Den 10 oktober 1980 kom nummer 1 av Schlager. Du kan se de här ovan. Idag kommer 100 ut. Joakim Thåström finns med på båda omslagen — annars har det hänt en hel del på fyra år, inte bara med Schlager.
1980 fanns det ingen rocktidning i Sverige. Musiken Makt la av samma år, efter några års konstgjord andning. Det fanns inte, och hade aldrig funnits, en obunden tidning som tog sig an all musik utan förutfattade meningar eller bindningar. Där allt kunde hända och alla artister skildras.
Egentligen är inte Schlager så viktig. Tidningen blev ett uttryck för den nya tidens inställning där inte längre skyttegravarna var så djupa mellan olika skivbolag, mellan olika artister, mellan “progressiv” och “kommersiell”. Det är i ett sådant klimat Schlager kunnat växa, precis som Bildjournalen speglar 60-talet och Musikens Makt mitten av 70-talet.
Och som rocken speglar samhället omkring.
Ändå har det inte varit någon självgående maskin. Utan mycket idealism och lite dumhet hade det inte gått att driva en rocktidning. Så det är därför vi ser tillbaka på dom här 100 numren med lite stolthet, och kanske tillåter oss lyxen att låta människorna bakom Schlager — och händelserna bakom det ni läser —få ett extra utrymme den här gången.
Det är bara en rock’n’roll-tidning — men vi gillar den.

Den första pressbilden på redaktörstrion Lahger, Soneson och Lundgren. Var det denna bild som fick tusentals att prenumerera innan tidningen ens kommit ut? Foto/Tommy Nilsson

Schlagers första grannar var två. Lokalen låg på Brunnsgatan vid Stureplan och på andra sidan gatan från den lilla tvåan låg Balettakademins lokaler. Det var den första löneförmånen. Att dagarna i ända kunna se vackra balettflickor träna spagat och “Fame”-steg. Den andra grannen var den mystiska konstnären. Han sågs aldrig till men hans brevlåda översvämmades ständigt av allt obskyrare porrtrycksaker.

Det var alltså detta jag hade att smälta när jag första gången stegade upp på den nystartade rockpublikationens inte alltför glamorösa kontor. Det var den 9 oktober 1980 och dagen efter skulle det första numret komma.
Jag och min bror, hade laddat upp länge före besöket, men alltid strandat på McDonalds lockande hak på Kungsgatan. Vad hade vi, två nyinflyttade, ej journalistikerfarna Sundsvallsbor, att bidra till denna illustra samling rockskrivarkändisar? “Inget” enades vi till slut om och beställde en Big Mac istället för att ta de sista stegen.
Men när vi slutligen tog oss samman, gjorde vi det på allvar. Vi stegade upp, erbjöd våra tjänster och slutade kvällen som Schlagerförsäljare vid Åhléns i city. KI 17.45 den 9 oktober 1980 sålde jag den första Schlagertidningen till en turistande dalmas från Hedemora. Till hans exemplar har det nu lagts cirka 3,5 miljoner, hundra nummer och fyra år. Jag har satts att skriva the story so far, och det är ju inte var dag man sätts att skriva sin egen självbiografi, så varför inte?

Sören och Lars Nylin övar sig att sparka in dörrar dagarna innan dom trängde in på Schlagers redaktion. Foto/Lars Torndahl

I juni 80 var det helt klart att Sverige skulle föräras en riktig rocktidning. En tidning som skulle tackla Clash och Abba på precis samma sätt. Utan politiska eller kommersiella skygglappar. Valda delar av tidningen Musikens Makts Stockholmsredaktion hade sedan flera år talat om idén och redan i maj 79 begärdes offert på en tabloidtidning. Nu hade offerten blivit realitet. Bengt Eriksson, som fortfarande fyller spaltmeter med sitt unika ordsvallande var dock lite tveksam, han undrade “visst klarar vi av att göra tidningen i fyra månader, men orkar vi i ett år om den ekonomiskt bara går precis ihop?”. Fyra och ett halvt år senare går Schlager fortfarande bara “precis ihop”. Men alla tycks orka. Människan kan offra mycket för att skapa en beständig Schlager.

