Benny går över till telexapparaten och kollar.
— Det går bra ute i världen Benny, säger Stikkan och kikar ut från sitt kontor. Stikkan hälsar på mig på engelska.
Innan denna intervju hade jag träffat Benny Andersson fyra-fem gånger. Vi hade hunnit med några korta samtal. Den här gången blev det en och en halv timmes snack.

Greg: Jag vet att svenskarna har mindervärdeskomplex inom musikvärlden. Och då hade det varit naturligt om ni hade använt er av utländska studios, musiker osv. Men så har det inte blivit. Varför?
Benny: Ja jag vet inte. På något vis är vi ju en grupp. För det första är vi fyra då. Tjejerna och vi två. Men så är det ju i stort sett samma killar som varit med från början… Ola Brunkert har varit med från början. Rutger Gunnarsson har varit med från början. Lasse Wellander inte hela tiden. Först var det Janne Schaffer och sen var det Lasse Wellander. Våran musik eller det vi gör är så beroende av Björns och mina intentioner från början även om jag menar att bandet tillför ju mycket eftersom de är så snabba . Och uppfattar och lirar så oerhört bra. Tillräckligt bra menar jag för det är inte särskilt avancerade prylar som vi gör utan det är mera basic melodies är det inte det?
G: Tycker du det själv eller?
B: Ja det tycker jag. Nästan allting bygger på låtarna själva. Det är ju inte så mycket instrumentalism eller vad det kan heta.
G: Men jag tror att vilken grupp som helst hade skaffat sig extra prestige genom engelska eller amerikanska musiker och spelat in sina plattor i England.
B: Det kan hända. Men å andra sidan hade vi ju arbetat så många år innan. Björn och jag hade jobbat med att skriva låtar fjorton år och hoppats på att någon jävel skulle tända på dom nånstans utomlands nån gång.
G: Ni hade båda jobbat på Polar. Var det där ni först träffades.
B: Nää. Vi träffades tidigare när jag var med i Hep Stars och Björn var med i Hootenanny Singers. När Brighton och ”Waterloo” kom så var det liksom en slutpunkt i den strävan som vi haft i alla år att nå ut med våra låtar. Nämligen att skriva en hit som når utanför Sverige. För i Sverige hade vi haft många hits tidigare. Både var och en för sig och tillsammans som vi hade skrivit till andra artister. Så långt var det rätt alltså. Och när vi vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen då var man ju så säker på att det var rätt från början. Att vi verkligen kunde och dög någonting till.
G: Var ni så säker?
B: Ja det kan jag säga. Det var vi. Det kändes i alla fall att det var ett resultat av oss själva. Det var ju inte så att man var en sångare som fått en låt av nån annan som tyckte att man passade för det. Det var ju vi själva som hade skapat den här grejen.
G: När du var med i Hep Stars och ni sjöng på engelska började dom spela er i Radio Luxemburg.
B: Ja vi spelades lite grann.
G: Och ni hade en slags rockimage. Men sen gav ni upp det där och började göra låtar på svenska som var lite mer svensktoppsorienterade, varför? Jag har hört många diggare som verkligen blev ledsna för att de tyckte att ni svek dom.
B: Ja det stämmer. Det gjorde vi väl också. Fast vi tänkte inte på det då. Utan vi gjorde ju bara vad som föll ner för ögonen. Vi var ju väldigt unga plus att man var intresserad av att hålla sig kvar. Hep Stars levde ju i alla fall mellan 62 och 67. I fyra fem år. Det var en ganska lång tid. Förhållandevis. Just på grund av att vi fick en ny publik efter några år.
Sen att det inte höll ändå är ju en annan historia. Det beror på så små tillfälligheter. Svenne bröt foten i nåt jobb. Och kunde alltså inte hoppa omkring på scenen. Så vi fick börja spela lite lugnare låtar. Den första låten var ”I natt jag drömde”. Och så spelade vi in den för att vi tyckte det var en bra låt.
G: Men det där med svensktoppen kändes inte främmande för er.
B: För det är ju ett resultat liksom. Det här med topplistor. Det här med svensktoppen och allt vad det nu är. Det kommer ju i andra hand på något vis. Först gör man en skiva och sen händer det nåt med den förhoppningsvis. Om den går upp på tio i topp eller om den ligger etta i USA eller om den är på svensktoppen eller så, det har inte…
G: Menar du att skillnaden inte var så stor?
B: Egentligen är det inte så mycket jag kan säga om det för det var inte planerat att vi skulle byta stil.
G: Varför tog Hep Stars slut?
B: Av olika skäl. Vi ville göra olika saker.
G: Var det i samband med det som du träffade Björn?
