MONICA TÖRNELL BAND
DAN TILLBERG BAND
Ritz

Det har sagts förut och det måste sägas igen. Den bästa rockmusiken händer alltid på små ställen inför en liten publik och av “fel” band och vid “fel” tidpunkt. I det här fallet alltså på rockklubben Ritz sent en lördagsnatt när den kräsna Stockholmspubliken gjorde nåt annat.
Monica Törnell live har under många år varit som att spela på Solvalla. Här fyrar hon av sitt mest samlade framträdande jag sett henna göra. Hon har samma band som på nya plattan så när som på nye trummisen Lennart Eldner.
Dessa Söderhamnsbor har växt ytterligare en bit av allt beröm dom slickat i sig sen “Ängel” kom ut. Thomas Jutterström lägger ut så tunga sköna orgelackord att jag tror vi skall försvinna genom golvet och ner i tunnelbanan som rusar under oss.
Men naturligtvis är det Monicas röst i låtar som “Varje gång”, som är så känslig att hon måste sitta och sjunga den för att orka med allt som väller fram, “En liten aning om helvetet” och flera andra från nya plattan som får oss att rysa. Och som får lokalen att krympa och den fåtaliga publiken i den att växa.
Dan Tillberg och fem för mig helt okända pågar kliver upp på scenen klockan ett på natten. Och när klockan är över två har dom visat vad man som nyfiken rocklyssnare aldrig borde glömma men ständigt måste påminnas om: rock är känsla. Rock är några gudabenådade timmar när allt stämmer. När allt faller på plats, när alla mår bra, när låtarna sitter efter långa, tunga repetitioner och när spelsugenheten kliar i fingrarna. Och för fräcka och duktiga skåningar är det skit samma om det är femtio eller fem hundra som tittar. För just i det ögonblicket är Dan Tillberg, Calle Hansson, Dick Johannisson, Tommy Liden, Johan Gustafsson och Jens Hylander bäst. Bäst jämfört med allt och alla.
Jag har lyssnat på rock på platta och från scen i femton års tid. Vid ytterst få tillfällen under konserter händer det som både musiker och publik väntar på. Detta att alla plötsligt omfattas av samma elektriska kraftfält. I natt känner vi Dan Tillbergs tunna kropp skälva i våra egna kroppar och hans läppar rör sig och våra stämband vibrerar.
Dan jobbar alltmer i trance. Det är en djurisk, ursprunglig, fullständigt oemotståndlig kraft han utstrålar. Det har ingen betydelse om han sjunger egna “Mors och fars kärlek”, Keith Richards “Happy” som i Dans version heter “Lycklig” eller om det är någon av Dylanförsvenskningarna från den färska plattan.
Gitarristerna Tommy Liden och Johan Gustafsson (pass på för detta gitarrbyggande och spelande underbarn) ligger tätt och gott ihop. Hela bandet sitter proffsigt som en smäck. Det svänger och finns spelglädje hur mycket som helst.
Det är det här gänget som borde bli sommarens händelse i våra folkparker. Musiken är enkel. Det är rock som vi känner igen men som vi så ytterst sällan hör spelas med innerlighet, lidelse och värme.
Ja, jag hör hur ni suckar, så där jävla bra kan det inte ha varit. Fel, fel, fel. Det var bättre. Det var en iskall dusch i en bastu. Se Dan Tillberg och glöm dom där gamla knösarna som skall förstöra Änglarnas gräsmatta om tre veckor.
Jag törs knappt lyssna på Dans nya platta “Kärlek minus noll” av rädsla för besvikelse. Men Pettersson tordes så läs hans recension som ligger några sidor tidigare.
Håkan Lahger

DAN TILLBERG Kärlek minus noll (Axiom/ Mariann)

Dan Tillberg är en modig man. Han ger sig på svåra ämnen som att tolka Stones-låtar på svenska, att skriva om kärleken till mamma och pappa eller, som nu, att översätta Dylans 60-talsmusik.
Bob Dylan är en svårfångad herre. Storheten i hans sånger ligger på så många plan och lyssnaren sätter in egna erfarenheter i texterna och musiken. Den enklaste melodislinga eller textrad kan lyftas till magi. Att ge sig på dom låtarna för att göra svenska versioner är svårt – Ulf Lundell, Mikael Wiehe och Nationalteatern, har tidigare lyckats.
Dan Tillberg gör det bitvis. På “Jag längtar” (“I want you”) gör han det fullt ut och gör LPns finaste låt, en sång som inte bara översätter Dylan utan tolkar honom. Dan Hylanders text, det suveräna arrangemanget och Dan Tillbergs smått stressade sång är en vidareutveckling av “I want you”.
På andra ställen är dom svenska versionerna för bokstavstrogna. “Hopplöshetens gränd” är en känslig och lyhörd försvenskning av “Desolation Row”, men inte en låt som tillför originalet något. Mats Zetterberg har gjort ett jättejobb med att ge Dylans sånger svensk dräkt, att göra dom svenska fraserna lättsjungna och laddade med en del av Dylans spänning. Men lite mindre bundenhet hade varit mer spännande.
Låtvalet känns delvis underligt. Låtar som “One too many mornings”, “I threw it all away” eller “Mama you’ve been on my mind” är inte de mest märkvärdiga Dylan skrivit, i synnerhet inte som melodier. Resultatet blir mycket mer lyckat i försvenskningarna av “A hard rains agonna fall”, “Forever Young” eller “Master of War”. På den sistnämnda har dessutom Dan Tillberg gjort plattans bästa musikaliska arr.
Dan Tillberg visar med Kärlek minus noll att han är en begåvad och egensinnig musiker/sångare/ producent i den svenska rockmiljön. Med två eller tre låtar på den här LPn visar han att han kunde gjort något ännu större.
Att översätta Dylan till svenska är modigt. Att göra friare tolkningar både i text och musik, hade varit ännu modigare.
Jens Peterson