Första stödkonserten för det kommande underverket hölls redan i maj 80. Under rubriken “gratis läsk till alla över 40” arrangerade föreningen “Nationalfrämjandet för en ny och hutlöst bra rocktidning” en rockvecka på Jarla-teatern i Stockholm, Reeperbahn, Lustans Lakejer och Docent Död var några av de som medverkade och stödde.
I juli var planerna allt konkretare. Nu var det bara en månad kvar till det att första numret skulle börja färdigställas. Men ännu fanns inget namn. Dagens Nyheters Per Mortensen hade skickats att rapportera om det stora tidningsprojektet, men han fick skriva sin artikel med tomrum för namnet. Han utlovades få det en fredag kl 11.00 och in i det sista kroknade hjärnvindlingar i ambitionen att hitta det klassiska evergreennamnet. Ett namn som alltid håller. Alltid vinner. En schlager.
Starka kandidater var Xtra (ursprungsnamnet), Metro, Feber (som en senare utgiven Skånetidning kom att heta), Rotrock, Rockmani och Musikmagazinet.
Det blev alltså SCHLAGER. Varför har det frågats. Inte så mycket nu som under den första tiden när alla förväntade sig en svensk New Musical Express och trodde att redan namnet skulle avslöja den förmodade förebilden. Schlager betyder enligt uppslagsboken “Nyhet”. Det kan vara en förklaring. En annan användes i samband med premiärnumret: “Varje vår samlas Stilla Havets samtliga valar vid Amerikas västkust, deras parningsställe, alla dessa valar sjunger samma melodi, det kan man kalla en Schlager.”

Thore Soneson och Lars Esselius åhör chefredaktörens förklaringar på varför lönekuverten är tomma ännu en gång. Foto/Mårten Ekenstam

Så det första numret kom ut under en lite ifrågasatt devis. Men 1000 prenumeranter och 10 000 lösnummerköpare var synbarligen ändå nöjda. Några bedömare tyckte att dragen av NME var väl stora, några var ovana vid långa artiklar och klagade på att de “tröttnat”, men i stort var alla nöjda. Förutom journalisten Erik Amkoff i Västerbottenskuriren som tyckte att redan det fantasilösa att kalla NME:s Nick Kent för “Clark Kent” var ett tecken på var Schlagertidningen skulle komma att barka hän. An idag har det inte avslöjats vem Clark Kent, Schlagers första filmexpert, var, men efter radioproducenten Fredrik Grundels parallella intervjuer med Ingmar Bergman borde även Västerbottens Pulitzeraspirant ha reagerat…

Lömskt förklädd till hängig 70-talsproggare, lurade unge punkaren Per Kviman till sig en plats på redaktionen. Foto/Lars Torndahl

