JAG LÄSER NÅGONSTANS ATT CDOASS BÖRJADE SPELA FÖR ATT DE TYCKER ATT DET FINNS ETT TOMRUM I DEN NYA DANSMUSIKEN. MISSNÖJET OCH TANKEN OM ATT KUNNA REFORMERA GOLVEN MED HJÄLP AV FYSISK PUNKROCK — MUSIK SOM INGEN KAN STÅ EMOT — BLIR AVGÖRANDE. BARA BÄRA IN UTRUSTNINGEN PÅ DISKOT OCH KÖRA. SLÄPPA LOSS DEN SPATTIGT NEW WAVE-ÖSIGA ENERGIN SOM FAGERSTAS FINASTE GJORT TILL SIN.

DET SMALL TILL i Fagersta när bruket lade ner. “Det är stängt nu” sade vakterna i grinden när arbetarna kom på morgonen. Några fick nya jobb, men många förblev arbetslösa. Bruket står kvar precis som det lämnades. Halvfulla kaffekoppar i fikarummen och elektriciteten är fortfarande påslagen. Stället får ibland härbärgera en och annan hemlös, då bostadsbristen i Fagersta ligger tre gånger högre än riksgenomsnittet. En stor del av de hemlösa är missbrukare.
Under ett tiotal år hade missbrukarna en fristad på Kottmossen, där det bland annat drevs replokaler och ett stenkast bort låg Rockborgen — spelstället vid tidpunkten. Allt gick emellertid åt helvete då Kottmossen började dra till sig kriminella från andra orter och till slut var det en kioskägare som fick nog och tog sin hagelbössa på axeln, promenerade upp och sköt skallen av en missbrukare och passade på att banka skiten ur ett par till när han ändå var i farten. Folkets Hus, två stenkast ifrån Kottmossen, började hålla konserter men verksamheten upphörde efter några år och nu står lokalerna tomma.
— Vilken jävla tur att vi hann, menar Anders och Peter på bredaste Fagerstamål (tänk Hilding i Tårtan).
— Vi var nog sista kullen som fick uppleva spelningar i Fagersta. Om vi inte hade fått göra det så hade vi nog inte spelat idag. Det var en riktigt stor grej för en då. “Aaaa, nästa vecka är det KONSERT” liksom, ett eller ett par utländska band och kanske något förband. Det spelade inte så stor roll vad det var för några, det var ju KONSERT. Vi röjde som fan, fast vi var nog i och för sig de enda som gjorde det, och sedan var man i en annan värld i en vecka.
Anders Pietsch, sång och norra halvklotets elakaste gitarrljud, och Peter Nilsson, kamikazebas och körsång, är kärnan som initierar allt material i CDOASS, som är en förkortning av det något otympligare namnet Corporate Dancefall Of A Subjective Sister. De startade bandet för ungefär två och ett halvt år sedan, starkt påverkade av allt de varit med om nedanför scenerna runt Kottmossen. Idag består gruppen förutom Anders och Peter även av trummisen Mats Larsson, som i princip varit med från början, Fredrik Åslund på synthesizer och sedan några veckor Daniel Hagman på percussion.
CDOASS har nyss avslutat årets första festivalkväll med en som vanligt lysande föreställning med sina eufori- och tinnitus-befrämjande verktyg. Någon säger Gang of Four och någon annan säger tidiga Talking Heads. En gammal balt mumlar något om sena Cure och jag fattar ingenting.
Platsen är Universitetet i Stockholm och Popaganda-festivalen. Vi sitter i något som liknar en rockloge, fast med starka undertoner av konferens och jag försöker starta intervjun. Bandspelaren rullar, men innan jag har hunnit få en syl i vädret och vant mig vid deras dialektala höghastighetsteknik och fatta vad någon av dem snackar om så är första sidan av bandet slut.
Mats: Jag bara spelar vad jag blir tillsagd. Anders är ju gammal trummis och vet hur man gör…
Anders: Jag tror att ett band blir bättre av att vara lite mekaniskt. Jag tror inte riktigt på det här med gemenskap. Jo, gemenskap, men man får inte funka FÖR bra ihop.
Fredrik: Mycket av det du gör blir ju till rytm. Gitarrgrejer, sånggrejer… Det blir ju inte riktigt melodi på det sättet…
Anders: Nä precis…
Fredrik: …och det kommer säkert av att du är gammal trummis.
Peter: Alla låtar vi gör bygger ju på en trumgrund och bas på det.
Mats: Han kommer ju aldrig med några gitarriff eller så.
Anders: Man har ju på något sätt en jävligt klar bild över hur man vill att det ska låta.
Daniel: Han är väldigt hemlig med sången. Det bara kommer ibland.
Anders: Jag jobbar mycket med att utforska mig själv. Mycket är improvisation när jag gör låtar — jag bara sjunger…
Peter: Det har väl hänt flera gånger att vi har kört låtar live utan texter.
Anders: Jag har oftast en idé om hur sången ska ligga, och så kommer jag på några ord som känns bra. Jävligt intressant sätt att jobba. Man kommer på sig själv ibland när man lyssnar på det man spelat in: “FAN! Det är ju skitcoolt” och så får man en idé av det.
Peter: Automatsång, liksom? Att inte tänka…
Anders: Nä precis. Man bara kör igång.
Daniel: Känns tryggt med dig bakom mikrofonen.

