I alla fall för mej finns, eller har det funnits, tre sångerskor med namnet Maritza Horn.
Den första såg jag flera gånger på TV i mitten av 70-talet, måste det ha varit. Hon sjöng på engelska och jag trodde hon var en engelsk sångerska som flyttat till Sverige. Jag bara noterade att hon existerade. Rösten tyckte jag inte var nåt särskilt, den fastnade aldrig i mitt huve.

Nästa gång jag hörde Maritza Horn fick hon mej att spärra upp öronen och förvånat undra: Ar det här verkligen samma sångerska? Det var när Maritzas skillingtrycks-LP “Jämmer och elände” kom ut för ett par år sen.
Skillingtryck brukar ju sjungas sentimentalt och tårfyllt. Maritza Horn gav skilling-trycken en extra dimension. Sentimentaliteten fanns fortfarande kvar, men Maritza sjöng dialektiskt, så att säja. I hennes version blev skillingtryck också sociala reportage från fattigdomens verklighet.
I slutet av förra året kom så LPn “Tänk om…”
Här är Maritza Horns röst som en modern storstad. Sveavägens bilar kör i hennes mun, fredagkvällarnas neon glänser, förorternas betongcentrum ligger öde och tyst. Och jag anar också att Stig Claessonska rötter till våra förfäder i dom stora skogarna.
När jag recenserade plattan kunde jag inte låta bli att uttrycka mej mindre lyriskt än så. Men låtarna som hon sjunger på LPn — dom är bra men vanliga visor. Kompet är kompetent, det låter bra — men inte finns där nyanser och dimensioner som matchar rikedomen i Maritzas röst. Den lovar mycket, mycket mer.
Maritza har kammat och sminkat sej och gjort sej jättefin för fotografen när hon öppnar. Men när jag står i hallen och gluttar in i Maritzas lägenhet bara måste jag först se mej omkring. Stora, luftiga rum, högt i tak, öppen spis i köket. På Östermalm i Stockholm.
— Jag har haft tur, säjer Maritza. Tur och tur, förresten. I sex år bodde jag i “verkligheten”, i Sätra. Varenda dag i sex år försökte jag byta tvåan i Sätra och komma in till stan, åtminstone till Söder. Jag ville inte att mina ungar skulle växa upp i Sätra.
En intervju är ett försök att ringa in en människa, att på ett par timmar lära känna nån man hört t ex på platta och tror man är lite grann bekant med. Det är, minst sagt, inte lätt — inte om man vill vara ärlig mot den man intervjuar och mot dej, läsaren. En “vanlig intervju” — fråga-svar, fråga-svar — ger ofta bara lite grann. Det blir spridda citat, som ett puzzle man tappat i golvet. En människa är ju inte bara vad hon säjer utan också hur hon säjer det. Hon är tonfall, leenden, ögonkast. Hon är kläderna, frisyren, sakerna hon har omkring sej, sina barn…
När Maritza, jag och Hatte (fotografen) sitter i köket och pratar finns det två nyckelord — som förvånar mej, men det beror förstås på mina fördomar mot t ex “kärlekssymbolerna”, som är Maritzas eget ord för sakerna, lampkronan i stora rummet m fl, som hon har i sitt hem i allt Maritza säger finns dessa två nyckelord: “kommersialism” och “nymoralism”. Dom återkommer hon till gång på gång. Men innan vi kommer in på det vill jag gärna ha reda på om jag tar helt miste när jag påstår att LPn “Tänk om…” låter som en början till nåt som aldrig riktigt blir av, om det verkligen är såna här visor som Maritza helst av allt vill sjunga och om hon själv är helt nöjd med LPn. Tidigare samma dag har jag nämligen träffat Anders Burman, som producerat LPn, och han höll förstås inte med mej om att t ex arret och kompet inte alls är anpassat till Maritzas uttrycksfulla röst. Utan det låter som två delar — bra komp, mycket fin sång, men ingen helhet.
— Jag tycker LPn är slutet på nånting gammalt, säjer Maritza, och början på nåt nytt. Och “början”, det är framför allt Ulla Jones.
— Vet du vem Ulla är? Hon är Quincy Jones f d fru. Ja, det låter ju löjligt att säja så, men hur ska man säja? Ulla har skrivit massor med låtar, men med engelska texter. Jag frågade henne — kan du inte försöka göra nåt på svenska?