Mitt första jobb sattes jag på samma kväll som premiären. Kiss på Eriksdalshallen, förband Iron Maiden. Bingo! Rätt gissat, förstlingsverket publicerades aldrig. Istället blev det till att med våld placera sig på en ledig stol i den välmöblerade redaktionen. Ett projekt så gott som något. När jag så småningom blev ansvarig för insändaravdelningen “Kompost” brukade jag redigera denna med en bunt LP-skivor som underlag, knäet fick bilda skrivbord, egen belysning var inte att tala om.
De som lyckats tränga sig ner vid varsitt skrivbord satt där de satt. Det spelade ingen roll om Lahger, Soneson eller Lundgren varit villiga att upplåta sina stolar, dom kom ändå inte loss från sina platser.
Håkan Lahger kom från Musikens Makt och Dagens Nyheter. En trygg, tidigare lätt hippiebetonad norrlänning som i ena ögonblicket kan vara len och mjuk för att i nästa sekund vara cynisk och rapp, det finns inte ett demonstrationståg eller en korvkiosk i detta land som inte beskrivits i hans målande utflykter från centralämnet — den förmodade rockstjärnan.
Thore Soneson kom från Musikens Makts Lundredaktion. Där var han oftast fotograf, men väl uppflyttad till Stockholm steg (?) ambitionerna och Thore blev skrivande fotograf också. Småningom bara skribent. Thore kan förutom sin förmåga att få den mest innehållslösa text att verka bredd-fylld av livets samtliga sanningar också skryta med branschens nonchalantaste “bootshäng”. D v s ingen kan som han lägga upp ett par boots på ett skrivbord utan att de på något sätt verkar felplacerade. Kort innan han lämnade Schlager för andra uppdrag (just nu Dagens Nyheter) hade han precis lämnat sin tredje mästargåva — att kunna hålla kontroll på 500 000 A4-blad trots att de ligger i en stor, simmande hög på ett fem kvadratmeter stort skrivbord!
Mats Lundgren var, innan sin barnledighet, Schlagers stora organisatör. Han inte bara höll (och håller) i tidningens klipparkiv, han är också människotypen som kan få en telefon att växa ur väggen bara för att övriga redaktionen tänkt att en sådan borde inskaffas. Genom sin redaktörs-syssla för “Två Steg Före” (numera Rififi) har han skaffat sig landets obskyraste skivsamling, alltifrån fisande elförstärkta Svalbon på etiketten “The Brain Goes Home” i Cincinnati till senaste trippelalbumet med Svenstaviks stoltheter “Gunde Svahn WE hate you”. Allt finns där.
Bengt Eriksson, Sveriges ihärdigaste och mest hängivna poptyckare har hela tiden funnits i Vollsjö, öster om Lund. I landets mest utlokaliserade lokalredaktion samlas bantujazz från Mali med Motorhead. Bengt Eriksson är i Norrköpingstrakten känd för att vara landets mest fanatiska Eldkvarn-diggare.
Lars “Amba” Esselius, stod från starten för Schlagers layout. Gjorde sedan ett års uppehåll för skivomslagsdesignande för att återkomma i den vitaliserade Schlagervariant som detta epos är en del av, alltså den glättiga magasinstidning som hösten 82 efterträdde de olika dagstidnings-format som tidningen dittills haft.
Han är t ex personen bakom att Björn Afzelius bojkottar Schlager.
I första numret 80 gjorde Amba en slags parafras på aktuella musikföreteelser.
Depressionsrocken beskrevs i en recension av “Åke Ångest & The Valiumkräfta” och singlarna “Mörka Nätter med Gaspoletter” och “Handen i Svarven Del 1 och 2”. Afzelius blev “BA & the Gubbtrötters”. Kul tyckte många, mindre roligt tyckte andra. Som Afzelius själv…
Alla människor som någon gång satt sin fot inom Schlagers skiftande lokaliteter utnyttjas maximalt. Så också Amba. Med resultat som att han en gång somnade med huvudet lutat mot sitt monteringsbord.

Många har passerat revy genom åren, men dessa är basen. De startade tidningen och finns fortfarande med även om några numera “bara” är frilans.
Vid jul 80 hade Schlager börjat finna sin form. Upplagan var uppe i 150 000 och klassiska Schlagergrepp som “Kompost”, “Blind Date”, “Schlagerdeckaren” och “Rock i Sverige” hade debuterat med skilda resultat.

Men folk reagerade och SKREV. “Schlagerdeckaren” inleddes av Maria Pia Boethius och Jan Guillou. Så småningom efter turer som väl ingen hade koll på kom den i hamn någonstans mellan Ed McBain och Starlets favoritdeckare. “Rock i Sverige” inleddes i Sundsvall där Håkan Lahger skrev om Brända Barn: “det finns inget uppskruvat eller upptrissat gymnasialt eller studentikost över denna grupps musicerande”. Eat your heart out, Måns Ivarsson!

