Pjäsen om ett popband som har det förutseende namnet PROBLEM

I Stockholm finns det ett band som kallar sej Tant Strul. I Malmö finns det ett band som är starka aspiranter på namnet Farbror Strul.
Det är bandet som
sällan eller aldrig kommer ut ur repetitionslokalen och upp på scenen
aldrig eller sällan kommer in i inspelningsstudion
spelade in sin första LP 1978 och april 1981 hunnit få låtar färdigskrivna — ja, skrivna alltså, inspelade snackar jag inte om — till en halv andra LP
gjorde sin förra singel för ett och ett halvt år sen och i dagarna, faktiskt, ger ut en ny singel
redan avverkat en stycken SCHLAGER-journalist innan denne SCHLAGER-medarbetare kom in i bilden.
Själva har Stefan Ahlqvist (gitarr och sång), Henrik Herrström (tidigare gitarr, nu mest Farfisa-orgel), Gerth Martinsson (bas) och Håkan Olsson (trummor) gett sej det förutseende namnet Problem.

En helg i april har i alla fall Problem lyckats att inte avboka studiotiden. I en studio i Malmö ska dom spela in tre låtar, “Sopor”, “Dynamit” och “Devil’s Angel”, till en singel.
Lite över 2 på lördageftermiddan dyker jag upp. Problem har varit i studion sen 9 (“nåja, somliga har varit här sen dess”, mumlar Dan Tillberg, som spelar in singeln åt sitt eget skivbolag Bellatrix) och har tagit en liten paus just när jag kommer.
Jag sätter kassettspelaren och micken mitt på bordet. Det är som att trycka på en knapp. Stefan öppnar munnen och i nära en timme kommer åsikter om det mesta och dom flesta ut.
Dom andra i bandet bildar bakgrundskör. Doadoar bifall och en och annan invändning.

Problem verkar ha ett lugnare arbetstempo än andra band…
Stefan: — Vissa band slänger ut en massa sörja. “Våt Dröm” eller nåt sånt. Det är ju ingen låt. Det är bara ett riff.
Dag Vag har inte skrivit den låten själva…
Stefan: — Nä, nä. Men jag känner för lite annan musik. Där det finns vers och refräng och kommer in ett riff. Där det händer lite i låtarna.
Ni har många ackord i era låtar också…
Stefan: — Ja, det är också en nackdel. Det har blitt så jävla klyddigt.
Håkan: — Det är på gränsen till jazz.
— Vissa prylar tar det tre månader att lära sej spela. Jag menar, jag är ju inte utbildad.
Henrik: — Det är bebop.
Stefan: — Jazz är tufft.
— Men nu är dom klyddiga låtarna klara. Nu ska vi göra dom enkla.
Texterna då…
Stefan: — Texterna… dom är jobbigast. Jag avundas han i Eldkvarn, han är den enda, tycker jag, som kan göra bra texter.
Spelningar…
Stefan: — Vi har väl faktiskt spelat ute en hel del. Tycker jag.
Kören: — Aäääääähhh… Det har vi väl inte.
Stefan: — Grejen är den att ska man åka upp till Stockholm vill man ju ha en ny skiva ute. Ha litta nytt material att komma med.
Håkan: — Det är nödvändigt att ha en ny repertoar för att palla att spela vidare.
Stefan: — Det är en helt ny publik nu mot när vi börja 77-78. Dom som lyssnade på oss då, dom har ju familj och så nu.
Kören: — Ääääähhh!
Stefan: — Jamen, dom som var 12 då, dom är 15 nu och dom lyssnade ju inte på oss då. Då krävs det en ny skiva för att dom ska lägga märke till oss.
— Grejen är också att nu har Dan bokat in en vecka från den 28 maj för LP-inspelning. Nu har vi en tid och då måste allt va klart till dess.
Dom andra tre tillsammans: — Det har vi väl haft minst sex gånger tidigare också!!!
Stefan: — Ja, ja. Men vi ska va förband till Troggs den 18 maj på Bohemia här i Malmö. Då måste ju låtarna va klara.
Gerth: — Inte bara det. Vi ska kunna spela dom också.
Hur många låtar har ni färdigskrivna till LPn?
Stefan: — Fem, eller sex med “Sopor”. Den ska vi göra i en elektrisk version (dom andra: “vadå elektrisk?” Stefan: “så det sprakar mer om den”). Sex-sju minuter lång. Så den fyller ut lite mer.
— En låt handlar om Quasimodo, Frankenstein och King Kong. Den heter “Primitiv”. “Jag vet jag är ingen ängel” är en annan. “Hett Bod”, och en som heter “Vild Mun”.
Fredrik: — “Vild Mun”… Heter den så? Ja, det är han som skriver texterna så vad låtarna heter får man reda på i efterhand.

