Kungen gifter sig och flyttar till USA!
Nej, det är inte Carl XVI Gustaf det handlar om.
Att vår svenske monark skulle ha några sådana planer dementerar hovets presstjänst å det bestämdaste och ber oss samtidigt att låta bli att skriva i tidningen på sådant sätt att förväxling kan uppstå.
Det är en kanske något mindre känd monark det handlar om! King George!

Efter att som 18-åring ha stuckit från Hampton, Virginia har han inte vare sig hört något från eller hört av sig själv till familj och vänner. Inte förrän nu i somras skrev han till en lokaltidning och bad om hjälp att komma i kontakt med dem igen.
Brevet ledde till en artikel som ledde till ett otroligt gensvar. Knappt en dag har gått sedan dess utan att han fått post, telefonsamtal eller t o m besök från sin hemstad.
— Jag kom till Sverige för 18 år sedan och meningen var att jag skulle stanna i tre månader. Innan dess var jag i New York i sex år där jag också bara skulle vara ett par månader, säger King George och berättar sin historia från början, här återgiven i starkt förkortad version.
— Jag är uppväxt i ett typiskt amerikanskt svart ghetto. Min far var en bluesartist som hette George Clemmons, precis som jag. Min mor var alldeles för ung för att gå på barer, så hon smet ut på kvällarna för att få träffa honom. Under en av dessa kvällar blev jag till. Det blev stor skandal i familjen då de var mycket religiösa och blues var djävulens musik. Jag var dessutom mycket ljusare i hyn än den övriga familjen, så ingen ville gå ut med mig. Det var den första slags rasism jag utsattes för.
När han var 15 år hamnade han i fängelse efter att ha rånat en kombinerad spelhåla — bordell — lönnkrog.
— Jag tycker fortfarande inte att jag begick något brott eftersom de som jag rånade själva hade rånat mig och andra. Skillnaden var att de hade mutat polisen och därför kunde begå brott med samhällets stöd. Men jag tog faktiskt bara tillbaka mina egna pengar.
I fängelset bytte han till sig en akustisk gitarr mot några paket cigaretter. Sjungit och lyssnat på musik hade han alltid gjort, gospel i kyrkan och hemma, blues ute i smyg.
Charles Brown, Louis Jordan och Ray Charles är några som han nämner som sina tidigare favoriter.
Den första låt han lärde sig spela var den sistnämndes ”What I say”.
— I sex månader spelade jag den, först bara de tre första tonerna, sedan skrev jag en egen låt, ”For love”. Efter det började jag lära mig ackord. Ända från början spelade jag med tumplektrum, något som fortfarande är mycket ovanligt. Johnny Winter, Magic Slim, Van Morrisons basist, Jimmy Johnssons basist Larry Exum och Mr Bo är de enda jag vet som använder det.
Jag lärde mig spela själv utan någon lärare och senare, speciellt i det här landet, har andra gitarrister talat om för mig att jag spelat ”fel”. Richie Havens har bara tre fingrar på vänster hand, Django Reinhardt hade bara två och i New York har jag t o m sett en man utan armar spela gitarr med fötterna.
Allt snack om vad som är rätt och fel när det gäller gitarrspel är rena idiotin, det finns bara ett rätt sätt: att på vilket sätt som helst försöka åstadkomma ljud som tillfredsställer det egna örat.
Efter frigivningen från fängelset hade han bestämt sig: han skulle bli musiker och det blir man inte i småstaden Hampton, där blir man varvsarbetare.

