MEN AT WORK
Cargo
(CBS)
Förvånansvärt lite diskussioner om pop och rock handlar om hur musiken låter. Ändå är soundet förklaringen till så många gruppers framgång — och misslyckande. Dom stora försäljningsframgångarna handlar nästan alltid om rätt sound vid rätt tillfälle.
Och då menar jag inte ljud-gimmickar.
Tvärtom är det lagom-heten, den exakta blandningen av lite av varje som skapar ett kommersiellt sound.
Men at Work har ett kommersiellt sound.
Jag tror inte att dom har spekulerat i det, tvärtom verkar dom flesta framgångsrika band snubbla över vinnarformeln och när tiden gått förbi dom förstår ingen vad som hände. Men at Work har helt enkelt hört rock, reggae, pop och Police och sen hamnat i ett eget sound. Och kryddat det med en australiensisk humor och lätthet som också gör deras musik lättsmält.
Den som inte orkar tränga in i riktiga reggaeskivor kan låta sig vaggas av ”Settle down my boy”. Den som tycker riktiga rockband låter för stökiga och larmiga kan ryckas med av ”High wire”. Lite popmelodier att vissla med på, lite originella ackordväxlingar.
Jag säger inte att Men at Work gör enkel musik. En av förklaringarna till sådana här gruppers popularitet är också det lagom avancerade; sångerna byggs ofta upp med några olika rytmmeloditeman och det krävs några lyssningar innan man lär känna alla vändningarna. Men det blir aldrig för svårt.
I dag är det populärt med reggaens gungande, så som engelska Police har tvättat det vitt. Men at Work använder det ofta, med en hackande kompgitarr som markerar andra och fjärde slaget i takten, med en vandrande bas och många trumfills.
Lite för var och en. I ”I like to” gör dom sin version av den engelskt nerviga uppskruvade rock som var avantgarde för två år sedan.
Rockmusiken kommer alltid att ha sina föregångsmän. Musiker som söker nya sound, nya uttryckssätt. Efter ett tag har dom mest intressanta av dom idéerna sugits upp av den stora rockamöban, och då kommer det musik som Men at Works.
Det är inte dåligt.
’Cargo’ visar att Men at Work har fler bra melodier i sig, att ”Who could it be now” och ”Down under” inte var tillfälligheter. Dom använder sig hela tiden av den exakta mängden ingredienser, t o m dom symfoniska bandens keyboardvandringar lämnar spår efter sig i en takt eller två. Texterna är lagom obegripliga, med en humoristisk underton som säger: Ta inte det här på allvar.
Ett skepp kommer lastat. Ett skepp kommer från Australien. Ett skepp med glad, oförargligt glad och skicklig pop. Det är en ersättning för den riktiga varan, men det är ingen dålig ersättning.
En arbetsseger.
Lämna ett svar