Vicki Benckert, popsångerska. Ni minns henne kanske från Schlagerfestivalen. Själv vill hon inte utan vidare inordna sig i någon musikalisk kategori. Men Bengt Eriksson som lyssnat in sig ordentligt på hennes debut-LP ’Where the girls are’ ser henne som flickan som håller på att återupprätta popmusiken.

Det är i måndags utanför Konditori Biten på Hamngatan i Stockholm. Sen (drygt) halv elva har vi suttit och druckit kaffe och pratat oss över lunchen. Klockan har hunnit bli nästan halv 2. Och nu står vi ute på gatan och jag säger att jag ska se till att det kommer en fotograf och tar bilder på Vicki. Några andra bilder, säger jag, några bilder där du ser ut som du ser ut i verkligheten. Och inte som på LP-omslaget.
— Hur ser jag ut på LPn då? undrar Vicki.
Jag letar ord…
Du ser så schlageraktig ut, säger jag sen. Så Ann Louise Hansig. Tantig. Som en yngre tant ser du ut. Lite bonnig, men det säger jag inte. Fast så ser ju Vicki Benckert ut på omslaget till debut-LPn: som en lantlolla som kommit till Stora Staden och gått på en shoppingronda i modebutikerna.
— Och hur ser jag ut i verkligheten?
Busigare. Tuffare.
Sen går Vicki åt sitt håll och jag åt mitt och jag ringer fotografen Arnfinn Hovland och säger att jag vill att han fotograferar Vicki Benckert som en tuff rocktjej. Som motvikt till LP-bilderna…
Kvart i elva. Tio i elva. Så klapper av skor i trappan upp till serveringen. Vicki rufsig i håret som en 100-meterslöperska:
— Jag har tusen ursäkter. Jag skulle ju kunna säga att jag hade besvär med att starta bilen. Att väckarklockan inte ringde. Att…
— Men jag har varit på turné med Carola. Gått upp tidigt på morron och åkt iväg med bussen och den enda fritid man fått, det har varit efter konserterna. Det har blivit sena kvällar.

Vicki Benckert, popsångerska. Pop. Inte rock och inte schlager. Men lite rock och lite schlager. Kan man definiera pop så?
Vicki ser en smula frågande på mej när jag kallar henne popsångerska och försöker förklara vad pop är.
Och det kanske bara är ordklyverier som inte intresserar andra än genresjuka musikjournalister? Vad spelar det för roll om Vicki sjunger rock, schlager eller pop? Antingen tycker man om henne eller också tycker man inte om henne — räcker inte det.
Nej! Pop är — precis som schlagern — en nonchalerad och nedvärderad musikgenrer som Vicki Benckert med- eller omedvetet håller på att återupprätta!!!

När du sjöng ”Livet är som ett träd” i den svenska uttagningen till Eurovisions-schlagern jämförde dom flesta skribenter låten med Tamla Motown-sånggrupper — t ex Supremes, för att ta ett stort ord i munnen — på 60-talet. Men jag tänkte också på Jackie de Shannon — drottningen av popkompositörer. Och på LPn sjunger du nu en Jackie de Shannon-melodi som du gjort en svensk text till…
— Vi hittade låten på Tracy Ullmans LP.

Så du har inte medvetet valt att sjunga en låt av just Jackie de Shannon?
— Nej, jag har inte hört några andra låtar som hon gjort. Jag vet inte vem hon är.
Nämn några artister som du gillar, säger jag i ett försök att få Vicki att placera in sej i ”rätt” musikfack. Dvs få henne att bevisa att det är rätt att sätta en ”pop-etikett” på henne.
— Svenska artister? Ratata. Tomas Ledins nya, ”Everybody wants to hear it”, är jättebra. ABBA. Anne-Lie Ryde. Raj Montana, särskilt Py Bäckman. Carola är, som sagt, en fantastisk sångerska. Och Agneta Fältskog är bäst i Sverige.
— Utomlands tycker jag om Stevie Wonder och västkustrock. Al Jarreau. Cyndie Lauper tycker jag också om. Och rhythm & blues…
Bestäm själv: blev minsta gemensamma nämnaren ”pop”?
En annan sak — eller rättare sagt två saker — som får mej att se/höra Vicki Benckert som en återerövrerska av popsången — och då, förstås, framför allt den kvinnliga popsången — är att hon ju inte är en — utan tre! Vicki Benckert är ju tre: Vicki, Lena Byström och Karin af Malmborg (som kallas ”Kakan”).
En försångerska och två körsångerskor, precis som tjejsånggrupperna Supremes och — som var min favorit — Shirelles på 60-talet. Ännu fler såna amerikanska tjejsånggrupper finns på LPn ”Where The Girls Are!” (Kent/Amigo) som är så fantastisk att jag spelat den hela veckan i sträck! Vicki, Lena & Kakan fortsätter den tjejsångstraditionen.

