ANDERS F RÖNNBLOM
Amnesti åt bisarra gitarrer
(Mercury)

Rönnbloms nya skiva låter som det brukar låta om hans skivor. Det påståendet är både rätt och fel.
Lyssnar man snabbt igenom skivan är det definitivt ett riktigt påstående. Anders F:s sång låter som den brukar, gnälligt intensiv och begränsad. Och skivan inleds med en riktigt typisk Rönnblom-melodi i låten ”Amnesti”, lite släpig och nästan segdragen. På gott och ont följer flera sådana melodier på skivan.
Men efterhand börjar man höra små saker, små finesser i arrangemangen som inte brukar tillhöra Rönnblom. Skivan kryllar av små ljud och klanger som är hämtade från en yngre musik, för att ta i med en generalisering kan vi kalla det ung brittisk rock.
De flesta av de små klangerna som smugit sig in har lekts fram på gitarr, inte synthesizer. Ibland kan musiken också bli hård och lite kall, speciellt Olov Sjögrens funkbas. Precis som hos så många brittiska band.
Jag tycker inte att förändringarna räcker till för att göra musiken spännande. Det är ändå väldigt förväntat. Som så ofta annars hos den här artisten.
Istället är det hans texter man bespetsar sig på. För Rönnblom är den som på skiva efter skiva sjungit personliga texter om sig själv och sin omgivning. Och hans texter är av den karaktären att åtminstone jag sätter mig ner och pillar i dom, vänder och vrider på orden.
Det finns dom som säger att man ska akta sig för att övertolka musiktexter eller konst i allmänhet. Sådant prat kallar jag rappakalja. För vad är konstens mening om inte just sätta igång fantasin och få tankarna i snurrning. För mig fungerar Anders texter på det viset.
Texterna på den här skivan är hopkomna rätt snabbt och de har enligt Anders F själv blivit ovanligt privata. Följaktligen handlar mycket om relationer, förhållanden mellan människor och kärlek.
Men jag hör hans texter även på ett allmänt plan som försöker att förstå och komma in i nuet. Att komma på rätt fot med en tid där silversockor föredras framför yllesockor. Det ska vara vackert och inte nyttigt.
I ”Amnesti” ber han om att få stå fri mot tidsvindar, tankesystem och alla spindelvävar som vill snärja. Det går som en röd tråd genom skivan. Eller är det genom mina egna tankar den tråden ringlar sig? Man ser sig själv och man ser Andrs F Rönnblom. Samtidigt.