— Tavlor, det är grottkonst! Finns ingen anledning att syssla med sånt längre — annat än som geschäft eller terapi.
— 80-talets konst, det är datakonst. Därför arbetar jag med Digitalteater.
— Jag har försökt få pengar och förståelse från KRO, Statens Konstråd och Konstnärsnämnden, men dom är konservativa.
— Nu vänder jag mej till industrin i stället. Där finns dom skapande, progressiva krafterna i Sverige idag.
Säjer konstnären Sture Johannesson och läser SAF-broschyren ”Skapande eller bevakande Sverige”, där dom kommersiella krafterna visas fram som det skapande i Sverige.
Är detta samme man??? Jag menar som gjorde den skandalomsusade affischen till Lunds Konsthall med en naken, rökande tjej. Nu sitter han här med fyrkantiga glasögon, klädsamt långt hår och ser ut som en — visserligen uppknäppt men ändock — halvdirektör.
— Den affischen är bra. Men bilden av mej som kopplas ihop med den ligger mej lite i fatet nu när jag söker pengar till Digitalteatern från SE-banken, utvecklingsfonden och STU — Styrelsen för teknisk utveckling.
— Det allra minsta jag behöver är 1½ miljon till en mikrodator och videoutrustning. Systemdesign, kostnadskalkyl — allt är klart, men vi måste va en 5-6 stycken som jobbar för att det ska gå ihop ekonomiskt.
— Jag och nån till sysslar med bild, ett par musiker gör ljud och så måste vi ha ett par PR-män/säljare — för här gäller den nya trenden. Konstnären måste skaffa sej frihet på en kommersiell bas nu när Konstnärsnämndens ombudsmän delar upp pengarna sej emellan. Och blir det nåt över så går det till ”prostitutionsprojekt” — projekt helt anpassade till deras föråldrade stödformer.
— Varför ska konstnären alltid traska patrull efter. Det går ju bra att demonstrera och skrika ”rädda jobben” när en industri ska läggas ner.
— Men varför inte gå in innan företaget är nerlagt och hjälpa till att sälja produkterna med bra bilder. Delta i att industrin överlever. Eller göra samhällsinformation. Det kallar jag att göra konst i arbetarnas intresse!
— I min Digitalteater ska jag först göra stillbilder, sen serier av stillbilder, animationer, och sen, kanske på 90-talet, kommer dom tredimensionella holomorfa bilderna.
— Då sitter nog var och varannan människa åtminstone i USA med projektorer i taket hemma i vardagsrummet och tar in det svältande barnet i Afrika tredimensionellt på Afganmattan.
— Vilken impact!
— Och så kommer då konstnären släpande på en nerklint (översättning: nerkluddad) tavla. Det kanske är pittoreskt med en sån grottmålning, men inte påverkar han sin framtid med den!
Sture Johannesson har alltid placerat sej långt fram i utvecklingen. Han sysslade tidigt med massmediekonst, affischer. För några år sen gjorde han knappar, bl a en inför kärnkraftsomröstningen med texten ”Hjärnkraft — ja tack!”
Nu är han ingen förespråkare för just datatekniken. Men han har insett att framtidens bild och ljud med 99%-ig sannolikhet kommer att skapas digitalt — och då kan man lika gärna lära sej nåt om digitaltekniken.
— Risken är ju annars att konstnären kommer släpande på runstenar i ett samhälle som kommunicerar med magnetiska signaler.
— Om mikrodatorindustrin i Silicon Valley, USA, är en jätte så vill jag inte ligga på marken och va livrädd för att krossas. Nej, konstnären ska stå på jättens axel och dirigera den!