Berättelsen om Svart från Uppsala som dansade en vår, splittrades och började om.
Studera hur dom gör sitt bästa för att plugga sin nya LP genom språkröret Lars Nylin som är så imponerad att han skaffar ny garderob.

Dagen till ära var jag helt klädd i Svart. När Uppsalagruppen Svart startar sitt nya liv är det magiskt att få vara med.
— Det var helt enkelt nödvändigt det som hände. Svart varpå slutet bara en enda lång kamp för att skapa en helhet, säger Janne Svenungsson, gruppens grundare, basist och huvudsaklige låtskrivare.
Det som hände var helt enkelt att Svart splittrades i början på sommaren. I det läget var det nog inte många som trodde att jag bara några månader senare skulle sitta i gruppens replokal där under ICA-hallen och som förste utomstående höra nya Svarts nya rock imponera mig till förstumning. Men Janne Svenungsson är inte stum:
— Caiza (Caiza Almén, sångerskan) flyttade till Östersund och jag hade tankar på att själv skriva några låtar till en singel som Caiza sedan skulle komma ner och vara med att spela in. Men jag upptäckte att det var omöjligt att göra det själv. Så jag bad Petter Eklund om hjälp med gitarrspelandet. Två månader efter att Caiza flyttat var hon tillbaka, något nytt började formas…
Petter Eklund var tidigare gitarrist i ett annat numera splittrat Uppsalaband, N-Liners. Hans tillfälliga medverkan utökades så småningom till att göra gitarrpålägg vid ommixningen av den LP som Caiza och Janne tidigare under sommaren spelat in i Stockholm, men som ingen var riktigt nöjd med. I samband med detta kom även trummisen Ola Jameson in i bilden. Resultatet blev lyckat, leendena breda, självförtroenden ökade, Petter Eklund och Ola Jameson var medlemmar i Svart. En ny tid hade startat.

Svart Magi

Grundstyrkan med dagens Svart är att man nu är gruppen Svart och inte Siouxsie and the Banshees-inkarnationen Svart. Man är fyra starka viljor istället för två, man är fyra människor som tror på att det dom gör är så bra att det därigenom blir än bättre. Svart magi.
— Idag är vi en enhet. Vi är fyra personer på samma nivå med utvecklingsmöjligheter. Men vi skall inte nedvärdera vad vi gjort tidigare för jag har alltid stått för vad vi gjort. Som LP:n som kommer i början av oktober. Det är en självständig produkt som vi inte kan eller försöker reproducera idag. Men vi är stolta över den och gör musik från den, men utan syntar och andra pålägg, säger Janne som fortfarande är Svarts store talesman.
Petter Eklund: — Jag har inte så mycket att göra med LP:n men jag känner ändå mycket för den. Den är genomförd och personlig och framför allt vågar den.

Centralgestalt

Han fortsätter: — Det är skönt att vara med i ett band och vara vem som helst i gruppen i motsats till tiden i N-Liners där jag av publiken ofta sågs som någon slags centralgestalt som skulle motsvara vissa förväntningar på en ledare.
— När jag gick däri urskogen kunde jag aldrig tro på det här. Men nu finns vi här och jag längtar efter att få visa upp det, säger Caiza.
Stämningarna är optimistiska och hoppfulla. Svart har anledning att känna så. Borta är det kantiga och fyrkantiga. Dagens Svart har ett rikt, stort ljud som är samtidigt både energiskt forcerande och eftertänksamt ståtligt. Jag har inte hört mycket av LP:n men det jag lyssnat på är en annan bild av Svart, men även den stark: Syntar, trummaskiner, röster i bakgrunden, körer.
Men på LP:n finns inte så mycket av Petter Eklunds helt förträffliga gitarrspel som för gruppen direkt upp i paritet med U2, Echo and the Bunnymen och trots allt, Siouxsie and the Banshees. Svagheten är sångversmelodierna som gör att Caizas sång låter mer ovarierad än vad som skulle behöva vara nödvändigt. På en låt som ”X”, som har en stark vers, fungerar den t ex förnämligt.
Numera går jag alltid klädd i Svart.