B: Det var tidigare. Kanske det var 65. Det var bara det att i Hep Stars så ville några då göra en sak och andra ville göra en annan sak. Plus att det… jag vet inte, man… man måste ju vara djävligt together om man ska vara med i en grupp.
G: Och ni var inte det?
B: Nää. Det kan jag inte säga.
G: Var det Lotta som blev Hep Stars Yoko Ono?
B: Nej. Nej. Inte alls. Tvärtom. Lotta var en stor tillgång för Hep Stars under flera år.
G: Du har ingen kontakt med Hep Stars?
B: Jag har mer kontakt med Sven och Lotta än med de andra, men det säger ingenting för vi träffas väldigt sällan.
G: Ni var största gruppen i Sverige väldigt länge.
B: Mmmm.
G: Du har alltid legat bra till. Först Hep Stars sedan Abba.
B: Det var lång tid emellan. Men nu har Abba varit tillsammans i tio år. November 1970 hade vi vårt första jobb tillsammans. Det var några år därimellan. Två år som Björn och jag skrev lite låtar och jobbade ihop. Sven och Lotta och Björn och jag var ute nåt år och reste.
G: Vad hette ni då?
B: Svenne och Lotta och Björn och Benny.
G: SLBB. Nej det går inte. Det var kanske därför det inte blev nånting.
B: Nej.
G: Är ni kompisar ni som spelar i Abba?
B: Ja. Det är det vi är främst tror jag. Man är en grupp där var och en tar hänsyn till vad de andra tycker. Det är ju oerhört viktigt. Annars kan man inte hålla samman. Det räcker med att en säger: — Jag vill inte göra det därför att… Och så säger de andra tre: — Nehej. Och så gör vi det inte va. Det är ju väldigt fint. Vi är i ett extremt privilegierat läge därför att vi kan välja. Vi är ju inte beroende av att överleva. Den kritik vi har fått i alla år utom nu till sista LP:n är att vi försöker tillrättalägga vår musik för publiken. Att medvetet vara kommersiella. Vad det nu egentligen skulle innebära? Det är ju totalt fel för vi är ju de enda i det här landet och några av de få artister överhuvudtaget i hela världen som kan kosta på oss att göra precis vad vi vill.
G: Ekonomiskt?
B: Nää. Konstnärligt. Eftersom vi har tillgång till all tid i världen. Vi har studio. Vi har pengar. Vi har en position.
G: Jo ni har en position. Det innebär förväntningar på er. Ni har en…
B: Nej. Det vill jag inte påstå. Vi har förväntningar på oss själva när vi gör någonting. Och man vill gärna lyfta sig i håret och göra det lite bättre än förra gången. Men aldrig i livet har man tänkt att när den här skivan blir klar gillar dom den nog för att den innehåller det och det. Man gör det enbart för sin egen skull för att vara så bra som möjligt.
G: Jag vet att du tycker om musik som är betydligt svårare eller inte lika bred eller lättåtkomligt musikaliskt som Abba.
B: Jag tycker om oerhört mycket olika saker.
G: Ja det brukar vara att man strävar efter att kämpa med sig själv för att göra lite mer hela tiden för att pusha sig själv.
B: Eller att göra bättre grejer skulle jag vilja säga. Det är åtminstone vad jag strävar efter. Bättre låtar.
G: Om man tar Beatles. Ju mer de lärde sig desto mer utvecklades dom och deras musik. De hade också råd att göra precis som de ville.
B: Ja men deras musik representerade dom som individer.
G: De genomgick en musikalisk förändring som verkligen återspeglade deras psykologiska och filosofiska utveckling. De intresserade sig för Asien, indisk musik och politik och mycket annat.
B: Ja och nej skulle jag vilja säga. Harrison flipprade ut lite på den indiska grejen. Lennon träffade Yoko och fick en annan världsbild. Lennon är ju en mycket allvarligare person än Paul McCartney. Men om du tittar på Paul så har han hela tiden representerat precis sig själv. Även på Beatles tid. Det som Paul gör låter Paul. Och det som Lennon gör låter Lennon.
G: Ja i och för sig men de har ändå utvecklats. De är inte samma killar som växte upp i Liverpool.
B: Nej självklart inte. Det är ju ingen. Det är klart att man påverkas som människa av allting som händer omkring en och speciellt under sådana extrema förhållanden som de levde. Jag har inte köpt Lennons senaste platta. Det skall jag göra så fort jag kan. Men jag har en känsla av att det låter som för sju år sedan.
G: Du har fuskat. Du har lyssnat på radion.
B: Nej nej. Jag har absolut inte. Jag lovar. Jag har inte hört något. Det enda jag har hört är att Ted Gärdestad har sagt att han tyckte att soundet var som det brukar i den här låten ”Starting over”. Och det tror jag utan att ha lyssnat på den. Därför att jag tror att John Lennon utvecklats färdigt kan man kanske inte säga. Men de stora händelserna i huvudet på honom har redan inträffat. Långt innan han blev tyst i fem år. Det tror jag.