Förra gången jag träffade Problem var 1978 när dom ännu inte gett ut sin LP. Då var dom ett av dom första svenska rockbanden efter den progressiva musikrörelsen. Vi pratade motsättningar mellan proggrocken och den nya svenska rocken. Sen dess har det fötts mängder och åter mängder med unga svenska rockband…
— Det finns många band, ja…, säger Stefan. Men vad tycker du själv är jävligt bra? Diestinct t ex, som jag såg på TV. Dom lät som Jam. Dom är ju tekniskt skickliga och…
— Men det viktiga är inte att vara tekniskt skicklig, fortsätter Henrik, utan att va nåt speciellt. Ha nåt originellt och spännande att komma med.
Stefan: — I Skåne finns ju Garbochock och TT Reuter — eller fanns, båda har ju lagt av. Men jag känner ingen gemenskap med den musiken. Jag känner banden jävligt väl, men det är ingen musik jag tycker om. Känner man (Henrik) Venant så… han är ju jävligt snäll… man undrar vad han egentligen håller på med i TT Reuter. Men dom är över-duktiga, bland dom bästa banden i Sverige rent tekniskt.
— Jag tycker om när det blivit en bra melodi, inte bara ett riff. Typ Docent Döds “Solglasögon” och “Vägg av tårar”.
— Vad jag retar mej på är att nu är all pop kass. Det skriver t ex SCHLAGER. 60-talspopen, den är det lätt att klassa ner på. Men på 60-talet kom ju allting. Synthesizers kom ju då. Velvet Underground. Det tänker man inte på.
— “Tradig pop” börjar bli ett skällsord. “Glättiga texter”. Och det är ju inget att eftersträva. Men full Farfisa-orgel, full diskant, världens tuffaste riff och så fuzz på gitarren och en Mick Jagger-härmande sångare som gav fan i allt. Kanon. Det håller än idag.
— Det som verkligen var häftigt på 60-talet, det var att dom som sjöng, dom sjöng jävligt bra. Inte bara för att ingen annan kunde sjunga. Dom var inspirerade av dom här bluessnubbarna — Ray Charles och dom. Eric Burdon, Small Faces, Stevie Winwood, Van Morrion — vem sjunger så idag?
— I dom nya banden låter det som om vem som helst stått upp vid mikrofonen och liksom bara lallat med.
— Dagens band verkar inte ha några rötter. Som när vi spelade på Malmöradion, då sa jag till Bengt Grafström att är man ett rockband ska man spela coverlåtar. Inte på skiva, men live ska man spela andras låtar också. Då visar man var rötterna sitter. Man får ju visa nån respekt för sånt som kommit innan. Men idag tror alla att dom är så jävla bra och har så mycket eget å säj…
— All musik som har respekt för äldre musik tycker jag är bra. Alan Vegas LP t ex — där finns rötter och på samma gång är musiken ny.
Lyssnar man på Diestinct hör man ju Who…
Stefan: — Jag hör inte Who. Jag hör dom Jam. Vi spelade med Jam första gången dom var här i Malmö. Kom där med sin jävla fassa som manager. Håkan fick inte komma in och kolla sina trummor. Fassan bara stod där och dela ut idolkort.
— Sen spelade vi med Clash också. Dom var raka motsatsen. Tog ner rubbet från scenen så vi kunde checka ljudet. Clash verkar mer va fyra individualister, medan Jam är en och så två bårbärare.
— Jam är som Emerson, Lake and Palmer idag. Dom vinner alla omröstningar i England. Bäst basist, bäst klädda, bäst omslag, bästa trumslagare. Precis det dom skulle va emot från början.

