LARS CLEVEMAN
Cleveman
(DD Red/RDC)
* * *

Dom Dummaste var en grupp som aldrig lyckades infria de högt ställda förhoppningarna. Inte på skiva i varje fall. Förmodligen är det ett bättre val för Martin Rössel och Lars Cleveman att göra soloplattor med hjälp av varandra, istället för att uppträda som en grupp.
Problemet för operasångaren och rockmusikern Cleveman har varit att få kontroll över sin begåvning. Att inte flippa iväg. Och poängen med den här LPn är att han har lyckats spänna av men ändå ge låtarna både ångest och nerv.
Skivans första sida är mycket lyckad. Det är rock i samma tungsinta tradition som Cohen, Gate och Reed. För första gången sjunger verkligen Cleveman på den här skivan och han gör det med en sorgsen, djup stämma. Hans tolkning av Tim Hardins ”Hang on to a dream” är tillsammans med den inledande ”Friends” sånger från ett vemodigt mörker.
Andra sidan är nästan helt instrumental, spelad på synthesizer. Enkelt, minimalt, men brutalt och hårt. Samtidigt är det i sin ödslighet vackert. Låtarna bygger inte upp några crescendon eller slut, de kunde fortsätta i all evighet. Formen skiljer sig från sångerna på första sidan, men atmosfären är densamma. Tyvärr lyckas han kanske inte hålla intresset vid liv, styckena tenderar att gå mot flackhet istället för förtätning.