Efter fyra års uppbyggande av rutiner är Schlager en relativt välsmord klocka. Annat var det under det första året. I efterhand suddar nostalgin och kamratskapen bort tröttheten och ångesten, och allt blir mest festligt. Rock är mer än bekymmer. Idag känns det som en enbart kul tid när vi i trånga och mörka lokaler tillbringade minst 60-70 veckotimmar med att göra en tidning som till slut ändå stressades ihop under en hektisk tisdagsnatt varannan vecka. All textsättning var så sen att istället för att beställa korrigeringar från sätteriet var vi tvungna att med skalpell och klister montera in felaktiga bokstäver. I värsta fall skulle hela ord pusslas ihop. Med en vass skalpell i handen kan åtskilliga fingerdelar monteras in i stället för det eftersträvade “lysande” eller “magiskt”. Det var under ett sådant arbete som Mats Lundgren undslapp sig ett av favoritcitaten under fyra år. Klockan var kanske halv tre på morgonen, juicen och kaffet var slut, gud hade hängt halvkilosstenar i ögonlocken. Då reste sig Lundgren upp och konstaterade kallt: “Vad är det för jävla bransch vi jobbar i egentligen?”

Det var också under detta första år som de stora spektaklen i Schlager-monteringen inträffade. Som när en London-skriven Clash-artikel till nummer åtta anlände Arlanda först klockan 22 samma kväll som tidningen skulle slutmonteras. Två man fick ta taxi till Arlanda, översätta texten i bilen för att sedan kasta in den på sätteriet. Det var alltså inte av konstnärliga skäl som mellanrubriker var maskinskrivna DEN gången. Förutom våra egna magar och hjärtan fick vårt dåtida tryckeri också känna av Schlagers lysande arbetsplanering. Det gick åt åtskilliga pavor whiskey för att muta in våra sidoriginal onsdagskvällar klockan 23! När familjen tryckare satt och åt choklad med ostmacka kom Schlager instolpande med 48 sidor festlig, fräck rocktidning…
Men Schlager levde trots medarbetarnas trötthet absolut inte i något vacum. Tvärtom, allt oftare var det våra artiklar som bildade grund för debatter och krönikor av skilda slag i andra tidningar. Serien “Våra Kära Droger” väckte t ex ramaskri i såväl Smålands Folkblad som tidskriften “Blå-bandrörelsen”. Helt plötsligt var vi jättelika opinionsbildare! Blå-bandfolket ville att alla skulle bojkotta Schlager eftersom den “Dels går i skivindustrins ledband dels sprider en verklighetsfrämmande förljugen drogsyn”. Ack ack, men Schlager överlevde faktiskt dessa dråpslag.

Med nummer 25 togs det första formatsteget. Det ursprungliga dagstidningspapperet byttes mot ett tjockare och formatet minskades från Expressens till ICA-kurirens. Alla övriga associationer undanbedes.
Nu har vi dessutom bytt grannar. Symbolriktigt för den tid vi lever i invaderades porrkonstnärens lokal av unga företagsamma handelshögskolekillar som bildade nya aktiebolag i samma takt som vi bytte Schlager-T-shirts. I källaren startade AB Wärldsfilm sina beryktade förevisningar. Där följdes 35 millimeter film upp av minst 35 milliliter vodka. Hörde ni skottlossning från vårt håll vid den tiden så var det alltså John Wayne som stod för den, inte “Burt Lancaster” Soneson…