Jag är uppväxt på dragspel, Presley och Catarina Valente

G: Kan du i all ärlighet säga att du gör den musik som tillfredsställer dig?
B: Jaha det skulle jag absolut säga. Du säger att du hör ibland att jag gillar sådana saker som är svåra. Det är klart. Jag är uppvuxen på dragspel från det jag var sex och så kom Elvis Presley och Catarina Valente och så är det lite Mantovani och Edvard Grieg o s v. Om man gillar det här hela vägen upp så sitter det kvar.
Men det finns ingenting som tänder mig så mycket som när jag hör en bra poplåt för första gången. ”Good vibrations” eller ”A day in the life” det är de stora kickarna. Det är solid songs. Det gillar jag bäst.
Jag tycker om att lira dragspel. Det gjorde jag två timmar om dagen hela sommaren. Och man sitter hemma och plitar på andra grejer som inte går att sjunga som bara går att spela. Men det är en annan historia för det ligger ju fortfarande kvar. Det kommer från samma huvud. Vissa saker kanske inte passar så bra att göra med Abba.
G: Hur länge kan man hålla på som Abba?
B: Så länge man tycker det är kul. Det vore ju fint om man tröttnade före publiken tycker jag.
G: Tycker hela Abba att det är kul fortfarande?
B: Mmmm. Inte att turnera och så. Men själva den kreativa proceduren med skrivandet och inspelningen och att göra plattor tycker alla är kul.
G: Blir det ingen Sydamerika turné?
B: Vi har inte snackat om det. Vi har inga som helst planer på en turné just nu.
G: Agnetha hade sagt någonting om att sluta turnera till en norsk journalist.
B: Jaja. Det är ganska naturligt när man varit ute på en turné på en tre fyra månader och kommer hem. Någon pratar om en turné igen och så säger man ”No way”. För man blir trött på det. Men så går det ett år, ett och ett halvt och så kanske det börjar rycka igen. Och man tycker att det vore kul att spela i New York igen. För det är det faktiskt.
G: Hela er image är så ”clean”.
B: Ja det är ingen image.
G: Ja men musikbranschen är inget scoutläger precis. Osmond Brothers ser ut som ”dirty old men” jämfört med er. Kan det vara sant?
B: Det blir ju det. Man har familjer. Vi är ganska vuxna.
G: Hur gammal är du?
B: 33. Man gillar ett sätt att leva. Man tycker att det finns vissa regler att hålla sig till.
G: Vad säger ni i staterna när dom bjuder på ”after-dinner-coke”?
B: No drugs. Jag skulle tro att vi hör rätt mycket samman med vår musik. Det skulle jag säga om jag såg oss utifrån. Det kan bli någon rocklåt och det kan bli lite ballader och lite europeisk tradition och lite ”volare”. Det är den tidsåldern vi har vuxit upp i.
G: Men har du aldrig tagit droger eller varit…
B: Nej…
G: Är inte musiker ganska utsatta för droger?
B: Ja men det var nästan mer under den tid vi lirade i Hep Stars.
G: Var du inte nyfiken?
B: Nej jag var bara rädd för det.
G: Du var bara rädd för det?
B: Jaah. OK, vi är rätt ”clean” om du jämför med Lou Reed och så har vi den publiken därefter. Vi representerar musiken och musiken representerar oss. Det är ingen medveten grej. Det är ganska naturligt.
G: Hör du Abba-soundet i musik från utlandet?
B: Ibland. Det låter så dumt om man säger det. Men jag hör det i flera band. Och jag vet det därför att jag träffar några killar här och där som är med som säger att de gillar vad vi håller på med i Abba. Och det hör jag i deras egna plattor. Men det tycker jag är kul faktiskt. Jag blir ju också inspirerad om jag hör på… vad ska vita? Ja Supertramp eller nånting. Om de gör en ball grej. Så det fattar jag. Allting bra man hör fastnar ju. Och ligger kvar. Om man aldrig hade hört musik förr så skulle man inte kunna skriva någon. Det tror jag inte.