The Big Apple, New York, var platsen för en 18-åring med hans ambitioner. Där började han hänga på och snart också spela på ett ställe som hette Small’s Paradise i Harlem.
Numera är det ett diskotek, men på den tiden var det ett av de viktigaste musikerställena i stan.
I publiken var stamgäster som bodde i närheten uppblandad med celebriteter som Cassius Clay (sedermera Muhammad Ali), Rockefeller och Sammy Davis Jr.
Bland musikerna fanns den kanske bästa R&B-saxofonisten genom tiderna, King Curtis, odödliggjord genom tusentals solon på skivmärket Atlantic, bl a blåser han på nästan samtliga av Coaster’s hits.
En annan av stammusikerna på Small’s Paradise som George lärde känna och spelade mycket med var Jimi Hendrix.
Efter ett tag fick George jobb som bakgrundssångare med Don Covay, en av de stora soulsångarna då och författare till sådana miljonsäljare som ”Chain of fools” (Aretha Franklin), ”Letter full of tears” (Gladys Knight) och ”Have mercy” (Sones).
Tillsammans med honom gjorde George turnéer över stora delar av USA och uppträdde bl a på Regal i Chicago och på Apollo i New York.
Han gjorde shower med King Curtis, Isley Brothers, Ben E. King, Major Lance, Solomon Burke och Wilson Picket.
— En del av dessa har varit bortglömda ett tag men de håller på att bli aktuella igen, igår hörde jag t ex Major Lance på radion. Om jag har några influenser så är nog deras namn de viktigaste, de gav mig en erfarenhet jag aldrig glömmer.
Till slut tyckte Don Covay att George sjöng för bra och gav honom sparken.
— En kväll på Small’s Paradise var det ett gäng turister från Skandinavien där och hörde mig. Senare när trummisen Grave Hansson i Stockholm ville starta ett soulband blev han tipsad om mig. Jag blev uppringd och tog chansen. Bandet hette Harlem Kiddie’s. Vi turnerade runt hela Norden. Jag stannade med dem i nästan två år innan de upplöstes.
Sedan bildade jag ett eget band: King George’s Discovery. Namnet fick jag från Charles Lloyd’s första album och det namnet har jag behållit på mitt band sedan dess, fast jag har flyttat runt i landet och bytt musiker många gånger.
— För tre år sedan flyttade jag till Göteborg och träffade Annika som har spelat bas med mig sedan dess. Nu inför USA-resan skall vi gifta oss.

Förutom Annika ingår i Discovery Jim Adler på gitarr och på trummor alldeles nyvärvad en av mina barndomsidoler, Urmas Plunt, från återuppståndna The Beachers, en gång Sveriges fulaste och fortfarande ett av de absolut bästa rockgängen.
I skrivande stund är det helt klart att Annika skall åka med, sannolikt att Jim också gör det men högst osäkert om Urmas kan lämna sina många järn i elden här hemma.
Hur känns det då att lämna Sverige?
— Jag kommer att sakna det, utom vissa saker som t ex det mest absurda någon byråkrati någonsin har skapat: lagen som förbjuder människor att röra sig i takt till musik; danstillståndet. Vidare ska det bli skönt att slippa en del s k bluesband som via kulturnämnder åtnjuter skattebetalarnas pengar för att spela, helt känslolöst, någon slags rockmusik utan annat syfte än att få bli känd och tjäna pengar.
— Men jag ångrar inte att jag stannade så länge i Sverige, jag ångrar inget i mitt liv. Jag har lärt mig av allt och inte upprepat samma misstag två gånger.
Jag har lärt mit tillräckligt nu för att kunna återvända hem och vara säker på att lyckas, jag är 42 år gammal och kommer de nästa 24 åren att gå lika fort som de sista 24 börjar jag få brått.
Jag har egentligen varit på väg hem länge, både geografiskt och musikaliskt.
Experimenterandets tid är över för min del, nu vet jag exakt hur jag vill ha det: I want to live the life I sing, and that’s the blues!
Vilka är då planerna i USA?
— Vi ska åka runt hela landet, spela från öst- till västkust, spela in plattor i New York, Massachusetts och Chicago samt bestämma om och i så fall var vi skall bosätta oss.
För mig personligen är det roligare nog att efter 24 års bortovaro återse min familj och mina vänner.
Jag kommer tillbaka till Sverige, jag lovar att det inte ska dröja 24 eller ens 18 år, men: ”Next time you see me, things won’t be the same”!
Goodbye George & Annika and Good Blues to you, things won’t be the same without you.

— Någon borde skriva en bok om Gyllene Cirkeln eller Stockholmsterassen. Och jag menar då inte för alla episoder där, alla snedtändningar, höga musiker som sålde brass på toaletten, utan för den atmosfär och de tankar som fanns där. Det var riktigt bra musikställen. Nya viktiga toner uttalades här och vi lyssnade. Men det var inte bara att vi lyssnade på Cecil Taylor, Ornette Coleman, Charles Lloyd, Harlem Kiddies, Jeff Beck, vi pratade med dem också. Det fanns nästan ingen gräns mellan scenen och publiken. Man satt där en kväll, så kom Jimi Hendrix och jammade med Hansson och Carlsson och det var ett jävla tryck, så i nästa stund slog sig musikerna ner vid ens bord för att några stolar var lediga — får vi sitta en stund, är det OK — så drog man ett snack med Jimi Hendrix.

ur 2NioNio