Twice A Man. Ingen människa är endimensionell. Alla har olika sidor, vill förverkliga sina visioner och utveckla sina idéer.
Twice A Man har kommit längre än de flesta. De gör klatschig syntpop när de vill det. De lyssnar på ljudet från en get i ett rum och sätter upp en musikföreställning när de vill det.
Med hjälp av synthesizer har de med relativt små resurser kunnat förverkliga en del av sina många sidor.

Synthesizern är ett musikinstrument. Precis som alla andra instrument kan det användas till att spela klichéfylld popmusik i sextiotalsmodell. Det kan vara tråkigt och opersonligt, det kan tolka känslor eller förverkliga musikaliska visioner.
Precis som med alla andra instrument är det beroende av vad musikern kan och vill ge vidare med sin musik.
I svensk rock är synthesizern ett allt vanligare instrument. Få använder det så konsekvent och med en sådan musikalisk framgång som Twice A Man. Men så finns hos göteborgsgruppen både erfarenhet och en medvetenhet i det musikaliska arbetet.
Debatten kring detta instrument är en av de mer outgrundliga meningsutbytena rocken sett. Tyfoner av regelvidriga rallarsvingar har skickats iväg mot det förhatliga instrumentet.
— Men fördomarna är på väg bort, åtminstone bland musikerna. Jag arbetar i en stor musikaffär och ser hur till och med dansbanden börjar komma in för att köpa trummaskiner.
Gasleben tittar outgrundligt ut genom sina små runda glasögon utan bågar och plockar fram en ny cigarr ur en platt liten plåtask. Jodå, han heter faktiskt Gasleben på riktigt numera, även om ett envist rykte påstår att han i sin barndom hette Ingemar Ljungström. Han är den ena hälften av Twice A Man.
Den andra hälften är Dan Söderqvist, en mager, nästan knotig kille. Med hjälp av sin frisyr och sina kläder framhäver han ytterligare sina speciella ansiktsdrag.
Ingen av de två är precis purung i musiksammanhang. Före Twice A Man var de med i Cosmic Overdose och fortsätter man bakåt i åren passerar en kultgrupp som Älgarnas Trädgård. De träffades redan 1969 och har genom sjuttiotalet till och från gjort musik tillsammans.

Fördomar

Och fascinationen för synthesizern har funnits där hela tiden.
Dan:
— Klangmässigt finns det stora möjligheter med synten. Medan andra sidor av instrumentet fortfarande är begränsade. Och som jag ser det är klangen bara en del av musiken, där andra delar är rytmik, harmonik och melodik.
Gasleben hakar på:
— Och få sätter sig ner och lyssnar på musik med bara häftiga klanger. Det är med synten som med andra instrument att man måste arbeta med en syntes av de olika musikaliska pusselbitar som Dan nämnde. Det är inte som dessa dumma fördomar säger att det bara är att programmera in några häftiga ljud så är låten fixad.
Efter att Cosmic Overdose blev Twice A Man för ett och ett halvt år sedan har de hunnit med en LP i höstas, ’Music For Girls’, och en föreställning kallad ”The sound of a goat in a room” som nu också finns utgiven på kassett.
Det är musik med en större stramhet än Cosmic Overdose hade och i mina öron låter det betydligt mer spännande.
Musiken på ’Music For Girls’ spänner från pop, lika katchig som Human Leagues, i ”Battle” till mer svävande klanger. ”Russian tractors” är en känslomässigt komplex sång om Sovjet där ljudet från exekutionsplutonernas automatvapen blandas med en absurd text lika hotfull som humoristisk. Samtidigt finns hela tiden ett drag av romantisk fascination i sången.
Den största skillnaden mellan Cosmic och Twice A Man är sättet att arbeta.
— Det kändes inte så bra med Cosmic då folk kom till våra konserter för att höra en särskild låt som ”Moderna dadaister”. Vi kände ofta att det där har vi gjort och att spela den igen var bara att vara en kliché av oss själva.
Berättar Gasleben och fortsätter:
— Nu har vi valt att istället arbeta i avgränsade projekt. När vi är klara med ett återvänder vi inte dit igen. Det är väldigt utvecklande att arbeta i den här formen då vi kan ta med andra personer i projekten. Att arbeta med olika människor på det viset är en verklig kick.

