DET HAR GÅTT FEMTON ÅR SEDAN ”BUFFALO STANCE” SPELADES DYGNET RUNT PÅ MTV OCH NENEH CHERRY BLEV VÅR EGEN HIPHOPSTJÄRNA I GULDJACKA OCH CYKELBYXOR. HON VAR STENHÅRD. SOM TONÅRING HADE HON HOPPAT AV HÖGSTADIET OCH DRAGIT TILL NEW YORK. HON HADE VARIT MEDLEM I DET HYLLADE PUNKBANDET THE SLITS OCH GETT UT FLERA SKIVOR MED POSTPUNKARNA RIP RIG & PANIC. SOLODEBUTEN ”RAW LIKE SUSHI” BLEV EN VÄRLDSSUCCÉ OCH SEDAN DESS HAR NENEH CHERRY VARIT ETT HUSHÅLLSNAMN. MEN EFTER TRE SKIVOR TRÖTTNADE HON PÅ ATT STÅ I CENTRUM OCH HAR ÄGNAT DE SENASTE ÅREN ÅT SINA BARN, SITT RADIOPROGRAM PÅ BBC RADIO 2 OCH ATT SPELA SKIVOR, BLAND ANNAT I MOSKVA OCH PÅ IBIZA. I ÅR HAR HON FYLLT FYRTIO, BLIVIT MORMOR OCH FLYTTAT HEM TILL SVERIGE IGEN.

Bamboo Garden, Stockholm, tisdag 19 oktober 2004, 18.05
DET HAR BARA GÅTT NÅGRA DAGAR sedan Neneh, hennes man Cameron McVey och döttrarna Tyson och Mable kom till Stockholm. Det mesta av deras bohag ligger nerpackat i flyttkartonger i London och till att börja med har de flyttat in hos Nenehs bror Eagle-Eye. Hon berättar att det är en konstig dag. Det är exakt nio år sedan som hennes styvfar, jazzlegenden Don Cherry, gick bort. Hon har också drömt märkliga drömmar om sin äldsta dotter Naima och säger att hon måste ringa och kolla så att allt är okej. Naima har nyligen blivit mamma själv och är den enda av Nenehs tre barn som är kvar i London.
Varför har ni flyttat tillbaka hit?
— Vi kom till vårt lilla hus i Skåne i juni och riggade upp vår studio. Sedan kände vi helt enkelt för att stanna, men ville inte sitta ute i skogen helt själva. Jag pratade med en kompis häromdagen som sade: ”Varför kommer ni hit nu när det är som kallast och mörkast?” Men jag har bara längtat efter att sitta inomhus med tända ljus och äta soppa med människor som jag älskar. Och så tycker jag att det är jobbigt med hur England står i världsläget just nu. Jag ville slippa känslan av att gå på tunn is hela tiden. Det känns skönt att min femtonåriga dotter Tyson inte går själv på Oxford Street.
Jag var inne på skivaffären Mega häromdagen och kollade efter dina skivor och de står sorterade under ”svensk pop/rock”.
— Gör de? Fy fan, vad gulligt! Det är som när Buffalo stance kom och svensk press hela tiden ville kalla mig för Marianne Karlsson. Jag såg några gamla tidningsurklipp nyligen där det stod att jag minsann hette så innan jag flyttade till London och gjorde karriär.
Och då blev du cool och bytte.
— Ja precis. ”Men hon är egentligen svensk, lilla Marianne!”
Hur länge sedan var det du bodde här egentligen?
— Jag har inte bott i Stockholm ordentligt sedan jag var fyra och ett halvt år gammal. Den tiden representerar något som var väldigt speciellt. Mina föräldrar Moki och Don var nykära, kreativa och mådde väldigt bra. På senare år när jag hållit på med lite terapi så har den tiden framstått som väldigt idyllisk och jag hade en stark känsla av vem jag var.
Var bodde ni då?
