Diestinct från Sundsvall är gruppen som det gått fort för. Ljuset från norr som i dagarna LP-debuterar. Har det gått för fort?
Vad gjorde basisten Mikael Selin med Lars Nylins vardagsrumsbord för 15 år sedan?
För att få svar på dessa och andra frågor, jagade den sistnämnde Diestinct landet runt.

Man brukar tala om kärlek vid första ögonkastet. Jag blev störtkär i Diestinct en decemberkväll förra året. Platsen var diskoteket Black & White i Sundsvall, gruppens hemstad.
Visst underlättade det att gruppen kom just från Sundsvall. Jag är uppvuxen där och en del av lokalpatriotismen dör väl aldrig, även om man flyttar ifrån ett ställe. Men ändå, här fanns aldrig någon tvekan, det här var ett storband i vardande trots barnsjukdomar och kantigheter.
Jan Zachrisson var en gitarrist och sångare med både teknik och känsla, jag såg framför mig en svensk Paul Weller. Mikael Selin var lika mycket Bruce Foxton (liksom Weller medlem i the Jam). Samma melodiösa och varierade basspel.
Jag bara rös av välbehag i det tunt besatta diskoteket. Den gången såg jag trummisen Jörgen Bergmark som den svaga punkten. Jag tyckte att hans teknik var stel och nyanslös. Jag behöver väl inte påpeka att jag ändrat ståndpunkt sedan dess?
Sedan började det gå fort för Diestinct. Man kom fram som en andhjälp i ett hopplöst segt “Midvinterrock”, från TV i Sundsvall med en bländande version av det som sedermera skulle bli gruppens debutsingel “Ett gevär i min hand”. Man medverkade i radions “Tonkraft”, en spelning som Peter Yngen på skivbolaget Mistlur mer eller mindre släpades till av Joakim Thåström i Ebba Grön. Detta ledde senare till kontrakt med Mistlur.
För att fortsätta historieskrivandet så deltog man i ett avsnitt av TVs “AB Svensk Rock” och man blev omskrivna i Aftonbladet. Kort sagt man hade blivit ett namn.
Nu skriver vi hösten 1981 och Diestincts debut-LP bör ligga på skivdiskarna. Det första stora resultatet av två års slit. För så länge har gruppen funnits, det som en gång skulle bli ett engångsframträdande men som blev så lyckat att hjulen bara fortsatt rulla. Från de första enkla pop-punk låtarna modell “vers-refräng-vers-refräng-slut”, börjar man nu finna något allt mer komplext och mångdimensionellt.
— Jag börjar verkligen tröttna på den glättiga popen nu, säger Jan “Zacke” Zachrisson, inte för att vi var allt för mycket inne på det glättiga kanske men ändå…
— Idag vill jag göra något mer, som säger något extra.
När jag såg gruppen första gången tänkte jag alltså på Jam, något som var oundvikligt då, influenserna var så uppenbara. Idag finns Diestinct i ett mer självständigt och eget territorium. Men man är ändå tydligt på väg mot ett sound som befinner sig någonstans i området mellan just Jam och nya brittiska band som Echo and the Bunnymen, U2, Wah! och Pauline Murray and the Invisible Girls.
Något som hörs klarast på den senast skrivna låten “Stark och svag” som bygger på samma spänstiga och dramatiska gitarrarrangemang som t ex just U2s musik gör.
Ebba Gröns energi, Jams arrangemang och U2s pompösitet — Diestinct!

Miljön:

Det har sagts mycket om Sundsvall. “Sveriges skitigaste stad”, “staden som är en enda stor raggarsväng”, “staden där systembolaget slår alla rekord” o s v. Ofta har orden slagit över till grova generaliseringar om en liten del av en kommun som ändå har nära 100.000 invånare och som är så mycket mer än en stadskärna mellan två berg.
För trots allt detta är det som slår mig som f d Sundsvallsbo, hårdast är handlingsförlamningen som drabbat “utsikternas stad” (det hette så under de ljusa åren i 70-talets början när SCA gick med rekordvinster och Gunnar Sträng såg sig tvingad att mynta uttrycket “övervinster”).
Här borde finnas ett starkt underbyggt behov av aktion och åtgärder. Men de verkar som om det ständiga motarbetandet från kommunalpolitiker och organisationer har gjort att ungdomen gett upp. Antingen stadgar man sig och sitter hemma vid TVn med familjen redan vid 20 års ålder eller så åker man den gatstump som idag bildar “svängen”, och konserverar sig om möjligt mer.
Resten längtar till Stockholm på varuhuset Forums cafeteria, har redan flyttat eller tillhör dom 50 i Sundsvalls jet set på diskoteket Privé.
Det borde inte behöva vara så här i en stad som efter svenska mått är en mindre storstad.
IFK Sundsvall är på väg ur allsvenskan i fotboll, “Giffarna” åker ur tvåan. Det är en mörk höst. Diestinct tillhör dom som har på sitt ansvar att göra den ljusare.
Det är i den situationen man ska se gruppen.

