De har överraskat många i Göteborg med sin lustiga sättning, sitt gravallvarliga uppträdande och sin melankoliska musik. De fyra svartklädda tjejerna i Allein spelar originella och vackra sorgesånger, som far den lika svartklädda publiken att vagga sakta i takt.
Det låter enkelt, primitivt och lite sextiotals-aktigt om dem. Kanske beror det på sättningen: Brandy spelar akustisk gitarr och sjunger lika mörkt och sorgset som Nico, Elisabeth hanterar sin röda elfiol så att man ryser längs ryggraden, Låta dunkar taktfast och koncentrerat på sin golvpuka (hon har bara en enda trumma) och Johanna spelar bas.
Alla fyra har sina rötter i Göteborgs forna punkliv, och har varit med i olika band som Tänts, 20-serien, Aptit och Ruby and the Blennerhed Betts. Elisabeth spelar nu också bas i Camouflage.
Brandy skriver text och musik, som bandet sen arrangerar tillsammans. Hon har nästan alltid gjort musik, men det var först när punkvågen kom som hon lät sig svepas med och började komponera på riktigt.
— Då kom jag på att jag kunde. Det var så enormt att jag fortsatte. Jag har alltid trott att jag är totalt omusikalisk, och blev till och med utsparkad ur en kör en gång, säger Brandy. Att skriva låtar — det är något man bara gör, som att äta och sova.
Brandy tycker själv om musik med mörka, melankoliska tongångar, och kan bli glad av band som Joy Division. Därför är det kanske inte underligt att Alleins musik utstrålar en sån stor ensamhet och stillsam sorg. För det gör de, även om Brandy själv bestämt påstår att musiken ibland är aggressiv, och att Allein egentligen är fyra ganska glada tjejer.

Fotnot:
Sex av Alleins låtar finns på kassetten ‘Stabwounds And Perfume’, som de gett ut själva. Vill du ha den, så sätt in 30 kr på pg nr 47712526, mottagare Allein. Då kommer den med posten.