— Vi bodde i Gamla stan i ett hus på tredje våningen, precis vid Sankt Göran och draken. Min bror och jag brukade stå i fönstret och prata med folk. Min mamma fasar när hon tänker på att hon satt där inne och sydde och jobbade, medan jag stod i det öppna fönstret och frågade folk hur gamla de var. Haha. Men det var en lycklig tid och jag var mycket tillsammans med min mamma. Efter det flyttade vi till Skåne, och sedan reste vi mycket och bodde ett tag i New York.
Det har varit väldigt tyst om dig sedan din senaste skiva släpptes 1996. Vad har du haft för dig sedan dess?
— Under arbetet med min senaste platta Man så föddes min yngsta dotter Mable och min styvfar Don dog. Jag jobbade igenom hela hans sjukperiod och tre månader efter det föddes Mable. Vi var ute på turné och gjorde promotionresor och någonstans gick jag lite förlorad, allt jag behövde egentligen var att bestämma mig för att ligga lågt ett tag. Att vara mammaledig och ta det lugnt. Men det är inte så jävla lätt att göra det, att unna sig det. Jag tänkte att jag skulle prestera en massa och hinna med allt, så jag jobbade, skrev väldigt mycket och spelade in nästan en hel platta. Men när den var klar kände jag att det inte var rätt, den var inte riktigt ärlig. Med ärlig menar jag inte att man ska spilla blod och känslomässigt spela ut allting hela tiden, men det måste ändå vara på riktigt.
Vad var det som kändes fel?
— Jag var inte riktigt där. Jag kände krav på mig att få ut en skiva lite snabbare, för jag har alltid tagit så lång tid på mig tidigare, haha. Så det slutade med att jag tog lite mammaledigt. Många situationer i mitt liv har format sig själva eller bara rullat på. Det har varit lite av en dominoeffekt och jag känner att jag har haft ganska mycket tur också.
Vad menar du med tur?
— Jag hade inga planer på att jag skulle ägna mig åt musik när jag var ung, men sedan fann jag punken. Innan dess tyckte jag alltid att jag inte var bra nog, att jag till exempel inte hade en speciellt bra röst, till skillnad från min brorsa Eagle-Eye som bara kunde sätta sig och spela trummor eller piano. Jag behövde få den kicken och känna att ”fan, jag fixar det här”. Jag trivdes inte alls i skolan när jag var ung. Jag fixade lågstadiet, det var fantastiskt, men sedan i högstadiet vantrivdes jag och sökte mig till fel folk. Jag var så himla uttråkad och började gå ut och dricka istället.
Typiskt svenskt småstadsbeteende.
— Ja, du vet, jag drack en hel flaska kir och låg och spydde någonstans. Vi bodde i ett väldigt litet samhälle som heter Bjärnum och min familj var inte som andra. Jag var svart och vårt hus ansågs vara annorlunda, alla rum var till exempel målade i olika färger. Jag jobbade ganska hårt för att passa in, men det blev väldigt jobbigt till slut. Fast jag tror absolut inte att det var ställets fel, folk var fina och vi var verkligen en del av bygden. Jag hoppade i alla fall av skolan och fick följa med Don till New York. Vi åkte via London för att resan skulle bli så billig som möjligt och bodde hos gamla vänner till honom som var punkare. Jag blev punkare över en natt, alltså verkligen bytte skinn, och kände att jag fick plats helt plötsligt och inte behövde låtsas. Sedan åkte jag med Don på turné med The Slits.
Visste du vilka The Slits var?
— Jag hade lyssnat på deras skiva Cut, och jag blev snabbt vän med sångerskan Ari Up. Vi var ute och reste i två veckor och det var en helt vansinnig resa på många sätt. Don hade med sig en grupp unga musiker, de flesta judiska New York-killar som hade varit ute på ganska välbetalda turnéer med bland andra Lou Reed. Och så plötsligt fick alla trängas på samma turnébuss som Don Cherrys band, tillsammans med ett reggaeband och The Slits. Vi hamnade på spelningar i Birmingham med en massa skinheads som spottade på oss, så det var en ganska hård turné.