Jörgen Bergmark:

Jörgen Bergmark spelar trummor i Diestinct, han är 17 år. “Gucken” är den lugna, samlande kraften i Diestinct. Medlaren.
Han minns tydligt när Jan Zachrisson bad honom gå med i Diestinct:
— Det var i december 1979. Jag hade varit i Stockholm och tittat på Stiff Little Fingers. När jag kom hem gick jag upp på Åhléns restaurang där jag träffade “Zacke” och han frågade mig om jag ville vara med i ett nystartat band.
Diestinct är Jörgens tredje band. Efter en kort tid i ett hårdrockband som han helst vill ha “off the record” var han med i punkbandet Förbjudna Ljud.
— Det var under min tid som punkideolog. Jag var en riktig ankdammsprofet och visste hur allt skulle vara. Jag är uppväxt i borgerlig miljö men när jag var 7 år kallade jag mig kommunist. Jag kom till insikt om att USA inte var drömmen. Under punkens första år fanns en enorm gnista bland de som jag umgicks med. Vi skulle förändra allt till det bättre. Naturligtvis blev aldrig något gjort men vi hade i alla fall viljan.
— Idag är jag någon slags socialist förmodligen. Man kan ändå känna sympati för t ex folkpartiet när Palme går på som värst.
För några år sedan gjorde Jörgen sina hittills enda insatser som rockjournalist:
— Jag gjorde väl egentligen bara tre jobb. Kal P Dal, Magnus Uggla och Stiff Little Fingers men jag fick mersmak på det och har flera gånger funderat på att försöka få göra fler jobb. Men egentligen har jag inga speciellt roliga minnen av det. Jag minns t ex Magnus Uggla-intervjun. Där kom jag, en liten pojkspoling, och skulle snacka med den stora stjärnan. Jag kom in i omklädningsrummet och där satt han tillsammans med några brudar och resten av bandet. Jag försökte få honom åt sidan så att det skulle bli ett samtal mellan honom och mig men med resultatet att Uggla med hög röst utropade:
— Titta här är han som ska skriva om oss! Och där satt jag alldeles röd i ansiktet…
Jörgen Bergmark går andra året på den samhällsvetenskapliga linjen:
— Jag tycker att linjen är både intressant och bra men hela tiden kommer jag till insikt om vilka motsatta skillnader det är mellan framförallt kurslitteraturen och mina personliga åsikter. Jag är väl ingen jätteradikal precis men här lyser verkligen det borgerliga samhället igenom…
När vi sitter och diskuterar skivbolag under en lång resa till Sundsvall tar han Kenta Gustavssons syn på skivbolag som exempel på en syn som han gillar, men avslutar:
— Synd att han är socialdemokrat bara…

Mikael Selin:

Mikael “Pluggen” Selin är 19 år och spelar bas. En dag säger han till mig när jag berättar om mina uppgivna rockstjärneplaner:
— Bli basist, det finns inget enklare. Det är fakta det!
Och mycket riktigt började han inte som basist utan som gitarrist i det i Sundsvall legendariska bandet Massmedia, ett band som alla någon gång verkar han spelat i.
Micke:
— Jag repade med Massmedia ett tag men eftersom jag inte hade råd att skaffa någon gitarr tyckte de andra att jag inte satsade tillräckligt seriöst och sparkade mig…
Men med Mikael Selin har jag personliga band med sedan långt tidigare. För vem var det som för 15 år sedan bodde granne med mig i den lilla byn några mil utanför Sundsvall och som gjorde märken med en syl i vårt vardagsrumsbord om inte just “Gluggen”… (kärt barn osv)
Och det passar väl in i hans personlighet. För det är han som är humoristen och upptågsmakaren i Diestinct som alltid har nära till en imitation, skämt eller pik. Men det är också han som har närmast till sarkasmen och ilskan.
Mikael Selin, som var en av de 4 första punkarna i Sundsvall 77, hämtades också från Förbjudna Ljud till Diestinct. Han är den ende i Diestinct som kommer från arbetarklassen om man kan och vill göra sådana indelningar idag. Och det är också han som om man skall lita på snacket omkring Diestinct är den som gör något konkret av radikalismen. För här har vi vapen- och arbetsvägraren in persona:
— Vapenvägrare är jag och det står jag för. Däremot har jag inga moraliska betänkligheter mot den som väljer att göra den. Och jag är absolut ingen arbetsvägrare. Sanningen är så enkel som att jag inte får något jobb. Jag söker varje dag. Och nu har min KAS-tid gått ut så jag lever på det vi får in från spelningarna.
Säger Micke och ger sig ut på stan för att försöka låna ett tält inför en planerad fisketur, den sista för året.

