Hansson de Wolfe United kan man antingen hata eller älska. Antingen tycker man att det är gubbrock eller också njuter man av den minutiösa produktionen.
Bengt Eriksson tillhör gänget älskare och har därför intervjuat delar av Hansson de Wolfe United.

“Iskalla killen full av mänsklig värme”, Hansson de Wolfes förra och första LP, om man undantar “Vargen”-LPn som väl får betraktas som en förberedelse inför “Iskalla killen” och nya LPn “Existens-Maximum”, stod i mer än ett år hemma i skivbacken och tittade på mej.
Då och då tog jag fram LPn och lyssnade. Men jag kunde inte bestämma mej för vad jag skulle tycka om den.
Man är ju van vid att dom flesta rockplattor attackerar en. Musiken, ljuden, sången tränger in en i ett hörn så att man inte har en chans att komma undan.
Men musiken på “Iskalla killen” kastade sej inte över mej. Den var som LP-titeln: sval, konstaterande, undanglidande. “Ett lugn, men bara på ytan”, som Lorne de Wolfe sjöng i titellåten. Men vad finns strax under ytan? “En ton, låt den tonen tränga fram…”
En “kall” musik, men innanför ytan “full av mänsklig värme”. “Full av ord från din innersta vrå” — det citatet kommer från “Minnenas sorl”. Men inte “minnen” från länge tillbaka eller ens i går. Utan “minnen” från i dag, just nu.
LPn “Iskalla killen” innehåll en slags schlager från just nu, med automatisk patina från gångna år, dagar, timmar, sekunder… En slags Svensktoppssånger på allvar. Som handlade om samma kärleks-, vänskaps- och samhörighetstörst som Svensktoppens texter behandlar på skämt. Som ofta använde samma sorts ord och uttryck som Svensktoppstexterna — t ex “En tidig morgon ska jag vakna upp och tänka: Jag lever nu. En tidig morgon vid min kaffekopp…” — men tog dom på allvar.
Ja, du märker det. Jag klarar varken av att kort och precist beskriva Hansson de Wolfes musik eller förklara varför jag i ett drygt år gick omkring och var tveksam till “Iskalla killen”, men nu tycker om den. Mycket.
Claes Palmqvist:
— Det är lätt att prata stort och brett om dom stora världsproblemen. Svält, krig, förtryck. Dom berör en, men inte riktigt på allvar. Dom berör en inte personligen.
— Lornes och Dicks texter handlar om relationer och känslor. Sånt som om dom uttrycks i t ex en bok kan uppfattas som plattityder. Men som berör oss personligen — mej och dej — varje dag. Såna tankar tänker vi, såna känslor har vi. Då blir det genast obehagligare. Lite intimt, nästan.
Lorne de Wolfe:
— Jag tror våra texter och vår musik innehåller känslor som en del inte vill erkänna finns hos dom själva.
Vi skulle alltså värja oss för innehållet i Hansson de Wolfes musik. Det, måste jag erkänna, stämmer nog i alla fall in på min tveksamhet. Och, misstänker jag, det stämmer nog också för en hel del av dom som anslutit sej till Hansson de Wolfe Uniteds anti-fan club.

Hansson de Wolfe verkar alla älska eller hata — några mittemellanåsikter, har jag aldrig hört. Och dom som hatar Hansson de Wolfe trimmar tungan till det riktiga onomatopoetiska uttalet av “gubbrock” och “vilka spelar dom för — sej själva?”