Hur gammal var du då?
— Jag var fjorton. Sedan åkte jag tillbaka till London den sommaren och bodde hos Ari och vi blev bästa vänner som var på äventyr. Strax efter det blev jag medlem i bandet. Jag körade, spelade percussion och dansade lite under en sommar, på turnéer i USA och Italien. The Slits hade precis skrivit kontrakt för en ny skiva och jag var med på inspelningen till videon Earthbeat. Alla i bandet var utklädda till ninjas eller kung fu-typer och jag föreställde någon sorts älva som levde i skogen. Inspelningarna finns kvar, men skivan gavs aldrig ut. Kort efter det så splittrades bandet.
Har du någon kontakt med någon från The Slits idag?
— Basisten Tessa Pollit har alltid varit en av mina bästa vänner under alla år i London, våra barn har vuxit upp tillsammans. Och Ari har precis kommit tillbaka in i mitt liv, konstigt nog. Hon har inte varit i England så mycket utan bott i Brooklyn i New York och varit dancehallqueen på Jamaica. Och så har hon kört runt och återupplivat hela Slitsgrejen själv. Hon och Tessa ska göra nya inspelningar.
Såg du henne när hon spelade i London?
— Ari har någonting helt fantastiskt när hon är på scenen, Don brukade kalla henne för ett galet geni. Hon jobbar stenhårt, allt ska vara rätt, men samtidigt är hon hur lekfull som helst. Under det första giget i London började hon byta kläder på scenen och hällde ner vatten i trosorna. ”Wow, it’s too hot in here, my pum pums is too hot.” Det är inte många kvinnor som verkligen kan fixa det där. Det var jättekul för massor av ungdomar som kom och såg det. Det var många unga tjejer som fick en jävla kick.
Vad hände med dig efter att The Slits hade splittrats?
— Jag åkte tillbaka till New York och tillverkade och sålde knappar för The Slits och så stämplade jag ihop I-D Magazine, när den fortfarande var ett fanzine.
Hur kom du med i Rip Rig & Panic?
— När bandet The Pop Group, som vi i The Slits hängde mycket med, precis hade splittrats ringde Gareth Sanger upp mig och frågade om jag ville sjunga i hans nya band Rip Rig & Panic. Jag var tvungen att säga: ”Jag ringer tillbaka!” och gå och tappa upp ett varmt bad. Sedan tänkte jag att ”Vad fan har jag att förlora? Jag åker dit!”. Så jag åkte tillbaka till London och vi spelade in vår första platta som hette God. Den perioden var otroligt viktig för mig. Det var en sådan frihet och stark känsla musikaliskt.
Ni gav ju ut tre album och nu är ni med på en massa nya new wave-samlingar. Hur känner du inför postpunkens återkomst?
— Jag tycker det är jävligt mycket bättre att folk lyssnar på det än Britney Spears i alla fall, för det har lite mer umpf i sig. Jag tycker att det skönaste är att det finns lite anarki i det. Det har jag verkligen saknat. Att bara säga ”fuck it” och göra sin egen grej. Det krävs idag när hela musikbranschen är en döende dinosaurie.
Även punkbandet X-Ray Spex har ju fått ett uppsving de senaste åren. Du har nämnt tidigare att de var förebilder för dig. Umgicks ni med dem?
— Jag träffade sångerskan, Poly Styrene, efter att hon hade blivit hare krishna. Hon kom hem till mig och Ari när vi bodde hemma hos Aris mamma Nora i Battersea. Jag vet inte varför hon hälsade på, men antagligen för att få oss att gå med i Krishnarörelsen, haha. Jag älskade verkligen X-Ray Spex, de var en stor inspirationskälla för mig. Men genom Ari hittade jag också reggaen, hon var ju en ”soundsystem girl”, och vi gick på en massa klubbar. Jag hade aldrig tidigare hört något som lät så tungt, men samtidigt så hoppfullt. Just då var reggaekulturen väldigt medveten, det handlade mycket om att ha hopp och att söka sina afrikanska rötter.
