Singelsidan fortsätter att para ihop människor med olika infallsvinklar på musik. Den här gången är det Efva Attling, textskrivare och sångerska i X-Models, som växlar omdömen med Thore Soneson.

UTGÅNGSPUNKT:
Musikern bör ha en känsla för det speciella med singellåtar. De är betydligt mera offer för ögonblicksbedömningar än ett LP-material.

KRAV:
Musikern får inte tveka inför att kritisera kolleger.

VDN-FAKTA:
Efva Attling skriver just nu nya texter till X-Models andra LP. Lyssnar mycket på pop. Squeeze, Marshall Crenshaw.
Thore Soneson är Schlagerjournalisten som ofta får skriva om tjejer, disco, soul och funk. Lyssnar helst på Miles Davis och Grace Jones.

RESULTAT:

52:ND STREET Look into my eyes
(Factory/imp)

Thore: Innan vi spelade den visste jag inget om bandet, nu vill jag inte veta mer än att det är slätstruken disco från 70-talet. Efva: På en modevisning kanske den har ett syfte, rytmen är tillräckligt neutral.

COSMETICS Get ready
(Rough Trade)

E: Slätstruken röst. Utan något av den känsla Smokey Robinson hade. T: Vi vänder till ”Put it on”, en riktigt hetsig New York-instrumental… E: Den här är rolig att dansa allt från funk till ska. T: Den där jazziga saxofonen som glider mellan rytmerna är perfekt. E: Sax är faktiskt det sexigaste instrumentet. T: Här är den närmare orgasm än sensualism…

BELLE STARS Mocking bird
(Stiff)

T: Det här engelska tjejbandet har varit på gång länge. Den svarta tjejen som sjunger, Jenny McKeown har en röst som både river och är mjuk. E: Det här är en riktigt engelsk schlager i modern tappning. En uppoppad standard. T: Jag tycker den är fylld av det roliga med pop, leken med calypso och salsa. Plus att den har en text om retstickan som driver med killarna. E: Nu vet jag, det är de där Boney M-körerna jag inte gillar.

THEATRE OF HATE Eastworld
(Burning Rome/Polygram)

T: Något av det sista dom spelade in. Tydligen hittade dom inget positivt i öster utan fyllde bara ut med japanska klanger. E: Det är verkligen drama i det, man ser en figur som står och spanar och hoppas. Bara det är John Cleese i huvudrollen, annars blir det så humorlöst. T: Det skulle dom inte gillat…

EUROPEANS The animal song
(A&M)
HAYSI FANTAYSEE Holy Joe
(RCA)

T: Två typiska trendband som antingen tar calypsoreggae eller afrikanska rytmer och stram sång till hjälp. Ganska släta flirter. E: Inget som tänder mig. Det är bara opersonlig sång.

BIG COUNTRY Harvest Home
(Phonogram)

E: (efter fyra takter) Jag gillar den här folkmelodin, de skotska klangerna. T: Det är faktiskt en ur gruppen Skids som leder bandet. Därav de skotska influenserna. Men det är ändå rak och bra rock. De första gångerna…

BEBE BUELL Little black egg
(Rhino/imp)

E: Det låter som strypta Everly Brothers. Hoppas det svarta ägget hon sjunger om är rysk kaviar. T: Äkta amerikansk storstadsmusik uppblandad med fejkad dekadens. E: Det är läskigt med iskalla synttrummor. Den som kan sjunga sån här musik är Jim Caroll.

HEAVEN 17 Let me go! 12″
(BEF/Virgin)

T: Det måste vara det längsta introt de gjort… E: Det är ju en minimusical, inte alls någon enkel syntpop som den inleddes med. T: Mmmm, mycket smäktande och sentimentalt, mjuka funkrytmer och sen, sen nattstämning. Det här är min favorit än så länge. E: Han har en bra levande stämma också. Säkert utmärkt på diskoteken.

HEY! ELASTICA Eat your heart out
(Virgin)

T: Okänt band producerade av Tony Visconti. Den har en helt igenom perfekt B-danssida med bra funkvariationer. E: Tråkigt att vara sångerska i ett band där refrängen bara går, Dance… T: Funkmusicals verkar vara den senaste trenden… den här har ett helt samtal mellan sångarna som man kan mima till på dansgolvet.

TOVE, …håll mej hårt…
(Polar)

T: Hennes solodebut efter Dave & the Mistakes och musikaliskt låter det ganska likt. E: Melodin är OK. Men texten… jag menar… jag gillar kärlekstexter men den känns inte äkta. T: Det är bara de tunnaste klyschorna som upprepas. Hon behöver verkligen annat textmaterial, men Claes Muncktell är ingen dålig hitrockare.

ROST Love being your fool
(Parlophone)

E: En gammal amerikansk soulhit som fortfarande svänger. T: Men sångaren Janne Oldeus är bättre live. E: Visst, han är en feelingsångare. Det är sån här musik jag vill höra på diskotek. T: Fast jag är misstänksam mot grupper som måste leta upp andras låtar för att vara bra. Deras egen på B-sidan innehåller bara riffen från rötterna, absolut inget annat…

PERIKLES Var ska vi sova i natt
(RCA)

E: (skrattar direkt) ”Jauu har en seng som stauur tommmm.” T: ”De en su needrit att hon to förrrsta steeeeget.” E: Vilken dansbandslåt! T: Jag skäms för mitt ursprung när jag hör det här.

