Första delen — den filosofiska — på Lilla Köpenhamn fredagen den 5 juni klockan 15 611 18. Utan bandspelare.

Han är liten. Jag frågar om han färgat håret. Det var längesedan säger han. Vi lämnar det brusande fredagsvimlet på Regeringsgatan och går in genom Lilla Köpenhamns dubbla glasdörrar.
Han beställer kaffe och jag vin.
— Får ont i huvet om jag börjar dricka redan på eftermiddagen, säger Uggla.
— Ja det gäller att fortsätta att dricka under kvällen om man skall slippa det, svarar jag.
Vi skrattar.

Om man inte känner varann går bekantskapen snabbare om man skrattar ihop. Att skratta tillsammans över skämt om sprit är att göra det lätt för sig. Speciellt när systembolaget inlett sina lördagsstängningar och dess chef har sagt upp sig i protest just därför. ”Att stänga på lördagarna är ingen alkoholpolitisk åtgärd utan ett sätt att lära konsumenterna att göra sina inköp andra dagar” skrev Rune Hermansson i sitt avskedsbrev.
Magnus Uggla och jag ondgör oss över byråkratin, formalismen och alkoholpolitiken. Uggla skäller på skatterna. Och jag säger, för helvete du får väl bra mycket över ändå.
— Du ska väl inte klaga, tycker jag.
Men det är just vad han ska. Han har inga stålar. Lever inget lyxliv. Har inte skaffat en massa prylar. Han lever precis som alla andra. Men Uggla erkänner att han har mer fritid. Kan disponera dagen som han vill och det är värt en hacka. Dessutom har han inga problem att komma in på krogarna.

Skumt med uteliv

— Fast jag är inte ute så mycket nu som förut. Men här i Sverige är det ju så att är man ute tre gånger i veckan är det nåt fel på en. Och är man lite äldre och är ute mycket så tycker folk att man är riktigt illa ute. Har en polare som är 50 och gillar att vara ute, och det betraktas som skumt.
Magnus Uggla sitter med ryggen mot fönstret som vetter mot gatan. En ung tjej i stickad miniklänning sprintar över gatan. Jag gör min bordskamrat uppmärksam på att den kjollängd som var i svang för tio år sedan nu definitivt är tillbaka.
— Åja det var väl inte bara kjolen du såg, ler han skevt när tjejen landar på vår sida trottoaren och hennes bröst fortfarande utgör två mycket levande trafikfaror.
Jag minns inte om det var här vi började prata om hans texter men jag minns hans svar.
— Några av mina låtar har helt missförståtts. Det är ju inte tjejerna som skall känna sig träffade utan killarna. Det är ju deras desperation och jakt på kött jag beskriver.
Det är framförallt några av låtarna på Magnus Ugglas tredje lp ”Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt?” som för evigt stämplat honom. Det var på den skivan han sjöng om ”att skita i allt”, kallade brudar för biffar och för övrigt vrålade runt på stan och retade Östermalmskärringar så väl som radikaler.

Provokatören

Uggla var en provokatör, en borgarpunkare som inte uttryckte några direkta politiska idéer. Han stod för en onyanserad ungdomsrevolt som mer handlade om att revoltera mot att inte bli insläppt på krogen än att revoltera mot samhället.
Nu som då beskriver Ugglas texter livet mellan midnatt och sänggåendet företrädesvis i storstaden. Där uttrycken är råa, jakten desperat, fyllan tung och oresonlig. Ingen är speciellt vacker och generös. Den starkes lag gäller på Lorry såväl som på Café Opera. Pojkarnas och gubbarnas blickar flackar oroligt mellan bröst och lår. Man måste ha nån. Nån jävel måste man ha. Kan inte gå ut ensam och möta natten. Kan inte gå vrålande hem genom Kungsträdgården ännu en gång.
Det här vill jag prata med Uggla om. Känslan i kroppen när det första försiktiga morgonljuset kastar sitt sken genom lövverket. Nerför trapporna mot stängda tunnelbaneuppgångar letar sig de milda men obarmhärtigt avslöjande strålarna. En och annan taxi singlar förlupet nerför Hamngatan. Måsarna härskar över Nybroplan. Svettiga kroppar — där hår och kläder stinker rök — föses motvilligt ut från krogarna och nattklubbarna. Näktergalningarna bildar små grupper i gathörnen. Här är definitivt sista chansen att få med nån hem. Eller kanske ännu hellre följa någon bort. Bort, bort så långt det går.