Du bodde ju i New York i början av åttiotalet när hiphopen utvecklades. Hur märktes det?
— Jag brukade hänga på fester i mitt område, Long Island City, nära Queensborough bridge, och då var det ofta en mc som snackade lite om vem han var, vad som pågick, vem som var bäst och sådär. Det var precis innan rappen utvecklades. Det var mer att ”the mc is the master of ceremony”. Det var jämt småkillar som var ute och breakade på gatan, och folk hade fester i parkerna. Jämfört med idag var det mycket lugnare och mer naivt, för allt var ju helt nytt. Jag var på Roxy’s första kvällen de öppnade och det var bara halvtomt. Det är kul att ha sett till exempel Funky 4 + 1, Afrika Bambaataa, Soul Sonic Force och KRS-One.
Hur reagerade du på musiken?
— Hiphopen drabbade mig lika hårt som punken och kanske ännu hårdare. Hiphopen var en skitviktig del av pusslet för mig, rent musikaliskt, för det handlade verkligen om hur jag kände mig. Både arg och positiv, och självständig. Ibland är det så komplicerat att komma ifrån olika håll, jag är lite svensk, lite afrikansk, lite amerikansk, och har bott på en massa olika ställen. Om man bär på så mycket som ska falla på plats resulterar det ofta i att man blir en kameleont och försöker passa in. Med hiphopen kände jag mig fullbordad, det var min kultur. När jag tog steget ut på egen hand och gjorde min sologrej, så var det hiphopen som kom med.
Berätta om första gången du uppträdde solo?
— Det var 1982 och jag väntade min äldsta dotter Naima. En klubb i Soho i London som hette The Language Lab hade en ”open mike”, man fick fem pund om man gick fram och rappade. Vi var ett gäng som var där varje vecka och jag var den enda tjejen. En talangscout från Island Records såg mig köra och frågade om jag ville göra någonting. Det blev mitt första soloprojekt. Joe Blocker producerade min första låt som hette Stop the war. Det var under Falklandskriget.
Den titeln känns väldigt aktuell fortfarande.
— Ja, precis. Det var med den låten som jag insåg att jag faktiskt kunde göra någonting själv. I samma veva träffade jag Cameron på en resa till Japan, där vi skulle vara modeller för en designer. Han och hans kompis hade hört Stop the war på klubbar i USA. Han tyckte det var konstigt att jag inte skrev låtar själv och tyckte att jag skulle börja göra det. ”Skriv någonting!” Så en dag på väg hem från tunnelbanan så började jag köra igång med lite idéer, sjöng in dem på band och skrev texter. Jag tror att den första låten jag skrev hette Looking for love och jag sjöng in den på ett kassettband och lade ner i Camerons brevinkast. Han ringde efter tre timmar och hade redan tagit fram ackorden. Många av våra låtar har skrivits på en sådan där liten Casiokeyboard som har autochord ute i hörnen. Manchild skrev jag till exempel på Casion och den blev som den blev för att jag bara körde massa ackord. Det är sju ackord i versen. Det var där allt började.
Vad handlar Buffalo stance om egentligen?
— Skitbra fråga, jag har ingen aning. Om man tänker på refrängen ”No moneyman can win my love” så handlar det om att jag bestämmer så gott jag kan över mitt liv. Jag visste absolut kristallklart hur jag inte ville framstå som tjej och det kändes väldigt skönt att slippa det. Det var lite ”woo!”, liksom. Låten var något slags glädjetjut.
Hur ville du inte vara då?