Jag ägnar mer tid än Björn åt musiken

G: Hur går det till när ni skriver?
B: Vi skriver ju tillsammans.
G: Men är det ändå inte du som står för musiken.
B: Jag ägnar nog mer tid åt det än Björn gör. Och Björn skriver texterna. Det är fifty fifty.
G: Men er attityd gentemot musiken är rätt lika?
B: Jo det är den.
G: Precis likadan?
B: Ja jo. Precis. Jag kanske gillar vissa saker som inte Björn gillar och vice versa. Men när det gäller våra egna grejer uppfattar vi samma saker som bra. Lika snabbt och tycker lika bra om dem. Till 99 procent, ja 90 då. Det gör vi. Det är våran pryl.
G: Hur går det till när ni gör en låt?
B: Vi skriver musiken först.
G: Kommer musiken alltid först?
B: Ja. Och sen känner man vad det kan handla om.
G: På den här sista plattan var det så att ni hade skrivit en hel del bakgrund innan det fanns text.
B: Ja det händer att man har flera låtar som ligger innan texterna är klara. För vi sysslar med popmusik. Ibland när man gör bakgrund och spelar in kan det ge en viss atmosfär. Det kan låta som någonting man inte hade tänkt från början. Man skriver, ja en ”sad story” och så visar det sig att det låter inte så egentligen utan tvärtom. Då ä det lättare att anpassa texten till musiken. vårt fall. Om det var så att man var intresse rad av att föra ut sina tankar och budskap till publiken då skulle man ju inte göra så. Då skulle man skriva orden och sedan tonsätta dom.

G: Har ni ingenting att säga i era texter?
B: Det tycker jag inte. Underhålla skulle jag vilja göra. Det är värde nog.
G: Det kanske finns någonting du inte skulle vilja säga?
B: … hur menar du?
G: Till exempel du vill inte propagera för droger.
B: Nej nej.
G: Du skulle väl bli ganska ledsen om en av dina låtar skulle uppfattas som droglåt?
B: Ja det vore ju förskräckligt.
G: Ja men då måste det väl finnas andra saker som inte får förekomma i era texter?
B: Nej som jag säger. Vi sysslar med underhållning och popmusik. Vi vill hålla oss till det. Det är ju självklart. Det vet ju du att vi har åsikter om tusen saker. Från allt från politik till religion eller vad du vill. Men det är en sak och det andra är att underhållning i sig har ett värde som räcker bra. Det finns tillräckligt med pekpinnar och förbud utan att vi ska behöva ägna oss åt det. Men å andra sidan är det upp till var och en. Vill man agitera och propagera en grej och vill ha musiken som ett medel för det då gör man det. Det skulle jag göra om det verkligen var så att jag kände stenhårt för någonting och tyckte att det var viktigare än någonting annat. Då skulle jag inte tveka. Om jag var någon annan.
G: Men du är inte det.
B: Nej det har inte hänt. Om man hör nåt som är riktigt bra, som man tänder på och sen tycker när man börjar lyssna på texten så handlar det om någonting som man inte ställer upp på. Då missar jag lite tycker jag. Å andra sidan så kanske det är många andra människor som tycker perfekt, jättebra text, de ord jag hör är precis som jag tycker. Om man nu går in i politiska spörsmål. Det är ett fritt land och alla får göra som dom vill. Jag föredrar att ägna mig åt underhållning.

