Plötsligt är det garagerock överallt. Åtminstone på tidningssidorna. Hur mycket är det en genuin våg och hur mycket en pressanka? I England spås 1985 bli ett larmets och garagegitarrernas år. I Sverige kommer det som började rulla under förra året att växa ännu mer.
SCHLAGER har synat garagespöket, pratat med Bangsters som spelat in för franska New Rose och ger er också svaret på varför Solna blivit “garagerockens Mecca”.

Det var som musik från en annan värld. Sången kom absolut från en annan värld. Och gitarrerna från en dittills okänd planet i någon av Vintergatans avkrokar.
“I had too much to dream” var verkligen elektrisk, magisk och ogripbart mystisk. Gruppen var The Electric Prunes och de inledde det dubbla samlingsalbumet “Nuggets”.
Jag har fortfarande två ex av den plattan hemma. Jag var fast övertygad att jag skulle slita ut mitt första exemplar. ‘Nuggets’ var klassikern, det definitiva just då, där lärde man sig sällsamma namn som 13th Floor Elevator, Standells, Shadow of Knight, the Seeds och the Leaves.
Det var ‘Nuggets’ och det var Larm. Fortfarande minns jag med vilken spänning man kastade sig över ett nytt Larm-nummer. Vilka okända pärlor skulle Lennart Persson gräva fram den här gången?
Men jag har fortfarande inte slitit ut min ‘Nuggets’. Något kom emellan. Vintern 1979-80 kom Joy Divisions ‘Unknown pleasures’ och aldrig har en enstaka skiva ändrat mitt musiklyssnande så radikalt som den. Garagerocken blev för mig ett passerat kapitel.
Men vad har min egen historia med dagens garage-scen att göra, frågar sig den vakna läsaren. Min kontakt med garagerocken är rätt typisk och sammanfaller med de svenska musiker som nu utgör en växande garage-boom. Bakgrunden och den första injektionen kan för de flesta, oavsett om de spelar i Nomads, Shoutless eller Wayward Souls, sammanfattas i två ord: Larm och ‘Nuggets’. Skillnaden är bara att de aldrig dog och återuppstod av Joy Division utan grävde ner sig ännu djupare i obskyra amerikanska skrammelsamlingar.
Man behöver inte läsa Expressens popsida för att inse att vi nu står mitt uppe i en ny intressevåg. Det kommer fler samlingsalbum än någonsin, en rockklubb som Ritz är vissa kvällar helt inriktad på garagerock och framförallt börjar allt fler svenska grupper ta sig samman och spela in egna singlar. De stora skivbolagen är heller inte ointresserade, CBS har Hollywood Indians från Karlstad, Polydor har Pyromaniacs och Virgin Dead Scots för att nämna några exempel.
Och störst är alldeles självklart Nomads med kultstatus utanför Sveriges gränser och en lång europaturné bakom sig. Är det något svenskt band det rört sig kring i höst och vinter så är det Nomads.

SÄG INTE GARAGEROCK

Men mitt i garageyran och bland ylande gitarrer kan man ställa sig frågan vad termen garagerock egentligen representerar. Lennart Persson som i Larm lanserade begreppet garagerock ställer sig tvekande inför den termen idag.
— På de här nya grupperna vet jag inte om det är så lyckat. I Larm använde jag det på en viss typ av amerikansk rock som gjordes i mitten av sextiotalet. Det man kan säga om de här svenska grupperna är att de sjunger på engelska och har samma influenser, dvs den musik jag en gång kallade garagerock.
Som det är nu är garagerock ett både splittrat och förvirrat begrepp som mest tycks grunda sig på ett tyckande. Det som anses som bra kallas garagerock. Alltså är gränsvålnaderna Iggy Pop och Gun Club godkända som varande garage samtidigt som Birthday Party och Moodists är klart underkända med den underbara motiveringen att “det är för pretentiöst”.
Däremot hyllas dessa tröttsamma grupper som förgäves försöker återskapa det svunna sextiotalet.
Att vara pretentiös betyder att artisten försöker skriva texter som på något sätt kan sätta lyssnarens fantasi i rörelse alternativt framhäver artistens egna mardrömmar. (Garagegodkänt undantag: Jeffrey Lee Pierce i Gun Club).
Det finns en inskränkthet hos garagefansen som kan ligga irriterande nära det dumma.
Vilket inte hindrar att jag får elektriska stötar av Hans Ostlunds Nomads-gitarr och av Shoutless charmiga larm på singeln “Insane”. Men jag dör inte som jag gjorde av Joy Division och gör av Nick Cave.

PRIMITIVISM

Garageuppsvinget är ingen isolerad företeelse. Under förra året fanns överhuvudtaget en strävan tillbaks mot musikens rårötter: i Leeds växte grupper som Three Johns och Sisters of Mercy fram, hela Australienvågen ger uttryck för det, Nick Caves soloplatta är i grund och botten rotmusik och även New Yorks rap- och hiphop-scen har ett drag av primitivism.
I England spekuleras det över om garagerocken, eller trash som de kallar det för, kommer att utvecklas till en stor kommersiell trend under 1985. I sådant fall i samma glamform som Hanoi Rocks.
Hur stor betydelse den här vågen får i Sverige är svårt att säga. An så länge har grupperna svårt att få spelningar trots all publicitet. Och en grupp som Nomads säljer fortfarande oändligt mycket fler skivor utomlands än hemma i Sverige. Men säkert kommer den att ge det svenska musikrörelsearvet ytterligare ett hårt slag. De här grupperna sjunger genomgående på engelska (med “pionjärerna” Wilmer X som undantag) och de skiter fullständigt i det tunga allvar som ruvat över svensk rock sedan musikrörelsens storhetsdagar. Tillbaks är istället sextiotalets obekymrade hattande.
Däremot är den tiden då garagerock handlade om att köpa några sexpack öl, lagom mycket afghanröka och sedan sitta över gitarrerna och fantisera om treackords monsterhits bara ett minne. Oavsett vad de själva säger handlar garageslamret numera väldigt mycket om image, kläder och gester. I sina bästa stunder har de en stilmedvetenhet som tar knäcken på bra så många Ferry-eleganter.
Något som retar mig i deras image är talet om att de är så uppkäftiga, uppnosiga, upproriska eller allmänt rebelliska. Att spela covers av gamla sextiotals-låtar framstår i mina ögon inte som överdrivet upproriskt. Men jag har kanske fel…

ETT SPÖKE

Jag håller mig till baksidestexten på Chicago-gruppen Shadows of Knights första LP: “Om du bjöd hem gruppen på middag skulle dina föräldrar säkert sinnesundersöka dig, ringa polisen eller skrikande rusa över till grannen. Men om de stannade kvar skulle de upptäcka att Shadows of Knight är artiga, tysta, omtänksamma och de kanske till och med skulle börja tycka om dom.”
Det är mörkt och klockan är mycket. “It’s-a-happening” med Magic Mushrooms som är sista låt på ‘Nuggets’ tonar just ut. På med hörlurarna, upp med volymknappen och på med The Leaves version av “Hey Joe” igen. Jag bara måste höra den där demoniskt neurotiska rösten när den ylar sig genom både skärselden och helvetet jagad av en livsfarlig gitarr.
Först en sak till. Nomads fanns redan i början av sextiotalet, då i Californien. Solnagruppen är bara ett spöke som bytt ut rasslande kedjor mot larmande gitarrer.