— Ja, men du vet, den typiska skivbolagsfrågan, kommer du att vara som Janet Jackson eller? Man ska ju vara ett sexobjekt på det där gamla vanliga tråkiga sättet. Och en del människor går ju in i stereotypen och kan vara väldigt sexiga, men det passar inte mig. Det hade inte funkat.
I gamla tidningsklipp om dig nämns väldigt ofta att det blev skandal när du uppträdde gravid i Top of the pops.
— Ja, men England har alltid varit så viktorianskt. Här i Sverige är det självklart att man finns till även när man väntar barn, men i England var det otänkbart att ställa sig i Top of the pops eller ens röra på sig. Jag tror att jag hade cykelbyxor och en skjorta på mig och folk blev helt chockade. Men det var skönt att vända upp och ner på saker lite.
Du inser väl att du är ansvarig för införandet av cykelbyxan i Sverige?
— Ja, haha, aldrig mer! När man ser folk springa omkring i tights igen så tänker jag ”neeeej!” Den trenden kom från en kille som hette Ray Petri som var stylist och lite som en gudfader för många av oss i London just då. Det var han som började med cykelbyxor och stora skor med stålhätta och gjorde plåtningar för I-D och The Face med tuffa svarta killar som inte var modeller. Det var en kombination av något väldigt klassiskt med en energi som kom från gatan. Han stylade även till exempel Nick Kamen. Jag träffade honom samtidigt som jag träffade Cameron första gången. De var ett gäng som kallade sig för Buffalos, det var fotografer och stylister som tillsammans startade en liten revolution.
Stylade Ray Petri dig?
— Nej, han blev väldigt sjuk och dog i aids när jag var i USA och jobbade med Raw like sushi. Det var precis när allt började lossna för honom, men han lämnade över det till Judy Blame som fortsatte i hans anda. Jag och Judy jobbade fram min stil och hittade något som jag kände mig bekväm i. Det var viktigt att få med en tuff attityd, jag skyddade mig med det på något sätt.
Hade du några kvinnliga förebilder när du började rappa?
— Roxanne Shante var en av de stora för mig och Tanya Winley som gjorde en av de första kvinnliga rapskivorna, Vicious rap. Tanya ”Sweet Tee” Winley with The Harlem Underground Band doing the vicious rap! Det var grymt. I förra veckan var jag på Södra Teatern och såg Oumou Sangare från Mali som är en riktig afrikansk diva. Hon är den afrikanska musikens Mary J Blige. Ganska traditionell, men tuff. Man blir glad av att höra henne.

INTERVJUN AVBRYTS AV att Nenehs telefon ringer. Det är barnvakten Eagle-Eye som ska iväg och spela fotboll, så Neneh måste gå hem och ta hand om sin yngsta dotter Mable som har feber.

Vincents Vardagsrum, Stockholm, tisdag 26 oktober 2004, 19.05
Har det hänt något roligt sedan vi sågs sist?
— Min far Ahmadu kom hem med en massa kött som vi ställde ut på balkongen, för att sedan fördela i frysboxar. Det var något stackars lamm på tjugo kilo, ja han är ju afrikan. Tyson skulle stänga dörren och slog på något sätt handen igenom fönsterrutan och skar upp handleden. Hon hade jättetur för det var fyra millimeter från pulsådern. Så hon och Cameron är på Södersjukhuset nu och syr, och jag har dammsugit allt glas som fanns i lägenheten och i alla våra kläder.
Oj.
— Det värsta var att ingen kunde numret till ambulansen! Vi var fyra vuxna människor som sprang runt och inte visste vart vi skulle ringa, så till slut ringde vi en taxi. Och så har det blivit klart att jag ska göra ännu en låt till dj:n Timo Maas som jag träffade på Ibiza. Vi har gjort en låt och han vill ha en till. Så det är kul.
Du verkar ha en massa nya saker på gång. Vad gör du mer?