Vill sjunga reggae

— Hör du? säjer Maritza. (Genom den stängda köksdörren hör jag reggaemusik.) Det är Peter, min älste kille. Här hemma är det reggae för hela slanten på grammofonen. Jag hade också velat ha med några rytmiska reggaelåtar på LPn. Ett par killar — bl a Rolf Alm som spelat med Peps, du vet — har gjort en reggaelåt som handlar om att ha “en fjäril i magen” inför alla poliskontroller. Men det föll på att dom killarna också ville vara med och kompa låten. Och vi ville inte ha olika musiker på olika låtar.
— Sen hade jag också velat ha med ett par andra av Ullas låtar. En som handlar om att “jag vill inte vänta på Jesus” och en om “regissören som förför en”.
— Ja, egentligen var det så att vi skulle spela in några låtar och ha som utgångspunkt för dom andra låtarna på LPn. Men sen kom inte dom ursprungliga låtarna med och det blev så jäktigt för plattan måste ut innan jul. Anders Burman blir väl sur när jag säjer det, men hela LPn — med uppehåll för en turné — tog två veckor att spela in och mixa. Två låtar om dan spelade vi in.
— Helst skulle jag vilja börja från början — göra en LP som ett projekt. Jobba i team med en producent och en textförfattare. Allra helst vill jag göra en LP med Ullas låtar.
Vi pratar om Maritzas musikfavoriter — Chaka Khan, Ry Cooder och Leo Sayer, “innan han blev kommersialiserad” — och om att det viktigaste för en sångare/sångerska är att “kunna tolka texten, betona dom rätta orden”. Tänk bara, säjer jag, vilken skillnad det blev när Totte Wallin spelade in Peter Himmelstrands Eurovisionsschlagermelodi “Banne mej”. Den texten som förut lät så banal och fånig blev plötsligt rena verkligheten — för att Totte Wallin tog den på allvar.
Och vi pratar om Yoko Ono, som kanske inte har nån sångröst. Men som kan tolka texterna hon sjunger.
Men mest pratar vi om allt annat än musik. T ex om att bli med barn när man är 14 och förhörs av polisen. Maritza av en polis och killen som var fyra år äldre av en annan. Och så stämde inte redogörelserna överens heller. “Hade du byxorna av eller på dej? frågade dom. Dom ville få det till våldtäkt fast vi i vår barnslighet var förlovade.”

