Peps Persson är just nu mitt uppe i en lång turné. Han täcker in Sverige med en allt bredare musik. Västafrikanskt, blues och skånskt blandas friskt. Vi träffade honom efter den första konserten.
Hur det låter — det får ni undersöka själv — här berättar Peps om hur det känns att komma tillbaka efter ett ”ledigt” år.

På den här sidan Sundet är dom inte många kvar nu. Och dom som finns, trivs bäst i Skåne. Det är väl det att man ser Europa där borta på andra sidan vattnet, där Danmark skymtar i vinterdimman… Och sen, ännu längre bort, utom synhåll förstås, ligger andra kontinenter. Där människorna har det taskigare på många sätt men där dom lever i samklang med sin egen musik och historia.
Men Peps är alltså en av dom kvarvarande. Med sitt halvmeterlånga hår som hänger ner över axlarna, det stripiga tunna skägget, ögonen vänligt plirande genom sina otidsenligt runda brillor och iklädd märklig ylleluva samt aromatiskt doftande pipa ser han ut som vad han är: en övervintrad sextitalshippie som gett sej fan på att åttitalet ska bli lika fint som sjuttitalet. Fint vad gäller hans musik alltså. Hur det politiska läget ter sej pratar vi inte om den här kvällen, den första offentliga spelningen för honom och det nya Blodsbandet i år.
Han är alltså tillbaks på scenen. I skivstudion hemma i Emmaljunga har han jobbat som musiker och producent under sitt ”lediga” år. Dessutom blev det visst en liten turné också… Med ett gäng bluesveteraner, Los Angeles Rhythm And Blues Caravan, spelade han i Sverige och Norge.
— Det var jävligt nyttigt. Jag visste inte vilken väg min musik skulle ta. Jag tyckte att den stod stilla. Men genom konserterna med Ruth Brown, Charles Brown och Floyd Dixon så fick jag direktkontakt med en del av rotsystemet till min musik — bluesen.
Han var ju först med blues på svenska (eller snarare på skånska). Sen plockade han fram reggaen. Peps arbetar mycket med rytmerna. Han gillar polyrytmik, motrytmer.
— Dom rytmerna kommer från afrikanska och västindiska musikkulturer. Fast en del minns jag faktiskt sedan jag var grabb, då farsan spelade på små skånska dansbanor och fester.
— Europeisk musik har länge saknat variation i rytmerna. Det är en jäkla skillnad att spela rock och att spela calypso. Men svensk schottis ligger nära reggaens puls, frånsett baktakten!

Vardagsmusik satsar på rytmer

— Musik som lever på människornas villkor, bland folket i vardag och fest, sån musik innehåller en massa rytmer. Det gör inget syntetdunk.
Återgång till enbart blues är det inte fråga om. Han lovar att Blodsbandets konserter även ska innehålla västafrikansk high life-musik, sydafrikansk kwela, med mera. Å han fortsätter med dom skånska låtarna som hittills.
I år turnerar han med sitt nya band från söder till norr i Sverige, kors och tvärs i Skandinavien. Första omgången fram till mitten av maj. Efter midsommar blir det en ny runda.
Rotbandet upplöstes i och med sabbatsåret. ”Rotrock”-albumet fick rätt mixat mottagande. Det fanns dom som klagade på att Peps musik var statisk mitt i allt sväng och gung. Han överraskade inte längre.
— Jag kan förstå kritiken. ”Rotrock” var ett slags bokslut. Nu är det dags att gå vidare. Det är därför som jag har satt ihop ett annat gäng.
— Förresten har jag aldrig haft samma sättning i mer än två är. Det här är faktiskt fjärde upplagan av Blodsbandet. Eftersom jag ska ligga ute hela året så måste bandet hälla lika länge.
Blodsbandet består av sju musiker. När jag knackar ner den här artikeln har jag just fått veta, att det är ommöbleringar på gång. Ed Epstein på sax hoppar av, in kommer förmodligen en ung kille frän Helsingborg, Tomas Franck. Kanske blir det byte på bas och trombon också. Men Lester Jackman, steel pans, Akai Temiz, trummor och gitarristen Frank Mattilla är kvar.
— Det gäller att passa ihop socialt också, när man tvingas att leva så nära inpå varandra.
Hans skånska formula med blues och reggae till svenska texter, meningsfulla sådana, har fått mängder av mer eller mindre begåvade efterföljare. Vad tycker han om dom?
— Tyvärr hör jag så lite musik, för jag har inte råd att köpa plattor. När jag gör det blir det ska och reggae.
— Dag Vag är förstås jävligt bra. Gamla polare till mej, övervintrade sextitalshippies dom med… Stig Vig spelade förresten bas i Pelleperssons kapell på Lpn ”Fyra tunnlann bedor om dan…”. A Bumpaberra var med i Blodsbandet i början av sjuttitalet.
Industrirock, syntheziser och elektroniskt plinkplonk har han däremot aldrig fattat finessen med, säger han.