— Jag har sjungit med Groove Armada och precis gjort en låt på Gorillaz nya skiva. Det har varit jättekul att jobba med Damon. Sedan har jag det nya bandet CirKus med Cameron och vår dotter Tyson. Vi är sammanlagt fem stycken, varav en kille är en ragga-mc.
Hur låter det?
— Det låter lite filmiskt, med mycket beats. Vi experimenterar ganska mycket, det är lekfullt, lite drömmande och lite tufft ibland. Det är fortfarande för tidigt att säga hur det kommer att låta, men vi har massa material. Det är skönt med något som inte bara hänger på mig. Det blev jag väldigt trött på som soloartist, att man hela tiden ska vara den som förklarar allt och snackar. Det blir att man hela tiden brer ut sig själv på mackan. Till slut har man inget nytt att säga. Så kände jag väldigt mycket efter min första platta Raw like sushi, när allt gick så fort.
Ja, hur var det när du slog igenom egentligen? Det måste ha gått väldigt snabbt?
— Det blev väldigt stort. Jag hade en konstig upplevelse när jag var i USA och gjorde promotion för Raw like sushi och satt i trädgården på hotell Chateau Marmont i Hollywood. Jag hörde en bil nere på Sunset Boulevard som spelade Buffalo stance på högsta volym. Samtidigt satt jag och ammade i trädgården. Det var verkligen bisarrt. Man kan se på det utifrån och tycka att fan vad fort det har gått och vad stort det har blivit. Samtidigt så stiger man upp och är samma gamla människa. Tyvärr ibland. Det som var kul var kul och en stor överraskning, men sedan var det mycket som var jävligt tröttsamt. Jag kände ibland att jag inte räckte till.
Att folk ville ha mer och mer?
— Man ger vad man kan, men ibland är idealen lite väl höga. Samtidigt, när jag har haft perioder då jag måste göra intervjuer och tv-grejer och det kanske inte är så inspirerande, så försöker jag alltid gå in i allt med lite färskt initiativ. Om man måste mima på någon dålig italiensk tv-show till exempel, så sjunger jag alltid även om det inte är någon som hör mig.
De flesta som är precis i början av en stor internationell karriär brukar inte satsa på familjen och skaffa barn. Hur kommer det sig att du gjorde det?
— Jag kände mig färdig att få barn tidigt. Jag var trött på att vara tonåring och kände ett behov av att slå rot. Det var viktigt eftersom jag inte hade någon familj i England. Men efterhand och framför allt efter sista plattan så kände jag att det var dags att sätta stopp, ta det lugnt och bara vara. Jag har haft lätt för att bara köra på. Mitt mellanbarn Tyson, som är femton år idag, har haft det ganska svårt. Hon har känt att jag inte alltid funnits där. Och när jag började tänka efter så kom jag fram till att ”fan, hur kände jag då egentligen? Hade jag tid att ens känna efter?” Det har såklart varit jättetufft att ha ett barn som inte mår bra. Även om jag vet att allt inte är mitt fel så är hon ju ändå en människa som jag har burit in i denna värld och jag måste ta så mycket ansvar som det bara går för att hjälpa henne. Jag hade en period för kanske ett och ett halvt år sedan då jag själv mådde ganska dåligt. Hur man än gör så känner man sig som skit ibland och det var tre, fyra människor på en vecka som sade: ”You used to be Neneh Cherry, didn’t you?”.
Ångrar du vissa prioriteringar?