“For a few dollars more”, första sjuan, släpptes på malmöetiketten Speakerphone. Gruppen hade skickat runt inspelningen och Rick Palmer som driver Speakerphone blev intresserad. Andra sjuan, “Tokyo”, släpptes av Out Now! Records i Stockholm.
Den nya som kommer nu, den släpps bara.
— Inga bolag inblandade, berättar Peter. Vi håller visserligen på och skickar runt till lite bolag och så, men det är enklast att sköta det själva, det blir bara strul om en massa andra ska vara med. Nu släpper vi snart första sjuan i en trilogi med hemligt tema.
— Vi spelade in ett gäng låtar först, säger Anders, som inte blev så bra. Bra låtar, men resultatet blev ändå inget bra. Vi lärde oss i och för sig en hel del av den inspelningen, framförallt ljudtekniskt, eftersom vi gör allting själva, hur man inte ska göra och så vidare. Sedan körde vi in nya låtar och det är det som är nya sjuan.
Anders: Jag gör rätt mycket musik vid sidan av. Soundtracks, typ. Jag pluggar teater nu, så det blir en del sånt. Förra året läste jag ljudproduktion och nu råkade det bli teater. Nästa år ska jag nog sätta upp en pjäs.
Daniel: Man måste ju få pengar någonstans ifrån. Jag är kock och det passar hur bra som helst. Det är bara att säga till om man behöver ledigt några dagar.
Mats är bilmekaniker och måste vara på jobbet i Fagersta tidigt nästa morgon, så bandet åker hem från Stockholm redan samma kväll. Dessutom är det rally i Växjö följande helg, så det blir inga spelningar då. Mats kör Volvo och vinner allt, enligt sina eventuellt ironiska medspelare.
Är det inte svårt annars när man spelar varje helg med sociala kontakter hemma, att hinna underhålla sina relationer?
Peter: Nä, jag har inga kompisar, så det är lugnt. Alla har liksom försvunnit från varandra. I Fagersta köper man villa när man är tjugo och kör femskift på SECO och det vill inte jag vara med om. Jag vet exakt vad jag inte vill kasta bort mitt liv på.
En bekant menar att när CDOASS spelade på Pop Dakar-festivalen för exakt ett år sedan så lät det väldigt mycket -78, men att det nu låter mycket mera -81. Bandet hade alltså mognat på ett i hans öron synnerligen positivt vis.
— Vad ska vi göra när det blir -87 då? undrar Peter. Återförenas och köra harvig indiepop?
Vi pratar om rockhistoriska favoritepoker och efter en stunds käbbel och tokroliga motvallsförsök blir det ändå skarven mellan sjuttio och åttiotalet som vinner med skarven mellan sextio och sjuttio strax efter. Lite senare slänger Anders ur sig att han bara lyssnar på Magazine och Gang of Four. Antagligen bara på skämt för att han fått höra så mycket snack. Fast jag är inte alls säker. Inom en inte alltför avlägsen framtid är jag däremot helt övertygad om att CDOASS skulle kunna äga hela världen, precis som de just nu äger en liten bit av den.
— Alla vet ju att musiken är starkast, konstaterar Anders.

Henrik Svensson sitter vanligtvis och gnäller bakom ett barntrumset i Doktor Kosmos och skäller på de andra i Fint Tillsammans. Är även trummis i Moneybrother. Mer om CDOASS på www.cdoass.com