PUBLIC IMAGE LIMITED
Live in Tokyo
(Virgin)

Här är skivan för dig som aldrig slogs omkull av PILs första LP för fem år sedan. Och för dig som inte slog dina vänner i skallen med metall-boxen och fick en snyting tillbaka.
För dig som aldrig tog död på katten med de tre tolvorna i den boxen, eller såg din bästa vän slänga igen ytterdörren och gå eller såg mjölken skära sig i kylskåpet eller såg hur undulaten fick ett epileptiskt anfall redan efter två låtar eller förstummad såg hur ett halvt dussin ilskna grannar kom instormande i lägenheten för att med tvåmeters järnrör slå sönderskivspelaren. Sedan blev det tyst.
PIL är ett band att hata och att älska. Eller en person, John Lydon (f d Rotten).
Det går inte att älska det här utan att hata. Ingen sansad människa sitter och diggar PILs samlade produktion kväll efter kväll. Inte utan magnecyl.
Den malande, monotona frenesin, de djupa basgångarna. Huvudet mot väggen. En mot hela världen.
Innan jag sätter på ’Live in Tokyo’ (en LP i form av två tolvtums-EPn) tycker jag att Lydon är en parodi på sig själv. En snubbe som hamnat i upprepningar, upprepningar och upprepningar. Och som tror att folk vill höra honom göra samma låtar som för fem år sedan.
Det tycker jag också när skivan är slut.
Men inte när den snurrar. Då är det så bra att jag spelar det om och om igen. För varje gång på högre volym. Som att flyga rätt in i en bergvägg och göra det igen och igen och igen. Tills Gud kommer och tar en i örat.
Och volymen drar jag på mer och mer. Klockan är midnatt en måndagskväll och jag skulle vilja kräma rätt ut genom högtalarna. Men då blir jag väl utslängd ur mitt kollektiv och polisanmäld av grannarna.
Precis där hans röst spricker i ”AnnaLisa” eller de spotska rullllande r:en i ”Religion”. Vem har en röst som Lydon? Den låter plågad som om någon stuckit femtontusen nålar genom kroppen på honom, hängt ut honom, klätt av honom och sargat det sista som gick att sarga efter korsfästelsen.
Det är gammalt och lite nytt. ”This is not a love song” förstås. ”Bad life” är stentuff disco med en funkig gitarr och en bas som platsar i vilket svart gatufunkgäng som helst.
Måste dra ner volymen, hörlurarna är på väg åt pepparn.
PIL har betytt massor för den brittiska rocken. När första LPn kom fattade jag noll av de engelska musikjournalisternas entusiasm. (Jag bara HATADE och ÄLSKADE). Nu finns facit i den nya tunga rocken. Det är bara att läsa.
Många gamla PIL-fans kommer att slå bakut. För här kommer Lydon inslagen i ett superslimmat, färgglassigt och kommersiellt omslag. Med en liveplatta från Tokyo! Men lyssna innan ni säger nåt. Sedan kan vi säga att han sålt sig, eller blivit parodi, eller vad som helst. Alla dumma ord är oväsentliga för han lever och är lika desperat ute på den slaka linan som någonsin förut.

Lydon 1983:
”I’m going over to the winning side/adaptable I like my new role/I’m getting better and better/I have a new goal/I’m changing my ways where money applies”.
Ta det som ironi. Ta det på blodigt allvar. Ta dig i häcken.