Misstag, lapsusar och direkta blamager har varit en del av Schlager. Ibland har tidningen haft mer korrfel än antalet bokstäver. Henry Cow har blivit Harry Cow, Henrik Venant har blivit Henrik Genant. Men mitt i felmaffian har det hittats rätt också. Jävligt ofta. Vilka har varit först att skriva om Big Country, Frankie Goes To Hollywood, Commando M Pigg, Afrika Bambaataa, Brända Barn, Dream Syndicate, New Order, Ratata, DAF eller Hunters & Collectors? Ni vet svaret, Schlager vet det också.
Det är därför Schlager än idag skulle kunna använda devisen “Schlager — den enda rocktidningen” utan att rodna över halsarna.
Dessutom har Schlager Dotun Adebayo. Mannen som gör allt fel, men som ändå alltid hamnar rätt. Ursprung i Nigeria, USA, London och Stockholm. Rasta som dricker. Stuntman i James Bond-filmer, kom till Stockholm första gången i raggarbil, knivskuren i Frankrike, reggaekung i Stockholm. Mannen som inledde sin karriär på Schlager med att hälla en kaffekanna över bildarkivet. Idag finns Duke tillbaks i London. Men hans och andra humoristers andar suddas aldrig helt ut. Duke medarbetar fortfarande på frilansbasis. Duke är rock på ett sätt som våra “konkurrenters” olika medarbetare inte ens skulle kunna stava till. Han vet var han finns i samhället, han vet att musiken bara är en del av det. Att frimärkssamlandet lätt kan bli rocksamlande om man inte ser upp. Att Nigeria, USA, London och Stockholm är delar av samma karta. Med medarbetare som Dotun Adebayo kan Schlager fortsätta kalla sig “Sveriges enda rocktidning”. Utan att rodna. Utan att skämmas.

Dotun Adebayo försöker hålla sig för skratt medan Tommy Rander sjunger in sitt bidrag till Schlagers sommarkassett (refuserades) våren 81. Foto/Lars Sundestrand

I nr 26 skrev Håkan Lahger att rock står för uppror, “Vad är det för världsbild vi skaffar oss genom att sitta nedkrökade på Röda Rummet och föra inkrökta samtal till klockan 3 på natten?”. Att detta några uppslag senare kontrades med en bild på en tjej i läderkläder och piska togs inte emot speciellt positivt, och visst var det riktigt att kritisera den lösa hållningen. Men samtidigt är denna kollission av ideal ett träffande exempel på att Schlager under de fyra gångna åren, genom de 100 olika numren, varit en korsväg för olika idéer. Våra samhällsideal är likartade men vägarna dit är diametralt motsatta, musikaliskt såväl som politiskt. Det är den spännvidden som gör att Schlager kan fortsätta kalla sig “Sveriges enda rocktidning”. Schlager var inte perfekt då hösten 81, den är inte perfekt idag, men den är den enda.

Med inledningen av 1982 kom första upplagan av “Skvaller”. En kolumn som senare blev “Viskningar & Roper” och sedan “Steve Roper”. Fram till denna spalts start hade Schlager alltid varit rädd för skvaller. Men det finns ett värde också i skvaller. Skvaller på rätt sätt står nästan närmare sanningen än det vanliga artikelformatet. När Schlager inledningsvis var ganska “jag”-fixerad och “subjektiv” i sin journalistik, var inte skvallret så nödvändigt. Journalisten tolkade ofta sina egna åsikter (läs skvallret) parallellt med den intervjuades. Men med tiden började jaget bli allt mindre framträdande, mycket som följd av att artiklarna kortades. Då blev det lockande med en ordentlig skvallerspalt där råsoparna och tasksparkarna kunde utdelas. Alla som känt sig träffade under dessa fyra år förtjänade detta. Steve Roper tar aldrig fel. Hans amerikanska journalistskolning har när den flyttades över till Europa blivit helt ofelbar i sitt orädda muckrakande.

I början av 82 kom det första mordhotet mot en Schlagermedarbetare. Det var inte Tore som förföljdes för sin skildring av en vecka med New York-sångerskan Cristina (ni skulle läst det som inte kom med i hans rapport från “The Big Apple”!), det var inte heller Jens Peterson som hotade redaktionssekreteraren för att denne slarvat bort nyanställde Petersons första bidrag, en artikel om rocklivet i Halmstad. Nej det var en något yngre yngling, Per Kviman, som råkade ut för detta bestialiska hot. Den vanligtvis välformulerade insändarskribenten Nisse Gandhi retade upp sig på en Kviman-sågning av Underjordiska Lyxorkestern och hotade att ta till minst motorsågen. Denne Nisse Gandhi är pseudonym för Bengt Ohlsson, succéförfattaren från Nacka som idag bevakar rock i Dagens Nyheter. Världen är liten, cirklar sluts, etc etc.
Undertecknad har också fått sitt rättmätiga ättestupshot. En Lidingökille som inte gillade min bevakning av Hanoi Rocks, Lords Of The New Church och Easy Action ringde in anonyma samtal med väsande röst. Men jag vet var han bor!

