RIP, RIG & PANIC
Attitude
(Virgin/Sonet)

SHRIEKBACK
Care
(Y Rec./Mistlur)

Två engelska grupper som fäster extra stor vikt vid musikens rytmer och som lämnat rockens inte alltid tillräckligt vida ramar bakom sig. Men med olika förhållningssätt blir resultaten helt olika och mer skiljer än är gemensamt. Rip, Rig & Panic är en vulkan av eldfängda passioner — Shriekback är färglöst gråtråkiga. Skiljelinjerna är tydliga, Rip, Rig & Panic spelar med hela kroppen medan Shriekback fastnar i sina akademiskt vältänkande hjärnvindlingar.

‘Attitude’ är Rip, Rig & Panics tredje LP-utbrott. Efter spretiga och otämjda ‘God’ kom den meditativa och behärskade ‘I am cold’ där gruppen fick hjälp av Don Cherrys mästartrumpet. Med ‘Attitude’ tas ytterligare ett steg, nu är de rakare, roligare och mer välformulerade än de någonsin varit. Framförallt har de lyft fram sina melodier och catchiga refränger som Neneh Cherry nu sjunger med mer än bara oskyldig naivitet. Hennes röst har blivit mognare och bredare i sin uttrycksfullhet.
“Push your tiny body as high as your desire can take you” heter en av skivans låtar och den titeln säger också vad musiken handlar om. Att skrattande och dansande häpna över glädjen i musiken och uppleva rikedomen i livet, i människorna, i gräset. Rip, Rig & Panics musik är så naturlig, den bara finns där för att uttrycka och förmedla passion. Men också för att ge brickorna en spark i häcken med ett fräckt flin. Den gungande rytmen, de fräcka saxofonerna och trumpeternas, humorn och skrattet är att spotta i motvind, eller som Neneh Cherry sjunger i en av de uppspelta texterna att hålla hajarna borta från hjärtat.
De här galna engelsmännen har en enorm bredd i sin musik från den vilt galopperande “Beat the beast” över discobeatet i “Do the tightrope” till ett österländskt lugn i “Intimacy, just gently shimmer”. Och all musik lyssnar de på, tar intryck av och förvandlar till omisskännligt Rip, Rig & Panic-vansinne. Det kan vara rock’n’roll, Charlie Parkers blåa bebop-saxofon, afrikansk pop och givetvis musikresenärer och stigfinnare som Art Ensemble of Chicago eller Nenehs pappa Don Cherry.
Och ni ska veta att det inte bara är entusiasm utan också skicklighet och respekt för musiken som håller dom uppe.
Att gruppen tidigare haft svårt att nå en större publik kan jag förstå. Men med ‘Attitudes’ melodiösa och förhållandevis raka ös borde det ändras för detta är betydligt mer än vad bröderna i Pigbag (bägge har Pop Group som förälder) kan förmedla.

Värre är det som sagt med Shriekbacks LP-debut. Så vitt jag kan förstå är deras idé att spela en tystlåten och närmast minimalistisk rytmmusik med rötter i såväl Brian Enos musik som i A Certain Ratios. Idén är bra och i ett par-tre låtar kan jag höra spår till en förverkligad idé där rytmerna rullar och tassar fram mellan små lysande, noggrant utplacerade klangklickar.
Men det verkar svårt för Carl Marsch, Dave Allen (fd Gang Of Four) och Barry Andrews (fd XTC) att hitta rätt med sina musikaliska begåvning. Bara de vågade släppa till lite grand skulle mycket förbättras, musiken på ‘Care’ är alldeles för stel. Och trots att deras musik startar med rytmen svänger det inte tillräckligt ens för min högerfot.