Jan Zachrisson:

Är man sångare och gitarrist i ett band blir man nästan automatiskt utsedd som gruppens ledare av publik och massmedia. Jan “Zacke” Zachrisson, 20, har båda de här funktionerna i Diestinct men är noga med att påpeka att han inte är någon ledare i gruppen:
— Jag vet att många snackar om hur demokratiska deras grupper är men sen är det ändå någon som till slut bestämmer det mesta. Och visst är det jag som skriver texterna och som kommer med de flesta grundidéerna till låtarna. Men sen kommer “Gucken” och Micke med sina åsikter och dom går aldrig med på att slutresultatet blir motsatt deras åsikter. Dessutom har “Gucken” på sista tiden haft många åsikter om texterna. Jag hoppas verkligen att det fortsätter i den riktningen att alla deltar i allt större utsträckning i arbetet med låtskrivandet.
“Zacke” kommer också från borgerlig miljö vilket ett tag ledde till att gruppen, av belackarna, kallades “moderatrockarna”…
Diestincts texter har ofta kritiserats för att vara gruppens svaga punkt.
Zacke:
— Visst har jag hört kritiken. Många gånger. Men vad begär egentligen folk? Jag är ingen textskrivare. Jag hade aldrig skrivit texter före Diestinct, jag hade inte ens hållit på och skrivit dom nästan traditionella tonårsdikterna.
Nu skulle jag plötsligt fungera som poet. Målare och andra konstnärer har alltid en utbildning att falla tillbaka på, jag har ingen pophandbok att ta fram för att hitta textidéer i. Det blir att försöka skildra verkligheten efter bästa förmåga istället, och jag hoppas att jag lär mig med tiden. Mest handlar texterna om det som upprör mig, som maktmissbruk och övergrepp mot svagare, som t ex små barn.
Jan Zachrissons texter har nästan alltid en mörk underton. Nästan undantagslöst handlar det om hans egna känslor i vissa situationer. Sällan handlar dom om kärlek. Men det finns ett starkt undantag och det är “Underligt & Konstigt” som skrevs före, under och efter ett förhållande som han hade med en tjej i Stockholm:
— Jag tycker att det är så väldigt svårt att skriva kärlekstexter som inte blir klichéfyllda och platta. Oftast river jag sönder dom kärlekstexter jag skrivit…
“Zacke” är blickpunkten och flickornas favorit. Som en flicka sa efter att ha hört skvallervägen om att det ovannämnda förhållandet var slut:
— Att hon kunde göra slut, han som är så snygg! (Vid ett tillfälle var det en person som trodde att jag och “Zacke” var bröder.) (Till ordningen/Red)
Eftersom “Zacke” är äldst har han följdriktigt hunnit vara med mest i “svängen”. Han startade som medlem i Funk-Salsabandet Sastra som ett tag var det enda bandet i Sundsvall som hade sång. Det var när jazzrocken grasserade som värst och det fanns en Janne Schaffer i nästan varje buske.
“Zacke” var Sastras:
— Jag lärde mig väldigt mycket under tiden i Sastra. Inte bara rent tekniskt utan också att man faktiskt kan syssla med rock utan att man behöver ta det på alltför blodigt allvar, att det går att ta med en klackspark.
Men ha sa adjö till funken och gick rakt in i Sundsvalls första punkband Suicide. (Efter att ha blivit “omvänd” av Iggy Pop’s “Raw Power”.) I en stenciltidning som jag hade i Sundsvall på den tiden skrev jag i en recension av Suicide: “Bandet är en hopplös konstellation utan framtid, men gitarristen Jan Zachrisson är bra…”
Det var april 78. Så småningom försvann Suicide från scenen med sina Iggy- och Pistols-covers. “Zacke” bildade “The News”, och gjorde ett gästspel i, naturligtvis, Massmedia. Som trummis! Så beslutade han sig då för att bilda Diestinct hösten 79. Resten av den historian känner vi.
När jag hälsar på gruppens mixare de senaste ett och ett halvt åren, Stefan Svensson, i den instrumentaffär han sköter, och frågar honom vilken den största skillnaden är mellan Diestinct 79 och 81 svarar han:
— Naturligtvis är allt mycket bättre både vad det gäller arrangemang och teknik men den största skillnaden är ändå att “Zackes” sång är 4000% bättre idag…