Absurda symboler

Gruppen har precis avslutat sitt andra projekt med musikföreställningen ”The sound of a goat in a room”. Ett försök att utveckla den visuella delen där gruppen fått hjälp av bl a Lars Sundestrand, Eva Larsson och Margaretha Westergren.
Gasleben:
— I ”Geten” arbetade vi med ett koncept. Vi utgick från en symbol som vi sedan refererade till i andra delar av texten som alltså inte var berättande. Vi utgick då från uttrycket ”The sound of a goat in a room”. Tanken var väl att man skulle kunna lyssna på texten flera gånger utan att tröttna på den, istället ska man varje gång kunna hitta nya saker. Precis som man lyssnar på musik.
Han pratar avspänt och utan att avbryta sig. Det ger intryck av att vara genomdiskuterade och välmotiverade tankar han spinner vidare på.
Vad symboliserar då geten?
— Det är en absurd symbol. Det handlar om… eller jag vet inte…
— Ambitionen har ju varit att vi inte ska säga att så här tycker vi och det ska ni också tycka. Utan mer att den som lyssnar ska kunna applicera det på sin egen grej.
— Men en get i ett rum(!), det är ju en absurd situation. Och sedan tar vi upp saker som är nära i tillvaron i texten. Både positiva och negativa absurda saker runt omkring en. Som frasen ”killing angels with bubblegum”.
Dan säger kanske inte så mycket men han har samma koncentration i meningarna som Gasleben.
— Den innehållsmässiga kontinuiteten från Cosmic finns kvar. Så texterna handlar mycket om människans utsatthet och ensamhet.
Ni arbetar ju med öppna texter som lämnar mycket till lyssnarens egen fantasi. Men är det verkligen så att lyssnaren sitter och associerar vidare på texterna?
— Jag tror att man tolkar om saker inom sig. När man lyssnar får det en betydelse för en själv. ”Do you really want to hurt me” har man hört en del nu och då får den meningen en betydelse också för mig. Sådana fragment omskapas inom en. Så hoppas jag att våra texter fungerar. (Dan)
Ibland får jag intrycket att en del svenska grupper som arbetar med sådana texter på det viset slipper ta ställning eller ge av sig själv i sina texter.
— Det där beror också mycket på uttrycket när man sjunger och vad man ger ut. (Dan)
— Du kan säga ”jag älskar dig” väldigt varmt och innerligt men också slarvigt. Det är skillnad på de skrivna orden och hur de uttrycks. Och där kommer också musiken in som har uttrycksmöjligheter långt utöver språket. (Gasleben)
Getföreställningen blev med gruppens små resurser en mycket stor apparat med fondmålning, ljus och musik. Det tog fem timmar att rigga upp alla saker på scenen. Kanske blev det för jobbigt att släpa omkring all utrustning genom Sverige och nertill Belgien och Holland där de fick ett stort gensvar. Deras satsning på utlandet verkar långsamt ge resultat, deras engelska texter är en bit i försöket att nå en geografiskt större publik.
Samtidigt undrar man om de inte med en sådan föreställning är på väg att lämna rockbegreppet bakom sig.
— Det beror på vad man lägger i det ordet. Vi har sedan länge sagt att rocken är föråldrad, att det krävs något nytt. (Dan)
— Samtidigt kunde en sådan här föreställning vara så mycket större än vi haft resurser att göra. (Gasleben)
Det är ju ett resonemang som fanns för femton år sedan och då körde man fast. Det som räddade musiken blev istället ett återvändande till rötterna med punken. Finns inte risken att det återupprepas?
— Allt står i relation till tiden och hur saker ser ut runt omkring och hur de förändras. Man kan köra fast också som konventionellt rockband. När man kör fast står det i relation till allt omkring, hur länge man håller på, vad som är ärligt och hur mycket som är klichéer.
Gasleben tänder en ny cigarr och under tiden fortsätter Dan:
— Det gäller att vara självkritisk och akta sig för att bli för pretentiös. En av våra målsättningar är enkelheten. Det är nästan alltid så att det enkla är det bästa. Och det svåraste.
Så har Gasleben fått fart på sin cigarr:
— I andra änden ligger att inte bara göra säkra saker utan våga något nytt. Att våga presentera en ny form även om den inte är helt perfekt genomförd.
När han säger det ser han bekymrad ut och sveper med blicken genom de jättelika ateljéfönsterna i Dans lägenhet. Nedanför och bortom förorten breder Göteborg ut sig.
Under en promenad genom ett parkområde bakom Biskopsgården kommer deras ohöljda beundran för den ryske filmaren Tarkovskij fram. Fanns bara resurserna har de här bägge visioner hur de vill se film och musik kombineras. Deras musik är som klippt och skuren för det.
Bilden av två medvetna arbetande musiker växer fram.
Xenophon är ytterligare ett litet vid-sidan-av-projekt de ägnar sig åt. Xenophon är ett litet kassettbolag som ger ut dels deras egna saker men också musik av vänner och bekanta. Hittills har tre kassetter kommit ut, bland dem musiken till ”The sound of a goat in a room”.
Som en röd tråd genom deras arbete går tanken att med sina förhållandevis små resurser uträtta så mycket som möjligt.
Minimal input, maximal output.