Den vänlige

Men vi kommer aldrig ner till det grundläggande plan där Magnus Ugglas lyrik och attityder har sin botten. Under tre timmars snack på en krog plus ytterligare några timmars pratande hemma hos Uggla ett par dagar senare lyckas jag inte mer än snudda vid människan. Jag fortsätter att kalla honom Uggla, inte Magnus. Han låter aldrig ordet eller tanken flyga. Svarar ofta ”jag vet inte”. Han gör det inte för att slippa svara eller spela svåråtkomlig utan just för att han inte vet. På så sätt är han ytterst alldaglig och vanlig.
På Lilla Köpenhamn läppjar vi på vin och kaffe, senare punsch respektive starköl. Det lossar mina tungband men inte Ugglas.
OK då, musik går ju alltid att tugga om.
Han berättar att Ola Håkansson ringde för en tid sedan och frågade om han ville hjälpa till att producera göteborgsgruppen Strasse. Det ville han. En fin singel kom härom veckan.
— Vad lyssnar du helst på nu?
— Mycket på dom engelska synthgrupperna. Visage, Spandau Ballet, Ultravox, Gary Numan. Rubert Hines platta är väl den allra bästa som kommit på slutet tycker jag. Och till och med Phil Collins från Genesis är ju på gång. För några år sedan var ju Genesis det värsta man kunde säga.

Rockaren

Uggla låter gammal trots 26 år.
Uggla är rock. Hårdrock från början. Grabbarna i kvarteret köpte var sitt instrument och började lira hårdrock. Det var 1970 i Nacka. Magnus Uggla skrev svenska texter om domedagen och jordens undergång inspirerad av Black Sabbath.
Sedan gjorde han en demotejp i en talstudio till eget pianokomp. Gick runt med den hos dåvarande Phonogram, Metronome, EMI och CBS. Första lpn Om bobbo Viking (”jag spelade in den med Harpos kompgrupp”) blev resultatet på CBS så småningom. Efter den kom Livets Teater. 1977 briserade Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt. Genombrott och resten är historia.
Han höjer sig över bordet, fingrar på sockerpaketen och ser nästan ut som han skall avge ett förtroende.
— Man måste vara jävligt försiktig med vad man gör i den här branschen. Veta vad man vill så man inte hamnar fel. Passa sig noga för att inte hoppa på fel grej. Schlagerfestivalen ångrar jag. Där fick jag anpassa mig för mycket. Det var inte min grej.
— Men skådespeleriet då? Du har ju varit med i filmen Bluff Stop och i vår två radioteaterpjäser.
Han tycker det är roliga erfarenheter men rockscenen är och kommer att förbli hans hem.
Jag är på väg mot Clash-filmen Rude Boy och Uggla, ja, jag vet inte hans planer. Vi pratar lyriskt om sommar-Stockholm.
— Den här årstiden är det skönt att vara fri, säger han och syftar på relationer till det motsatta könet.
Vi går ut i staden. Magnus Uggla åt sitt håll, jag till Filmstaden.

Andra delen — den registrerande — Magnus Ugglas våning i Gamla Stan. Annandag pingst klockan 16 till 17.30. Med bandspelare.

Fyra smala trappor upp i en välstädad trappuppgång med rosa väggar. Mariahissen paret Bill Öhrström och Mona Seilitz bor mitt emot Uggla noterar jag.
Magnus Ugglas våning är prydlig, snudd på prudentlig. Antingen är han så här ordentlig eller också har han nyss städat hinner jag tänka medan jag tar av skorna.

