tanke på hur de har låtit förut. Det känns att de är på väg åt ett spännande och outforskat håll.

Bumsen Muss Mann slutligen är befriande raka i sin hållning. Det är kraftrock i ett något lugnare tempo än punkens med klar melodikänsla, den har lite av tidiga Attentat över sig. Deras mentalitet, jag kan tänka mig att medlemmarna i den här gruppen är tämligen unga, är ”raka rör”. Behjärtansvärd ursprungsrock. enkel och gladlynt, som skapar en otvungen stämning.

Vad som är bra med den här skivan är inte bara att den levererar fyra bra göteborgsband. Nej, även som tidsbild känns den riktig. För i den här musiken finns ett slags inneboende energi och livsentusiasm som gör det möjligt att skönja ljuset någonstans vid horisontens kant. Mycket av den nya rockmusiken i Sverige de senaste åren har känts för depressivt tung och ofta helt utan egentlig täckning. Vad är det för mening med att dyrka svarta tillstånd? Svartrockens tid borde vara över. Rock ska skänka kraft att leva och helst så fullständigt som möjligt. Hellre himmelriket än helvetet.

Se även en intervju om skivan i samma nummer /Blaskoteket red.