Sommaren 82 flydde Susanne Ljung till Expressen för att så småningom hamna på Vecko Revyn, “Magasinet” och “Ärligt talat”. Susanne som blev anställd när hon på ett målande sätt beskrev vad hon skulle kunna tänka sig att företa sig med David Johansen om en hängmatta fanns till hands…
Var Tomas DiLeva tagit vägen vet väl kanske Arbetarbladet i Gävle. Hösten 82 var han nära att hamna på det mest osannolika omslaget i Schlagers historia. DiLeva skulle på bilden spela minigolf mot Mikael Wiehe. Men Wiehe blev putt och ställde inte upp. Så inte heller det roliga fick vi vara med om från det “progressiva” hållet.
Schlagers andra granne blev Sport Medicin Center på Högbergsgatan. För den som känner Stockholm har vi nu hamnat rätt för några månader. På det röda rockiga Söder.
Allehanda kända ansikten förgyllde vår trappuppgång. Må vara att de kända ansiktena ofta var kryckförsedda, men kända var dom.
En dag hittade vi Ulf Adehlsson på väg upp till kiropraktikern. Jag och Kai Martin (i Stick!) var på väg upp till redaktionen iklädda svarta, och som Adehlsson tyckte, byråkratiska rockar. Just när vi passerar Uffe säger han: “Är det taxeringsmyndigheterna som är ute och går”. Det var väl en kul anekdot?
Men nu gick det kanske lite snabbt. Tiden från 1982 till november 1983 var långt ifrån så enkel och smärtfri som detta snabba ämnesbyte indikerar. Tvärtom så var nådens år 1983 det kanske mest händelserika som denna tidning kommer att uppleva om den så blir 4000 nummer gammal.
Detta var året när Schlager gav sig ut på resa. Och detta inte vilken resa som helst. Nej när Schlager tar en tripp blir den lång och högtflygande. Vi åkte alltså till New York. Journalister, fotografer, tryckfelsnisse, Steve Roper, alla var med. Under 4 hektiska dagar i januari invaderade en tjugo man (och kvinnor) stark Schlagerskara USA:s hjärta.
Vi tog givetvis inte in på Sheraton eller något annat brackar-hak, nej Carter Hotel på 43:e gatan var vårt självklara val. Andra dagen på hotellet besöktes vi av Staffan Heimersson, Aftonbladets utsände där över. Han hade bara varit på Carter Hotel en gång tidigare. Det var för att skriva en rapport om en våldsam skottduell. Två döda och massor av skadade hade hittats i foajén. Den gången.
Med Schlagers invasion blev det lugnare för Manhattans ordningsmän. För vem kan ha hjärta att råna, skjuta eller ens hota en sådan vilseledd skara?
Men ressjuka Schlager nöjde sig inte med New York, väl hemma styrdes kompassen mot nästa världsmetropol, Örnsköldsvik. Vad som hände där kan berättas många spaltmeter om. Men det kan också talas tyst. Jag väljer det sista.