— Absolut! Samtidigt kan man inte ångra heller, det är för sent. Man måste bara försöka gå vidare och vara så ärlig man kan. Min mamma kan säga ”gud, att vi gjorde som vi gjorde, att vi drog runt med er överallt. Vilka hemska föräldrar vi måste ha varit”. Men jag känner att jag och Eagle-Eye inte skulle ha varit de vi är idag om vi inte hade haft de här upplevelserna. Okej, när jag var åtta, nio år så ville jag ha blont hår och bli sjuksköterska och vara gift med en polis och bo i ett radhus, det var min dröm. Men vilken jävla tur att jag inte hamnade där! Jag har fortsatt på samma sätt som jag vuxit upp. Vi har alltid haft mycket folk omkring oss som har bott i vårt hus, till exempel Massive Attack och Portishead. Sedan har det fortsatt, när vi bodde i Spanien och jobbade så bodde Whale hos oss och sedan var Tricky där nere och massa kompisar. Just nu bor Judy Blame i vårt hus i London. Vi har alltid varit en storfamilj och jag har alltid känt att vi fixar det. Jag har lagat en massa mat genom åren och en stor del av det är ju jättemysig. Men man kommer så klart också till en gräns när man undrar varför man fyller upp sitt liv med så många människor och grejer hela tiden.
Jag läste att du har tackat nej till en greatest hits-skiva. Hur kommer det sig?
— Det skulle kännas som att säga att jag inte kommer att göra något bättre, att jag är färdigjobbad. Jag har ingen lust att dra upp det gamla, men samtidigt är det väldigt kul att köra lite live när jag är ute och spelar skivor. Man får så schyst respons att man kan köra Buffalo stance på vilket jäkla backingtrack som helst. Men jag har nya grejer att komma med först.
Tror du att du kommer att göra något mer som soloartist?
— Ja! Det kommer jag absolut att göra. Det känns nödvändigt. Nu känner jag att jag behöver skriva själv. Att dra mig tillbaka och känna efter.
Jag läste att du spelat skivor på Ibiza två år i rad. Hur är det?
— Jag tycker att det är ganska tråkigt för folk vill bara lyssna på kommersiell musik och kör man någon gammal old school-låt så vet de fan inte vad det är för någonting. Vi spelade sju lördagar i somras och två kvällar var skitkul, annars var det ganska så drygt.
Vad spelar du för sorts musik?
— Där har vi spelat mest hits. Annars spelar jag en kombination av old school, ragga, reggae och nya låtar som jag verkligen gillar, men där nere är det mycket mer MTV-stämning.
Har du varit på något skumparty?
— Haha, absolut inte!
Vad lyssnar du på för ny musik?
— Jag lyssnar på Danger Mouse & Jemini, Madvillain, ragga och faktiskt väldigt mycket Radiohead i somras. Mer mainstreammusik som Outkast. Har du hört Goldie Lookin Chain? Det är en hiphop-grupp som är från Cardiff. En av deras låtar är Guns don’t kill people, rappers do. Eller Your mother’s got a penis. De skriver jätteroliga låtar.
Berätta om Neneh Cherry’s world of music, din radioshow på BBC Radio 2.
— Visst är namnet lite töntigt! Men de ville kalla det så. Det var skitkul och jag hoppas jag kan göra något mer i radio. Det enda som var jobbigt var att BBC var lite nervösa över att spela hiphop, jag kunde inte köra mer än kanske en snäll hiphoplåt. Det var märkligt för mig som lyssnar så mycket på hiphop att inte kunna gå in på den delen. Jag har också gjort ett program om Billie Holiday tillsammans med en tjej som heter Sarah Cropper. Vi utvecklade programmet till en liveföreställning på Barbican, där bland andra Chrissie Hynde och Angelique Kidjo uppträdde. Det blev succé och nu är det snack om att föreställningen ska turnera, kanske till och med på Broadway.
Jobbade Don någonsin med Billie Holiday?
