HAAG, CIRKUS, Kulturhuset, Stockholm

Hur olika det går att använda samma musikaliska utgångspunkt visade de två Stockholmsbanden Haag och Cirkus.
Cirkus började och bevisade än en gång att Genesis-komplex är svåra att överbrygga om man blivit allt för mycket rotad i dem. Cirkus har tydliga ambitioner att nå nutida rockklanger men de ideliga taktbytena och den slätslipade, mjuka ljudbilden medför att Cirkus ändå hamnar närmare Dimmornas Bro än Simple Minds. Instrumentinsatserna, framför allt saxofonspelet, var givetvis eminenta men överdrevs och överarbetades. Det räcker inte att klä sig i svart för att spräcka gamla försyndelser…
Haag var den andra sidan av samma kort. Som så många andra unga band kraftigt påverkade av Simple Minds, men ändå säregna och intressanta genom deras entusiasm och idérikedom. Tung, rytmisk bas, flageolett-garnerad gitarr, dämpade, lågmälda keyboardsinsatser av Mikael Eriksson och för en gångs skull ambitiösa försök att ta sången längre än det pliktskyldiga, oengagerade ordrabblande som så många andra unga svenska band sysslar med.
I Haag finns ännu inget tillgjort eller manerat. Glimten i ögat sitter säkert och naturligt, kläderna är vanliga och praktiska (till skillnad mot t ex Tomas DiLevas patetiska silverkalsonger på Ritz dagen efter). Det är små tecken, men det är tecken som bevisar att det ännu går att leva på ren kraft och vilja.
Haag är inte många centimeter från den stora uppmärksamheten. Ta chansen och fånga dem innan den. Exemplen på band som förändrats till det sämre efter att ha hamnat i det allmännas fokus är alltför många.