Citydesperationen är konstruerad

— All den där citydesperationen har jag svårt att identifiera mej med. Väldigt mycket verkar konstruerat. Kanske är det en åldersfråga. Jag är ju trettifyra, bor på landet…
— Men jag gillade punken. Den var befriande. Den revolterade mot samma saker som jag. Slog mot dom kommersiella krafterna i musikbranschen samtidigt som den protesterade mot sån där stelbent vänstermusik som bara är politisk plattform.
Hans nästa skiva blir en live, meddelar han. Den spelas in under vårens konserter.
— Annars älskar jag förstås studioknåpandet. Upptäckarglädjen, möjligheterna att söka sej fram till ett speciellt sound. Jag har börjat bygga studios på alla platser där jag bott, men har aldrig blivit riktigt klar innan jag flyttat igen. Men den här gången stannar jag.
Han tar tid på sej och håller sej till enkla prylar eftersom han inte vill skuldsätta sej, få avbetalningsbekymmer och tvingas in i en ekonomisk situation där det blir press att komma med plattor i en strid ström.
I studion ska musiker kunna spela in till låga priser, så att dom istället har råd att hålla på länge och nå resultat. Det är många som vänder sej till Peps och ber honom att hjälpa till.
Han har dock bara tid för band som har kommit en bit, som har ”färdig” musik. Kontakter med skivbolag är också ett givet plus.
— Det finns två vägar in i en studio. Endera betalar man själv sin inspelning, eller så måste nån annan göra det.
— Jag har mitt eget sound. Jag är ensam om dom idéerna bland svenska producenter. Dom plattor jag producerar får en viss prägel. Vi har ju pratat om det här med rytmer…

En etablerad outsider

Peps är ett fenomen och en outsider. Från starten för snart tjugo år sedan, då han tog upp bluesen där andra nöjde sej med att kopiera engelsk pop. Samtidigt som han är etablerad och påverkar otaliga andra musiker. Han har till och med nosat på Svensktoppen med bondkomikern Skånske Lasses ”Motorcykeln”!
— Visst har jag varit med länge, och spelat på en massa skivor. Men jag tjänar bara som en vanlig knegare, 60 000-70 000 kr per år. Jag är dålig att planera ekonomiskt och marknadsföring är inte min avdelning.
Givetvis är det en och annan som siktat in sej på det och erbjudit sej att bli hans manager.
— Problemet är att jag är svår att styra, eftersom jag har egna åsikter. Så fixarna brukar snart ge upp…
Vårt snack drar ut på tiden: han ska strax upp på scenen, men det jäktar honom inte. Han sitter mitt bland publiken, vid ett skrangligt bord. När han slutligen reser sej för att släntra iväg kommer en handfull fans fram. Dom ber honom att skriva autografen på cigarrettpaket, lösa papperslappar — men också på fem- och tiokronorssedlar.
— Vilket slöseri med pengar, mumlar han motvilligt.
— Du är värd mycket mer! försäkrar en tonårskille entusiastiskt: du är ju suverän!