Schlager kanske inte gjort sig bemärkt för något exceptionellt stort antal scoops under de 100 gångna numren. Därtill är tvåveckors- (och numera t o m månads-) formatet alltför otympligt. Men en rejäl nyhet har vi haft. Den att New Order kan ge intervjuer.
Fortsättningen på Joy Division hade fram till Stockholmsbesöket i början av 1983 inte gett några ordentliga intervjuer. Brittiska Melody Maker hade lurat sig till ett samtal genom att leka berusat fan, men det var allt. Men New Order var nöjda efter två lyckade spelningar på Kolingsborg och sångaren Bernard Albrecht kunde tänka sig att ställa upp på ett samtal. Sagt och gjort. Undertecknad och Per Kviman (som bett om intervjun) träffade Albrecht på hans hotell en avslagen söndagmorgon i februari. Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra med bandspelare, anteckningsmaterial o dyl. Albrecht hade ju ändå sagt att han verkligen inte ville vara med om någon “intervju”, men däremot kunde tänka sig att ställa upp på ett “samtal”.
Så medan Albrecht beställde in sin frukost, bestående av Coca Cola och chokladbiskvier, bestämde vi oss för att hålla all teknik borta. Jag gjorde ett tappert försök att smyga igång bandspelaren i fickan, men förgäves.
Resultatet blev att vi efter det två timmar långa samtalet var tvungna att springa gatlopp till närmaste lokal för att pränta ner så mycket som möjligt av vad som sagts.
Allt hade säkert slutat lyckligt och trevligt om inte om hade existerat. Detta otyg kom nämligen in och kastade om hela detta nummer av Schlager. Så istället för ett läckert matat uppslag om New Orders vedermödor dök istället en fräck jeansannons upp mitt i reportaget. Säkert trevligt för annonsören, men ridå för oss…
Andra spännande händelser av nationellt intresse detta år:
Arbetarbladet i Gävle uppmanade undertecknad att “byta jobb”. Krönikören hade hakat upp sig på något verbalt underverk i Schlager och tydligen fått nog. Men denna avskedsanmodan hölls inte på notisform precis. Nej av så världsligt intresse var undertecknads eventuella frånvaro av journalistisk kompetens att saken ansågs vara värd en helsida! Dessutom med rubrikstorlek som brukar föräras krigsutbrott eller fredsinbrott. När inte lokaltidningarna finner nyheterna konstrueras dom av Schlager.
Jag har delvis bytt jobb. Gäller detsamma för Arbetarbladets krönikör?

Schlager har sedan starten legat på eller i närheten av ruinens brant. När den eftersträvade upplagan varit 15.000 har försäljningen varit 13.000. När sedan försäljningen ökat till 20-21 eller t o m 22.000 så har det krävts 23.000 för att verksamheten ska gå med vinst. Men ekonomin har ändå alltid rotts i hamn. Konkursen har badat i de medarbetandes anletes svett. Men den har aldrig tillåtits komma närmare.
Idag är det delvis andra som står för pengarna. Sedan november 83 ägs Schlager av Saxon & Lindströms stora förlag.
Men hösten 83 var sammanbrottet mycket förestående.
När det nummer som sedermera kom att prydas av Brända Barns unga ansikten skulle tryckas, var pengarna helt försvunna.
Det gick så långt att redaktionen röstade om vi skulle ge ut numret med risk att det blev försenat (ett Schlagernummer har aldrig kommit försent p g a misstag av Schlager) eller om vi skulle inställa numret och starta på nytt med förhoppningsvis nya friska pengar i kassaskåpet. Vi valde det första och Schlager håller därigenom fortfarande sviten från 10 oktober 1980.

Nu har Schlager kommit ut som Saxon-publikation i drygt ett år. Den har dessutom gått och blivit månadstidning som alla ärevördiga magasin blir när dom växer till sig.
Grannen idag är Statens Pensionskassa och gamla rockpalatset Nalen. Vill man söka rockgrannar innebär detta hårdrock-meckat Heavy Sound. Är detta omen eller järtecken?
Innebär närheten till grannen i samma port, Durspelsskolan, att det är slut på depprocken i tidningen nu?
Schlager har idag en tryggt rullande ångmaskin. Jag valde att sluta sommaren som gick, så jag vet inte om redaktionsmötena är så stormiga som på den tiden när vissa medarbetare slängde skrivmaskiner, slog sönder dörrar och sparkade in kassaskåp. Men kul har dom säkert. På den enda rocktidningen.