Svart sammetssoffa och likadana fåtöljer, ett bord som jag undviker att spegla mig i trots att chansen finns. Skinande vita väggar. Abstrakt konst i vardagsrummet och en djärv nakenstudie i sovrummet.
Skivor i travar längs väggarna. Här har han haft sitt lilla residens i drygt sju år. Klivit rakt ur sängen och satt sig på pianostolen och klinkat fram ”Vittring”, ”Centrumhets”, ”Sommartid” och ett par tjog låtar till som finns dokumenterade på sex lp-skivor.
— Jobbar bäst på morgnarna. Mest koncentrerad då. Är nog rätt ovanligt kan jag tro.
Magnus i soffan. Jag på en av fåtöljerna. Spegelbordet med citronsaftbägare på mellan oss. Den lilla Aiwan riktas mot Magnus. Han nobbade bandspelare första gången vi träffades. Men har nu accepterat och samtidigt sagt att han blir stel och stum av att ha mikrofoner framför ansiktet.
Jag tittar på skivorna som kantar väggarna. Classix Nouveaux, The Jam, Lee Ritenour, Tomas Ledin.

Flyt, men ingen svett

För mig känns det inte som Ugglas musik kom till under någon som helst kamp. Det finns ingen svett, inga motsättningar, men ett satans flyt. Mycket syns vara ögonblickets verk, en stundens ingivelse fångad i flykten.
— I början kunde det vara så att jag skrev en låt på en gång. Men nu gör jag aldrig det. På sista plattan (Den ljusnande framtid är vår, Uggla räknar bara studioplattor som riktiga plattor) består alla låtar av fragment som jag satt ihop. Skriver en snutt nu och då och sen när jag har en massa grejor försöker jag montera ihop dom.
Jag nämner ”Vittring” och tycker att det är hans bästa sång. Han ler den stolte faderns leende och håller med.
— ”Vittring” är ett nästan löjligt exempel när det gäller mitt låtskrivande. Om man tar huvudtemat (”allting som du vill, kan du göra aah, aah, aah”) tyckte jag det lät som en Evert Taube melodi eller svensk folkvisa först. Då hade jag en version som inte alls låter som det gör på plattan. Jag jobbade mycket på det där temat för jag tyckte nog inte det var så bra. Sen rätt som det var en dag slog det till och jag fick det där rätta trycket. Då blev det bra och jag blev faktiskt jävligt nöjd.
Uppriktigt sagt är jag mycket förtjust i Ugglas rockmusik. Låtar som ”Vittring” och ”Varning på stan” är tuff rock och melodiös pop i salig röra. Han lånar in från England men gör något eget och mycket suggestivt av det. Har man älskat Mott the Hoople, Ian Hunter och Bowie kan man inte låta bli att åtminstone tycka om Magnus Ugglas musik.

Snabba skisser

Jag tror inte så värst många egentligen gillar texterna, men åtskilliga fascineras och förundras över dessa snabbskisser över ungdomlig dekadens. Uggla bara beskriver. Vägrar benhårt att bli vår nya magister.
Hur kommer det sig att du valt att endast beskriva verkligheten och nästan aldrig någonsin moralisera?
— Det är en medveten grej för jag är så trött på alla pekpinnar om hur det ska vara och hur man ska va. Den attityden retar mig.
— Jag har inga idéer i låtarna om hur man skall förbättra världen, skrattar han.
Är det så överlag med dig att du inte gillar så kallade världsförbättraridéer vare sig i film, teater, litteratur eller musik.
— Ta en film som Tage Danielssons Sopor som jag tycker är en jävla skitfilm. Den är gjord på det viset att den skall omvandla folk som är för kärnkraft till att bli mot. Men det som händer är att dom som är för kärnkraft tycker att det är en jävla skitfilm och dom som är mot tycker den är bra. Han skulle kunna gjort en mycket underfundigare film. Då hade han kunnat få folk att fatta att det är fel med kärnkraft.
Hur länge kan du hålla på att skriva om jakten, natten och brudarna? Finns det inget annat du har lust att skildra?
— Jag är nog inne på att hitta på något annat. Det är bland annat därför som jag tar så lång tid på mig mellan plattorna. (Två år mellan de senaste två studioplattorna). Så det kan växa fram något.