Fick inga jobb

Maritza fick övervakning, killen dömdes till villkorligt fängelse. Inte heller fick dom träffa varann. “Det var många som ville ha adoptivbarn då och jag fick beställningar på ungen. Jag fick inte nåt jobb. Det spred sej, jag kunde inte ens få jobb i kiosken. Då kom musiken och räddade mej. Jag vann en sångtävling på en restaurang och började sjunga med Ola Hermanssons orkester. Sen blev det Stockholm och Telstars.”
Vi pratar om skolhatet, som vi alla tre delar. Om “Jantelagen”, att känna sej nertryckt och inte våga nåt, eller få samvetskval för att man tar egna initiativ.
— Dom bråkiga ungarna är ju dom som vågar säja ifrån, säjer Maritza. Dom tysta, det är dom som inte vågar opponera sej.
— All nymoralism, säjer Maritza. Alla moralkakor i drogdebatten. Varför gör man då inget åt den legaliserade drogindustrin — läkemedelsbranschen? Hur många drogar sej inte med läkemedel?
— Eller spriten. Om den är så farlig, hur kan det då komma sej att vi har Spritbolaget kvar. Man har tagit patent på folks Ågren.
— Jag vet inte hur många polisbilar jag såg idag när jag gick ut på Nybrogatan. Inte för att poliser inte behövs, men dom är ju en spegel av samhället. Det är en riktig ruskig högervåg på gång.
Det ruskigaste, säger jag, tycker jag är att det är ingen högervåg. Nymoralismen och att man försöker kurera symtom istället för att verkligen förändra samhället, det kommer ju från både höger och vänster.
— Ja, det har du rätt i. Jag är skraj. Jag är rädd för framtiden. Det är nyfascism på gång, riktig nyfascism.
Allt det här som du säjer till mej, är det inte det du borde sjunga om också, egentligen?
— Jo, säger Maritza. Egentligen är det väl det. Och det vill jag göra nu.
Datamaskiner är ju minst sagt en del av världen vi lever i och kommer att bli en ännu större del av vår framtid. Lars Kristiansson är professor i informationsteori vid Chalmers i Göteborg — en mycket okonventionell professor. Forskningsresultat och uppsatser brukar ju annars hamna på nån hylla i universitetet där dom sen står och samlar damm. Till glädje för kommande forskare, möjligen, men knappast för oss vanliga dödliga.
Maritza Horn och Lars Kristiansson har nu snart färdigsmidda planer på att göra en “data-LP” tillsammans.
— Lars är min bror, säjer Maritza, min självvalde bror sen sju är. Det började med att vi grälade. “Du sjunger alltid så innehållslösa texter”, sa Lars. Så bestämde vi oss för att göra en LP om data idag och i morron.
— Vi har ganska många textförslag. Och sen ska jag göra musik och välja musiker som känner för att göra en sån här LP. Bara akustiska instrument, vill jag att det ska vara.
(Lars Kristiansson i telefon):
— Datan är inte heller bara av ondo, det får du inte skriva. Maritza och jag ska inte göra en antidata-LP. Vi ska göra en LP om det framtida informationssamhället.
— Det är stor risk för att dagens barn i framtiden kommer att ställa oss till svars för alla tabbar vi kan göra med bl a datan. Därför är det viktigt att nå ut med information. Tidigare har jag arbetat med teater och utställningen “Hej Dator”. Musik och plattor är bra media — inte minst för att nå ut till dom som informationen är allra viktigast för: ungdomen.
Vi pratar om hur tidningarna använder artister som dragplåster. Eller kanske ännu oftare som spaltutfyllnad, i synnerhet på somrarna. “Då ringer tidningarna. Vad man säjer har ingen betydelse. det är bara en sida som ska fyllas ut.”
— Jag har haft tur, säger Maritza. Jag har aldrig slagit igenom. Jag har fått traggla på som sångerska.
Men helt utanför skivindustrins kommersiella centrum har hon inte stått. När hon var 19 engagerades hon av Vincent Bjurström — en då mycket omskriven, idag väl helt bortglömd svensk playboy — för att sjunga i en film som han skulle göra om sitt liv. Plattan med Maritza släpptes i trettiotvå länder. Filmen blev aldrig gjord. “Det skulle kunna bli en roman. Filmen som han finansierade med pengar från bordeller och småsparare. Dubbla kontrakt. Vincent som tvingades fly ur landet…”
Efter två timmar och många koppar svart kaffe i Maritzas kök går vi in i vardagsrummet så att Hatte kan ta några bilder. Maritza kammar håret åt ena sidan, ordnar till den svarta kappklänningen och sitter tålmodigt och väntar medan Hatte tänder, släcker och flyttar om lamporna och väljer rätta kameravinklar.
Jag kan inte låta bli att le ett varmt leende åt den här tjejen med alla sina “kärlekssymboler” — lägenheten på Östermalm, kristallkronan, soffan, glasbordet… som för mej är symboler — eller rättare sagt fördomar — som inte alls går ihop med allt hon berättat för mej, alla åsikter hon uttryckt under två timmar i köket.
— Jag som har allt detta. Jag måste förstås orka protestera för dom som inte har det.
Säjer hon. Det är förstås alldeles sant. Folk som har det ganska bra, tjänar pengar och så, och uttrycker vänsteråsikter brukar ju få höra att “du som har det så bra ska väl inte klaga”. Det är den löjligaste kritik jag vet. Att dom som har det dåligt protesterar mot sina förhållanden är så att säga självklart. Att dom som har det bättre solidariserar sej med dom som har det sämre istället för med förtryckarna, det är viktigt och bra.
Många populärsångare som jag träffat dom senaste åren, säjer jag, har förvånat mej med att direkt börja diskutera musikkommersialism och hur skivbolag ägs och styrs.
— Medvetenheten bland artister har ökat, säjer Maritza. vi är några stycken, ett litet team som brukar träffas. Mest är det Lena jag träffar. Lena Andersson, som är direkta motsatsen till mej. Hon slog ju igenom när hon var 15. Vi brukar prata om det vi kallar “ickespekulativ kommersialism”.
Inte hittar man alla puzzelbitarna till en människa på ett par timmar. Inte heller är jag så säker på att jag i den här artikeln lyckats få ihop så många bitar i puzzlet Maritza Horn att du kunnat bilda dej om nån verklig uppfattning om henne. Men en sak är jag säker på, och det hoppas jag verkligen framgår av artikeln: Maritza Horn har ännu mer i sej än jag anade när jag lyssnade på “Tänk om…”-LPn. Och om — eller när — hon kommer loss och får med allt hon har i sej in i inspelningsstudion och ut på vinylen, då kommer hon att göra en kolossal LP…