Åsikter

Nu står Dan bredvid oss och hoppar. Inspelningskostnadsklockan har tickat iväg till över fyra. Hittills har man bara hunnit att (nästan) sätta ljudet till “Sopor” och Dan vill gärna komma igång igen. Det ska han få, men först, för att inte vara alltför orättvis mot Stefan, ett sista citat:
— Man har åsikter om mycket och ibland skulle man väl uttala dom lite tyst. Det är lätt att snacka, men är det man gör själv så bra i jämförelse med det man snackar skit om? Mycket av skitsnacket bottnar ju i att man själv har svårt att åstadkomma nåt. Och så ursäktar man sej med att låtarna är svåra, men största felet är ju vårt eget. Det går inte att komma ifrån.
Sista tiden har Stefan spelat en massa plattor för Dan, så att Dan ska veta vilket gitarrljud Stefan vill ha. Han gillar inte diskant så Dan har skurit bort nästan all diskant. “Det låter lite instängt”, säjer Stefan nu. “Skär man bort diskanten låter det instängt”, svarar Dan.
— Vad tycker du? frågar Stefan mej efter en stund. Jag tycker ju om diskant, svarar jag. “Hmmmmmmm”, säjer Stefan, “jag tror jag vrider på lite diskant i alla fall…”

Inspelning

Så börjar dom på “Sopor”. Grunden med trummor, bas, orgel och gitarr (som sen ska ersättas av en akustisk gitarr) spelas in samtidigt. Men kommer av sej. Börjar om. Kommer av sej igen. Nästa gång spelar Stefan fel i solot. Nästa gång missar Håkan efter solot. Och nästa gång. Och nästa. “Hur långt solo spelar du?” undrar han. “Du måste veta hur långt solo du ska spela. Annars kommer jag aldrig rätt efter solot.”
På det igen, på det igen, påt igen, påtigen, påtigen, påtgen, påtgen, påtgennpåtgennpåtgennpåtgennpåtgennpåtgennpåtgenn… Stefan säjer nåt om Elvis. Var det 54 tagningar han gjorde?
Äntligen går allt som det ska. Hela “Sopor”. Från början till slut. Håkan slänger trumpinnarna i slutglädjen och skriker “Aaaaaahhhh! Den jävla låten!”
“Den jävla låten”, upprepar dom andra. “Det låter tufft. Kan vi inte ta med det på plattan?”
“Jag skulle vilja göra en tagning till”, viskar Dan. “Va säj…”
Då blir det — vilket är årets understatement — lite oroligt i studion. Rättare sagt: nu tar det hus i helvete.
“Vafan då för?” skriker Stefan. “Jag gör aldrig om den låten! Inspelningen är skitbra! Va ere för fel på den?”
“Tycker jag också”, säjer dom andra med en mun. “Vi kan väl lyssna på den? Vad är det för fel med den?”
“Trummorna sackar lite på ett ställe. Det sitter inte riktigt, riktigt mellan bas och trummor. Stefans gitarr är lite ostämd i slutet. Det är åkej, men det kan bli ännu bättre. Kan ni inte göra ett försök till?” ber Dan.
Stefan: “Inte idag! Aldrig i livet! Då tar vi en annan låt nu. Och kör ‘Sopor’ en gång till i morron.”
Dan: “Då måste vi ju sätta om hela ljudet igen.”
“Vi tar samma ljud i dom andra låtarna.”
“Om det inte går, går det inte. Men kan ni inte försöka?”
“Du spelar väl inte över det?!”
“Nej! Nej!”
“Säkert?!”
“Ja! Ja!”
Efter många om och lika många men står Problem i studion igen. Men det går ju inte. Inte första gången, inte andra, inte…
Till sist skriker Stefan högt och Håkan kastar sej upp från trumsetet och vrålar: “Jävlar-förbannade-helvete-jag-klarar-inte-av-det-nä r-Stefan-är-på-det-här-jävla-humöret!!!”
“Kan vi inte lyssna på det, rakt igenom, en gång…” säjer alla fyra.
Dom lyssnar. Och Dan förklarar vad han tycker kan göras bättre. Och alla fyra håller med. “Efter en och en halv timma har vi kommit underfund med att det i själva verket inte är bra”, säjer, tror jag, Håkan.
Nu är klockan nästan 20. Alla är helt slut. Det blir att göra ett nytt försök i morron bitti klockan 9.
Ursäkta, tänker jag för mej själv, men är det inte meningen att det här med musik ska va roligt och trevligt? Men Problem har kanske en annan uppfattning om vad som är trevligt än jag.
Jag skjutsar Stefan hem och innan han slänger igen bildörren frågar jag: Brukar det vara så här när ni spelar in?
— Det brukar alltid bli bråk, säjer Stefan. Idag var det väl inte så farligt…