Inte bara nattliv

— Stilen kommer förstås att vara den samma, man kommer att se att det är jag som har skrivit. Men visst finns det bra många timmar kvar på dygnet att skildra. Det jag vill är helt enkelt att skildra det svenska samhället. Det gjorde jag på förra plattan (Den ljusnande framtid…) och det finns massor av olika sätt att göra det på och det behöver inte handla om nattliv.
— Texterna på min senaste platta är jävligt nära den jag själv är. Tycker inte att jag där framstår som en rå, stöddig person. Det är mest på Varför ska man ta livet av sig… som det finns tuffa attityder.
Varför finns dom där?
— Det är mycket ironi i texterna, så dom är inte så tuffa som folk trodde att jag var. Sen kom den plattan i samband med punk, revolt och rebell. Och då blev det en hård attityd. Det var nästan så att jag själv ibland började tro att det skulle vara på det viset, men så var det inte. Jag köpte aldrig den där idén att jag skulle vara en svensk Johnny Rotten eller vad det nu skulle vara.
Men din image från den tiden kommer väl aldrig att riktigt släppa?
— Jag kan ju bli schlagerartist och spela in ”Sensuella Isabella” så kanske jag får familjepubliken, garvar Uggla i soffan.
Du räknar dig stå närmare rockbands-svängen än Björn Skifs och den ligan?
— Definitivt. Jag passar mig jävligt noga för att hamna på nån krogscen.
Jag går in på den kombinerade toalett/duschen, den minsta jag någonsin sett. Även här härskar ordning och reda. Vem är Magnus Uggla? funderar jag medan vin, kaffe, punsch och citronsaft strilar ner i porslinskoppen.
Vad är det som är så speciellt med dig? frågar jag när jag återinträder.
— Mina texter är jävligt svenska. Där tror jag nästan jag är ensam om att skriva så pass svenskt som jag gör. Skulle inte gå att översätta dom. Det skulle falla pladask. Det är den viktigaste grejen.

Saker som berör

— Jag skriver ju bara om saker som berör mig själv och om folk tar det till sig måste det betyda att saker som berör mig rör dom på samma sätt.
— Vet inte hur jag hittat mitt språk. Har inte sneglat på andra, har inga förebilder textmässigt sett. Varit naturligt att skriva på svenska eftersom jag inte kunde tillräckligt med engelska för att använda det.
Om Magnus Uggla inte känner att han har några företrädare så finns det i alla fall efterföljare. Noice har kopierat allt som han har gjort både musikaliskt och textmässigt.
Att valda delar av Sveriges ungar skriker sig hesa över fyra blonderade och brådmogna pubertetsynglingar måste kännas lite skrattretande för slyngelfarsan Uggla. Och det gör det. Han har inte mycket till övers för andra av dagens svenska idoler.
— Pugh var jävligt bra förut. Han har gjort många bra grejer. Finns många svenska band som är bra, men det finns inget band som jag tycker är jävligt ball.
— Om man ser tillbaka på 70-talet så tycker jag Bowie nästan ensam står för nyskapande och förändring. Det finns dom som kommit upp ett tag. Bowie har hela tiden hittat nya vägar. Och han har kostat på sig att göra en del dåliga grejer.

Internationell

Ugglas egen karriär på den internationella marknaden har nyss börjat. En singel på engelska är släppt i alla europeiska länder utom England.
— Ja så är det att ligga på ett stort bolag. Bara i England kommer det ut 200 singlar i veckan så bolaget har bedömt det som för svårt att sticka ut där. Att slå igenom internationellt är tungt överhuvudtaget. Jag vet inte riktigt hur singeln har gått och jag väntar mig inget.
Han är sansad. På gränsen till tråkig blir slutintrycket. Inga visioner, inga funderingar som får mig att stöna av vrede eller glädje. Ugglas värld — den som jag fått titta in i — verkar trång och trygg. Han håller sig naturligt nog på sin kant mot mig, en gammal proggare och besserwisser.
Tyvärr hann han aldrig läsa Aftonbladet före dagens intervju. Naturligtvis var som vanligt inte ett ord sant som dom skrev men det hade gagnat mina syften, som var att få en så ärlig och öppenhjärtlig intervju som möjligt. Alltnog det stod att jag fått sparken från Musikens Makt för att jag där skrev för positivt om Ugglas genombrottsplatta. Att jag fick sparken var naturligtvis inte sant. (Den fick jag när jag skrev om flumbandet Dag Vag). Att jag skrev positivt är att handskas vårdslöst med sanningen. Jag försökte förstå vad som kunde driva fram denne unge barbars attityder. Jag försöker fortfarande.