BARRACUDAS
Mean Time
(Closer Records)

Barracudas är hopplöst ute. Bandet är så fullständigt befriat från trendpotential att bara några sanslösa fransmän i Le Havre (och möjligen Lennart Persson på tidningen Feber) överhuvudtaget skulle komma på tanken att transformers Barracudas galenskaper till vinyl.
Och det gjorde dom rätt i. Merci!
Barracudas är dom sista hjältarna från det stora amerikanska medelklassgaraget.
Det är modiga män. Lika modiga som någonsin John Wayne i ”Slaget om Alamo”.
För Barracudas vågar öppet bekänna sig till dom där tre ackorden, sjaskiga kostymer, Vox-förstärkare, manchester-kepsar, fuzz-boxar och… herregud… blommiga skjortor.
Vilket mod! Tänk er själva: skulle Sighsten Herrgårdh våga visa sig på Café Opera i blommig skjorta?
Barracudas vågar. Men dom kommer aldrig att bli insläppta.
Med sin förra platta ”Drop out” fick Barracudas sin kvart i strålkastarljuset. Det var inte fråga om timing, utan bara att London upplevde tre månaders nypsykedelia en sommar. Och av ett misstag (?) befann sig Barracudas för första och enda gången på rätt ställe.
”Mean time” är en betydligt bättre LP än debuten. Den är jämnare och låtarna är starkare. Dessutom har gruppen bytt en del medlemmar och numera finns Chris Wilson från Flamin’ Groovies i bandet. En förstärkning.
”Grammar of misery”, ”I ain’t no miracle worker”, ”Dead skin” och ”Middle class blues” bevisar bara ännu en gång att den bästa rocken alltid har spelats i garage och källare. Och att det är de små skivbolagens uppgift att få ut den till publiken.
Leve garaget och källaren!