Se men inte röra:

Klockan är 22 på kvällen en varm högsommardag i juli. Platsen är taket till Mistlurs studio på söder i Stockholm. Klättrar man upp genom en liten lucka i det som är planerat att så småningom bli bolagets kontor kan man sitta och känna den svalkande kvällsbrisen och se ut över svarttjärade söderkåkstak. Det är skönt efter hettan i studion. Bredvid mig sitter Jan Zachrisson och säger det som faktiskt kommer som överraskning för mig:
— I det här ögonblicket känner jag för första gången att Diestinct verkligen är en grupp. Det har dom här veckorna bevisat. Sakta har vi vuxit ihop till en enhet, det känns verkligen skönt.
Själv tycker jag mig som en utomstående betraktare ha märkt hur relationerna blivit allt kärvare under inspelningsarbetets gång.
I början var alla entusiastiska och positiva. De sporadiska bråken gällde vem som skulle diska i lägenheten de lånade under inspelningstiden och vem som skulle koka kaffe i studion. Men tongångarna hårdnade. (Och vem blir egentligen överraskad över den reaktionen om man måste tillbringa en månad i en trång bastu?)
Kulmen nås när “Zacke” och Micke Selin en eftermiddag verkligen ryker ihop (verbalt) och det för en gångs skull inte mynnar ut i några sarkastiska kommentarer och spydigheter.
Då ligger spänningen naken.
Stefan Galuman producerar som vanligt åt Mistlur. Han berättar flera gånger hur rädd han är att han ska påverka
Diestinct för mycket.
— Dom blir så entusiastiska över allt jag föreslår. Jag är rädd att slutresultatet blir något som dom inte anser sig kunna svara upp till på scenen.
Det stora musikaliska tvisteämnet under inspelningstiden blev vad LP:n skulle avslutas med. Länge var ett instrumentalt stycke som aldrig blivit döpt, vikt för den platsen. Men trots otaliga omtagningar och pålägg blev man aldrig nöjda. Slutresultatet blev att man slopade den och istället la till ett akustiskt gitarrstycke i slutet av “Små liv”. Men det var efter långt diskuterande för alla var ense om att instrumentallåten inte passade som livelåt och därför skrotades för alltid om den inte kom med på LP:n.
Två dagar efter beslutet gör gruppen en helt formidabel version av den vid en konsert på Moderna Museet…

Nästa steg

Så är vi vid det avgörande steget. Steget från ett nytt namn till ett etablerat. Efter en oinspirerad och trött spelning på Mariahissen i Stockholm för några veckor sedan och efter att ha sett Raketerna göra en av sina bästa konserter, säger Mikael Selin till mig:
— Nu är det dags att lägga av!
Men inte kommer man att lägga av. I slutet av november börjar den första stora turnén tillsammans med just Raketerna. Men speltröttheten finns där efter en lång sommar och man har beslutat att ta en spelpaus fram till den tionde oktober. I samband med att man börjar spela igen kommer ett nytt stort steg att tas. För då kommer man med all säkerhet att låta en fjärde medlem provspela.
“Zacke”:
— Många kritiserar oss och säger att Diestinct kommer att vara slut den dag vi tar in en fjärde medlem, som om vi var förutbestämda att vara en trio för alltid. Jag är av den motsatta åsikten att får vi inte in en gitarr och keyboardspelare så kommer vi att tröttna. För trioformatet är trots allt begränsat.
Jag är en av dom som inte för en sekund försöker avråda Diestinct till utökningen. Jag tror mig veta ungefär var gruppens musikaliska mål ligger och det ryms helt enkelt inte inom de tre instrumenten man idag förfogar över.
Diestincts styrka är att man fortfarande lyckats hålla fötterna kvar på jorden. Att man lyckats behålla ödmjukheten utan att vara naiva pojkar från landet. Man har helt enkelt den distans till sig själva som så många storstadsband saknar. Man är fjärran från tesen “Det är bara vår egen musik som räknas, andras orkar jag inte ens lyssna på”. Diestinct blir ständigt våldsamt imponerade av vad andra åstadkommer — det är det som håller fast deras fötter.
Svagheten ligger utanför deras egen kontroll; att det helt enkelt har gått för fort i vissa lägen. Man har aldrig kunnat repetera in någon form av scenshow, man har aldrig haft tid att skriva nya låtar.
Diestinct har många steg kvar. Den förträffliga debut-LP:n är bara det första.