På måndagseftermiddagen kommer jag tillbaka till studion tillsammans med Gitta, som ska ta några bilder. Måndagen skulle ha varit mixdag, men alla pålägg är inte klara ännu. Nu får man ta till tisdan för mixning. (Jo, säkert. Onsdan, då lyckades man till slut komma till mixningen, får jag höra när jag skrivit ut artikeln.)

Bilder

Vi anländer i ett känsligt ögonblick. Stefan lägger just på solot i “Devil’s Angel” — för hundrafemtielfte gången. Sen ska han också lägga ett par korta riff och ett solo på “Dynamit”.
Det ska vara mycket “reverb” “skorrande eko” tycker Stefan och vrider på myyyyyyyycket reverb, men när han spelat solot och kommer ut och lyssnar är det såååååååååååååååå mycket att det inte går att särskilja tonerna i ekot. “Så kan vi ju inte ha det”, säjer Stefan. Dan harklar sej, mumlar: “Det var det jag sa…”
In i studion igen. “Kan jag använda svaj-armen? Ska jag låta den här tonen ringa ut? Låter det bra om jag spelar så här?”
“Va ere nu de står på lappen där ute på väggen?” säjer Fredrik med ett leende lite tyst för sej själv. “‘Repetera låtarna ordentligt innan du kommer till studion.'”
När Gitta kommer med kameran avbryter Stefan strax sitt solo. Problem poserar med en sitar, som Henrik hittat i studion i det typiska SCHLAGER-hörnet och i soffan och Stefan hämtar en soppåse — på med tejpen med texten “Riskavfall” över mun, i håret och…
“Hur går det?” frågar jag Dan. “Det går”, svarar han, “Men det går långsamt. Dom kan ju ändra sej från ena dan till den andra, från ena timmen till den andra. Inspelningsdisciplin”, säjer Dan, “är det ju inte fråga om.”
Ta det som en förövning inför LPn, försöker jag skämta till det. Dan ger mej en kolsvart blick.
Så antingen blir det väl en ny LP med Problem till hösten eller också kommer du att kunna läsa den här radannonsen i SCHLAGERS sommarnummer:
“Popband från Malmö, jävla bra men jävla struliga, bortslumpas. Vågade intressenter vänder sej till skivbolaget Bellatrix, Lund.”