Hansson står för Dick Hansson (text och rytminstrument), de Wolfe för Lorne de Wolfe (musik, text, sång, elpiano m ml och United för Claes Palmqvist (gitarrer) och Ingrid Munthe (text).
— Vi fyra är en arbetsgrupp, säger Lorne. På platta använder vi oss sen också av andra musiker. Och den här gången har inte Ingrid varit med så mycket. Dick och jag har skrivit alla texterna utom en, som också Ingrid hjälpt till med. Ingrid är fortfarande med i arbetsgruppen. Hon har bara tagit tjänstledigt, kan man säga.
När jag träffar dom tre av arbetsgruppen Hansson de Wolfe United som är i tjänst är den nya LPn precis färdigmixad och har lämnats in för gravering. Efter intervjun ska Lorne och Dick iväg och göra omslaget klart.
Vi sitter hemma hos Dick och han och Lorne berättar om Hansson de Wolfes bakvända, tycker jag, och ovanliga, inbillar jag mej, sätt att göra musik och text. Musiken inte bara komponeras först. Musiken spelas också in först — innan texterna börjar skrivas.
Lorne: — Jag gör melodierna på elpiano, nån gång på gitarr. Det blir aldrig nåt spill. Melodierna jag kommer ihåg brukar räcka precis till en LP. Ibland kan jag ha två melodistumpar som vi puzzlar ihop.
Dick: — Musiken kommer först. Musikens stämning avgör vilken sorts text som Lorne och jag sen skriver.
Claes bryter av. Han bara måste få öppna munnen och släppa ut en munfull lovord om Jonas Isacsson. Om jag tolkar stämningen hemma hos Dick rätt så är hela Hansson de Wolfe United mycket nöjda med musiker, melodier, texter — allt — på nya LPn. Allra mest nöjda är dom med Jonas. Och allra mest nöjd med Jonas är Claes.
— Jag känner nåt alldeles speciellt för den här killen, utbrister Claes. Jag är helt fascinerad av honom. Första gången jag hörde honom — jag kom in i studion och där stod en liten knubbig kille med elgitarr. Och så började han spela…
— Det är kanske en konstig jämförelse men jag tänker på nyckelharpa. Det är som om det finns svensk folkmusik inne i den här killen. Som när han spelar på dubbelsträngar på elgitarren.
Dick fortsätter: — Text och musik ska ge samma impulser, samma stämning. Det betyder att olika sorters musik får olika sorters texter. Det finns ingen enhetlig linje i vårt textskrivande. Jag målar ju också, och i konsten är det viktigt att ha sin egen linje. Men frågan är var linjen går.
För dej är kanske medlemmarna i Hansson de Wolfe United nya namn. Men två av dom har jag under lång tid stött på i olika musikaliska sammanhang.
I början av 70-talet spelade Lorne bas i och var tillsammans med Ted Ström, låtskrivare till Contact, ett av dom första banden som sjöng samhällsbeskrivande, politiska texter på svenska.
Claes var också med i Contact. Värvad från Old-Timey String Band, som spelade angloamerikansk folkmusik.
— Med tiden blev det allt konstigare att vara med i Contact, säger Lorne. Man sa: Nu ska vi skriva en Contact-text. Vissa ämnen skulle man skriva om. Man måste skriva en speciell sorts texter. Alltid i vi-form. Själv fick man inte komma med i texterna.
— Unna dej en stunds självbespegling om dan, skjuter Claes in. Inte mer — men en stund.
— Ingen av oss påstår ju att musikrörelsen hade fel, fortsätter han. Det musikrörelsebanden sjöng var sant. Och är sant. Men medan världen runt omkring förändrade sej var musikrörelsen densamma.
Nu kommer inspirationen till Hansson de Wolfes musik från alla möjliga håll. Men det verkar bara vara Claes som vill prata om musikalisk inspiration (“Det är inte klokt”, säger Lorne, “men jag lyssnar ju inte på musik. Jag har inga plattor.”):
— På “Existens-Maximum” kan man höra bitar av musiken som vi lyssnat på: tex-mex, västkustrock, visor, fiolmusik…
Dick och Lorne pratar hellre litteratur och film. Det gör förresten Claes också. Fassbinders TV-serie är hans favorit just nu. John Irvings “Garp”, när det gäller böcker. “Yttersta domen” (en film av den ryske regissören Tarshovski, som också gjort “Solaris”), undrar Dick, “har du sett den?” Han kommer igång med att berätta för mej om den och sen är han, som sagt igång…
Dick: — Saker man ser och hör. Filmer man sett. Böcker man läst. Allt påverkar oss. Du eller andra som lyssnar kanske inte hör vad som påverkat en låt, men vi vet det.
Om Lorne och Claes nu så att säga tar igen för texter och musik dom inte fick göra med Contact, så är också deras sätt att arbeta — alla i Hansson de Wolfe har andra jobb, musiken är en “hobby” — en protest mot den “viktigaste” biten av en musikers arbete: turnerandet.
— Jag tycker inte om att spela för publik, säger Lorne.
— Första gångerna jag stod på en scen, berättar Claes, var jag skitnervös. Måste ha solglasögon.
Hansson de Wolfe spelar in för lilla Bastun (som nu köpts av något större skivbolaget Planet). När “Iskalla Killen” kom ut distribuerades den av stora EMI, som direkt var på Hansson de Wolfe: “Ni måste ju turnera! Ni måste sälja plattan!”
Jag förstår er, säger jag. Bara det lilla jag har turnerat: packa, åka långt i en skraltig buss, packa ur och upp, käka på nåt taskigt fik, lira. Skittrött är man, skitdåligt låter det, skitdåligt går det. Va i helvete gör folk sånt för?
Lorne, Claes, Dick och jag nickar ikapp.
— Nu verkar alla ställen i landet ringa och vilja få oss att spela, säger Lorne. Och vi har börjat diskutera det nu. Om det garanterat låter perfekt på scen så…
Så långt har vi hittills kommit i diskuterandet.
Dick: — Dagens musik handlar om att allting är hopplöst, att människan är ensam och chanslös. Det är ju en sann bild, men det är inte hela sanningen. Det kan ju inte vara hela sanningen. I så fall är det bara att ge upp. Då går människan under.
— Det är lika jävligt som det verkar, men det finns nåt annat också.
Hansson de Wolfes musik vill bidra med positiva kickar så att man ska orka en dag till.
Dick: — “Existens-Maximum” är ju inte motsatsen till existensminimum. Det betyder inte att man ska köpa varenda ny pryl. “Existens-Maximum” betyder att man måste våga det där lilla extra.
Lorne: — Vilsenheten, sökande efter nånting — vadsomhelst — i denna lidande, torftiga värld. Stressen. Referensramarna som gått sönder, man har inga referenser längre. Man tar tag i det man får tag i…
När jag träffar Hansson de Wolfe United har alltså nya LPn inte kommit ut ännu. Jag har bara hört singeln från LPn. Har ni inga låtar på kassett som man kan lyssna på? undrar jag.
Då spelar Dick bl a “Auf Wiedersehen”. Jag häpnar faktiskt över hur noggrant arrad låten är. Varje instruments eget speciella ljud används för att ge en ytterligare bit stämning åt melodin.
Dick ler stolt: — En platta ska väl va välgjord?
Lorne: — Vad man än tycker så ska man inte kunna säga att det är dåligt. Även dom som inte gillar vår musik, tycker det låter konstigt, ska inte kunna säga annat än att det är ovanligt, personligt och bra.
Lorne de Wolfes ord låter kanske skrytsamma, men det han säger är sant och det vet han. Hansson de Wolfe har inte bara arbetat ytterst noggrant med LPn. Dom har lagt ner ett minutiöst arbete på den.
Medan jag skrivit ut intervjun har “Existens Maximum” gått oavbrutet på skivspelaren. Orden exakt och precist räcker inte för att beskriva musiken. “Existens-Maximum” är inget annat än en minutiös LP…