— Nej, han var för ung då och han kom ju in i jazzen från ett annat håll, han lirade frijazz med Ornette Coleman. Men han träffade Billie Holiday en gång när han var ung och det är en väldigt söt historia. Han och några kompisar hade åkt rullskridskor ner från Compton för att se henne på en klubb. Det gjorde de ganska ofta när någon spelade i staden och de blev nästan jämt stoppade av polisen. ”They are surely not up no good.” I alla fall så kom de till stället och väntade vid bakdörren. I pausen kom hon ut och frågade om de visste var man kunde köpa godis. ”I need some candy you know.” Så då körde de på sina rullskridskor framför henne till en affär där hon köpte lite godis. Sedan gick hon. Det är en sådan skön gammal historia. Jag ångrar faktiskt väldigt mycket att jag inte tog fram en bandspelare när Don ville berätta. Han ville prata om allt som hade hänt och han ville verkligen göra en bok. Jag försökte hitta någon som kunde göra det. Men nu när jag tänker på det så stör det mig att jag inte bara tog fram en bandspelare. Ibland undrar man vad fan man tänker på. Han hade nått ett sådant läge i sitt liv att han kunde berätta vad som helst för oss, han utelämnade ingenting för att vi var barn.
Samarbetet mellan Don Cherry och The Slits känns ju väldigt fritänkande.
— Han älskade ju musik överhuvudtaget, och det är det jag menar med att det är nu jag tänker börja. Många saker har trillat på plats och jag ska ta tag i allt och gå till nästa ställe. Jag känner mig verkligen klar med vad jag vill, kanske mer än vad jag gjort förut.
När får man höra något nytt från dig? Har du satt ett datum?
— Nästa år någon gång, i mitten på nästa år kanske. Jag hoppas det i all fall! Jag har ju sagt i flera år att ”jag släpper något nästa år”. Men nästa år blir det någonting.
Vi har ju pratat om Don, men hur är din mamma?
— Min mamma Moki jobbar som textilkonstnär och hon är också ett riktigt original. Hon var den första tjejen i Stockholm som klippte sig korthårig som Mia Farrow och hade läderbrallor och minikjol som hon hade sytt själv. Någon försökte till och med klippa till henne för att hon hade så provocerande kort hår.
Det är häftigt med folk som är så före sin tid.
— Hon bestämde sig för att leva med Don och trodde verkligen på den världen. I och med det så fick hon sätta sig själv i andra rummet och tyvärr så är det ju så allt för ofta i förhållanden. När jag var elva, tolv år så älskade jag henne såklart, men jag var också väldigt arg på henne. Jag tyckte att det var hennes fel att vi var så annorlunda. Jag kunde komma hem från skolan och vara skitarg för att hon inte hade struket linne i linneskåpet. Eller för att hon inte hängde ut mattorna på torsdagarna. Helt enkelt för att hon var som hon var. Min mamma har en otrolig kärlek och är som hon själv säger en sucker för skönhet, hon har alltid kunnat ta minsta lilla och göra det till något vackert. När vi reste runt som familj så skapade hon alltid känslan av ett hem i varje hotellrum. Nu när jag har egen familj så förundras jag över hur hon klarade det. Oftast när vi är nere i Skåne på sommaren så är det minst tjugo personer där.
Till sist, vad önskar du dig mest just nu?
— Jag vill ta körkort och har längtat efter att köra bil. Både min syster Titiyo och min bästa väninna Andrea har tagit körkort under det senaste året. Nu är det bara jag kvar. Jag vill lära mig köra bil och sedan vill jag bara köra runt i en husbil. Jag älskar när man stannar i någon liten by i typ Italien eller Frankrike. Vi hade alltid en buss som vi reste i när vi var små, det är ett bra sätt att se ett land. Så det är jag sugen på. Och ha det schyst inrett med sängar och bord.
Du får söka till MTV:s Pimp my ride.
— Precis, fast ”Pimp my camper van”!

Anneli Kustfält är filmvetare och researcher och har jobbat med tv-program som Kobra och Sen kväll med Luuk. Hon har velat träffa Neneh Cherry sedan hon var tretton och dansade järnet till Buffalo stance på ett skoldisco i Partille i vita Rocky mega loose.
Martina Hoogland Ivanow är fotograf. Hennes bilder finns att se på utställningen Fascination på Moderna Museet i Stockholm fram till 23 januari 2005.