HEARTBREAK, Min tjej viker ut sig i Fibban
(EMI)

T: Totalt humorlöst med hopplösa rim om gillar/killar. Det är riktigt tarvligt pubertetsskämt i marschtakt. E: Jag är nog för gammal för det här. Men omslaget är snyggt. (Designat av Kjell Andersson, Efvas bolagschef/ red).

LEIF LARSSON Sprucken spegel
(WEA-Metronome)

E: Melodierna är starka. Jag gillar den där drömfeelingen i ”Morgonkärlek” på B-sidan. T: Det är överraskande suggestivt. Sprucken spegel är en riktigt bra ordbild istället för de tjatiga tjejen som lämnar mig… E: Jag ser fram emot LPn. T: Vem han är? Klaviaturspelaren från Pugh och hans Trousers.

JOAKIM PHILIP Roulette
(Etique)

E: Det här är just den destruktiva syntmusik jag tycker är hopplös. Vad fan ska ungdomen må bra till? T: För mig är det en, ytterligare en, misslyckad kopia av Ratata. Bandet som klarar av att sjunga om kärlek med livet som insats. Det är en positiv känsla de får ut ur det, trots att det kan låta destruktivt på ytan… (här glider recenserandet över i en diskussion) E: Jag har bara hört ”Ögon av is”… men jag tycker det räcker med att texten är deprimerande. Självklart ska man skriva såna texter också för de speglar livet. Men man måste först förföra med musiken, sedan upptäcker man texterna. T: Men det är farligt att dra slutsatser utifrån ett sound. Musiken är ofta skriven för att passa stämningen i texten. Det finns ett klart samband. Fast visst verkar det vara smittsamt med mörker. E: Positiv kärlek verkar vara förbjudet och det blir lätt banalt. Det är få som kan skriva en ”Kär och galen”…

MUSICAL YOUTH Pass the dutchie
(Polygram)

T: Det här är singeln med fem svarta engelska grabbar som precis passerat 10-årsgränsen. Den säljer snabbare än något annat. Och man förstår varför. E: Jag lyssnar så lite på reggae, men det är roligt att tänka sig fem svarta smågrabbar… T: Det är charmigt och enkelt. Och egentligen är det en protestsång mot haschet som passiviserar rastamännen. Dutchie är ett slangord för pipa eller joint och de här små killarna glider förbi de tuffa grabbarna som röker. Och de gillar inte vad de ser.

MARI WILSON Just what I always wanted
(Polygram)

E: Det här är en hit. Perfekt hopsnodda gamla toner från 60-talet. T: Den har allt man vill ha. En klisterrefräng och säker sång. E: Men det är väl inget för Schlagerläsare… och vilken B 52-frisyr hon har… T: Det är absolut något för mig…

TOMAS LEDIN/AGNETHA FÄLTSKOG, Never again
(Polar)

E: Om inte det här lyckas utomlands för Tomas då… det kanske är lättare med ballader. T: Hoppas de har exportlicensen till Italien klar. E: Vi lyssnar med ett annat öra. Det är just så här dom ville ha ”Två av oss” utomlands. Pampigt och med mycket stråkar. T: Jag tycker det är en perfekt genomförd ballad, i den här genren… och den sortens material Agnethas röst fungerar bäst för.

SAMMANFATTNING:

Singelhögen är slut och en viss besvikelse lägrar sig över oss recensenter Det blir knappast någon lista över bra singlar ur det här. Heaven 17 var det närmaste en gemensam favorit.
E: Det fanns ingen pop, ingen blues utan bara förvånande konstruerad musik.
T: Trots att det samlats en oerhört massa influenser på skivtallriken räcker det inte med det. Det krävs mer för att skapa bra singlar.
E: Det är tydligen ingen ”melting pot” idag. Den är bara fylld med olika saker, men det smakar inte gott. Jag saknar melodierna. De enda som fastnade var Tomas Ledin och Mari Wilson trots att de var så tråkigt producerade.
T: Fast melodier är ju inte allt. Jag gillade många av funkrytmerna. Speciellt Heaven 17s minimusical som växer ju mer man tänker på den… Och så Belle Stars…
E: Hon verkade faktiskt tänka på vad hon sjöng. Men de flesta glömmer at personligheten måste fram. Annars blir det aldrig bra.
T: Vi lyssnar på lite bra musik istället…

Rekommenderas just nu i singelväg:
THORE SONESON
Muscles Diana Ross
En gång till Zzzang Thumb
EFVA ATTLING
Come on Eileen Dexy’s Midnight Runners
Mary Anne Marshall Crenshaw

SENT OCH POPIGT
GANG BANG, Softkalas
(EuropaFilm Records)
RITA & THE RIP-OFF, Dansa pop pop
(EMI)

Två sena svenska som jag lämnas ensam till. Gang Bang är alltså gamla T-Shirts utan Jon Hammer men med Annica Boller. Och det har förändrat allt. Nu är det en balladsoft, svävande och suggestiv musik som backar Annicas inlindade melodier. ”Softkalas” är utan tvekan ett utropstecken i den här högen, men vänd till ”Tillåten erotik” och det blir ändå bättre. Nu är det pop, pompa och sug…
Lika vitsigt och hejdlöst roligt har Per Gessle när han leder Rita & The Rip-Off genom en popigt ihopsnodd version av dansa, funka och poppa hela natten lång. Rita lär komma från Varberg och har möjligheter till större uppgifter än det här som ändå mest är Per Gessle spexande framför spegeln Fast det är snitsigt gjort.