I PARKERNA BLIR DET ÖS

Strax ska jag tala om för Vicki att för varje gång jag spelar hennes debut-LP tycker jag mer och mer om den. Hon har en lika små-hes, småbusig, småtuff röst som (har du lyssnat på henne då, Vicki?) Brenda Lee i ”My baby whispers in my ears — ooooooooo — sweet nothin’s…” Vilken låt!
Men…
Jag ska strax återkomma till LPn. Först Vicki Benckert Story:
Född i Stockholm, men flyttade till Göteborg när hon var sju år och bodde där till hon blev 17. Är nu 23 år. Inskriven på musikhögskolan, men ”har inte varit där så mycket den här terminen”.
Har varit professionell sångerska i ett par, tre år. Gjort några singlar som släppts i Tyskland. Varit med i flera band — bl a Tomas Blanks band the Studio. ”Fia Nyström har nog sjungit in alla låtar jag sjöng då.”
Upptäcktes på Gotland förra sommaren. ”Sjöng med ett band på Snäck och då kom också Magnus Uggla dit och skulle spela. Två CBS-chefer har sommarstuga på Gotland och vi bjöds på fest och sen var det Nysse Nyström — det är Nysses förtjänst! — som sa att den här tjejen ska ni lyssna på. Ja, och sen hörde Sten af Klinteberg på CBS av sej och var intresserad.”

Det jag närmat mej som katten kring den heta grötskålen är att i några låtar på LPn drar arrangemanget/produktionen åt ett håll och du åt ett annat. Nånting eller nån drar i dej och vill göra dej till en populär- eller schlagersångerska som är så bred som möjligt. Dom låtarna räddas av dej — av din röst.
— LPn var ju planerad innan Eurovisions-schlagern. Från början skulle det bli en schlager-LP. CBS har ju dragit i mej och jag har dragit åt mitt håll och till slut landade vi här. Av dom låtar som från början var tänkta att vara med på LPn är bara ”Träd” kvar.
— Rutger (Gunnarsson) hade tre och en halv vecka på sej att göra både min och Göran Folkestads LP. Det är väl också så att musikerna på plattan är dom proffsigaste — dom klarar av att göra två LPn på den här tiden — men kanske inte dom mest vågade musikerna.
— Det jag tycker är synd är att min sång ligger så långt fram. Då låter musiken lite tam. Men det får jag ta igen i folkparkerna. Live — då blir det ös, rakt av…

Det jag oroar mig för är att CBS ska tänka lite för kortsiktigt — vilja ha återbäring på sina satsade pengar snabbare än din personlighet klarar av.
— De är först andra LPn som räknas, har CBS sagt. Och helt klart är ju att nästa LP kommer inte alls att bli så här.
— Jag är egentligen ingen låtskrivare. Jag spelar taffligt piano och gitarr ska vi inte prata om. Men jag har 172 gamla låtar och har väl skrivit fem nya och med hjälp av Micke (Malmgren, basist i live-kompbandet, Vicki och han träffades i the Studio och ljuv popförälskelse uppstod) ska jag få ihop fler egna låtar till nästa LP.

Bredd, personlighet och kvalitet — det är ju den kombinationen som gäller…
— Javisst. Att vara så bred som möjligt och samtidigt vara personlig. Det är det man vill. Och det är det som är så svårt.

Att vara journalist är ett ofattbart privilegium. Man hör en platta med en tjej som man blir förtjust i och gärna vill träffa och så ringer man och beställer tid och tjejen säger ja och sen kan man sitta och fråga ut henne och hon t o m svarar snällt. Inte dumt, va?
Ibland, när det är som bäst, övergår intervjun till att bli ett samtal — om vad som helst. Intervjun med Vicki Benckert övergår nu till ett samtal om bl a Damernas Värld (jag försökte sälja en intervju med Vicki til DV, men hon var för okänd, tyckte dom — jag lovar/hotar att återkomma när Vicki blivit STOR!) och Kerstin Thorvall.
”Läcker”, är Vickis beskrivning av Kerstin Thorvall. Jag håller med. Kerstin Thorvall är också en bra avslutning på den här ”popintervjun”. Med sin osläckbara nyfikenhet och kärlekslust är ju Kerstin Thorvall den eviga tonåringen. Och hennes kolumner i Damernas Värld är pop-texter.
För pop är musik för den eviga tonåringen som dyker upp i våra hjärtan varje gång vi förälskar oss — hur gamla vi än är.
Och Vicki Benckert är en popsångerska.