G: Du vill inte uttrycka en politisk åsikt inför tidningen Schlagers läsare?
B: Hahahahahaha. Mja. Nja det skulle jag ju inte vilja egentligen. Det skulle jag inte.
G: Jag har aldrig sett någonstans att det står vilket parti du tillhör.
B: Nej det har du inte och det är lika bra det. Who cares menar jag.
G: Fast det är inte riktigt så?
B: Om jag nu råkade vara VPKare t ex. Även om det skulle verka konstigt. Men om jag nu var det.
G: Varför skulle det verka konstigt?
B: Jo då säger dom som gillar vad jag gör. Den djäveln köper jag aldrig en putta av mer. Eller om jag vore moderat så säger alltså motsvarande mängd människor, aha var det så det var.
G: Tror du det?
B: Nej egentligen inte.
G: Det måste finnas miljoner kommunister som gillar Abba va?
B: Ja det vet jag. Det har inte med det att göra. Förstår du vad jag menar när jag säger att det finns andra värden än politiska värderingar på tillvaron. På det stora hela får man gåshud när det gäller den politiska situationen i Sverige. Det finns en misströstan och det gäller alla politiker i stort tycker jag. Ingenting händer och alla går och masar bara.
G: Förr i tiden fick ni rätt mycket skäll från vänstern.
B: Det får vi väl fortfarande.
G: Får ni?
B: Nej det kanske vi inte får för dom märker att det är som att hälla vatten på en gås.
G: Hur reagerade ni i början då. Stikkan ställde upp i tv-program och visade att han blev förbannad.
B: Han är en av de få människor som jag känner som lever som han lär. Som inte håller sig undan utan som är med och sticker fram hakan och säger vad han tycker rakt upp och ned. Det är en stor tillgång. Jag önskar att jag också kunde vara likadan.
G: Tyckte ni det var tjatigt. Ni fick ju ert massa skäll ett tag.
B: Vi har fått skäll i alla år, eller hur. Hela tiden. Därför att vi har fått representera en hel nisch inom musiken. Inte oss själva, inte Abba och vår musik utan någonting som vi står för. Precis som vi var ansvariga för all musik som görs inom den lätta avdelningen. Det är vi ju inte. Utan vi gör vårt. Det är roligast om man blir bedömd för vad man gör och inte för vad någon annan anser att man representerar.
G: Ni kommer från en ganska enkel bakgrund?
B: Ja det gör vi.
G: Och nu försöker ni assimilera en del smak och sånt?
B: Det enda man strävar efter är att försöka leva ett någorlunda vettigt liv. Det finns ingen av oss — och här kan jag tala för alla fyra — som har någon önskan att leva någon sorts ”starlife”. Med flygplan och jättelika villor och våning i New York och hus på Rivieran.
G: Vad innebär ett vettigt liv för dig?
B: Det är en svår fråga.
G: Ja men du säger att det är det som är det viktiga.
B: Att leva så att man på nåt vis känner att det här är marken, det här är jag och det som försigår det är här. Det försöker jag i alla fall.
G: Kan du göra det?
B: Ja. Jag försöker.

Där går han. Han är skitig i håret idag

G: Det är en av de svåraste saker som finns att bli kändis.
B: Ja det skapas alltid ett intresse för den som har framgång. Det är som cirklar på vattnet.
G: Och hur klarar du av den där uppmärksamheten?
B: Jag har aldrig brytt mig. Jag har inte känt något obehag när folk har tittat eller så. Att man aldrig kan göra nånting utan att man känner att folk säger: Där går han. Han är skitig i håret idag. Han var visst inte nykter när han var på Alexandra sist. Det spelar mig ingen roll. Vad man än säger om nackdelarna så uppväger fördelarna det tiotalt minst. Det finns förstås de som inte tycker så. Det finns ju vissa baksidor som kan få enorma konsekvenser. Om man inte är ordentligt samlad. Man vet att det är jag det här. Den här personen representerar bara en bit av mig själv. Så är det ju.
G: Du verkar klara av det rätt bra man har sett så många människor som har blivit ganska förstörda.
B: Ja fast man blir mer och mer intolerant. Därför att man märker att det är viktigt att hålla sig själv utanför vissa situationer och ibland hålla människor ifrån sig om man märker att det där vill jag hålla lock på från början. I början är man klart aningslös. Jag har upplevt det här med Hep Stars. Jag menar det gick upp och ner. Fast man var ung då så det finns alltid människor om man inte passar sig, som kommer in och så är man ”ripped off”. Så var det ju i vårt fall.

G: Vilken är er bästa låt?
B: Ja de vete fan. Några som jag tycker bättre om än andra är ”The winner takes it all” och ”Thank you for the music” och ”Dancing queen”. Ja det finns flera. För när tiden går så här märker man att den här håller, den här tycker jag fortfarande om. En del försvinner bort.
G: Tycker du att du utvecklas hela tiden?
B: Ja jag tycker det. Varje låt är ju ny. Det är dom som har värde. Om den är allvarlig eller inte spelar ingen roll men det är en ny låt. Ingen har hört den förut och jag tycker den är bra.
G: Men jag menar med dina resurser så måste du komma på enorma grejor som du kunde göra?
B: Ibland om man tycker nånting är bra. Men igen då så, här är låten, här är melodierna, här är harmonierna och här är basic backing track. Och så sitter man där. Vi har sjungit. Det är låst och färdigt. Det är så bra som vi har kunnat gjort det hittills. Kan man göra nånting mer? Kan man göra några sound eller så? Det är vad jag jobbar med då.
Som på Super Trouper som jag själv tycker är den bästa vi gjort i alla fall så här strax efter. Ganska solid så där varje låt för sig. Det är precis vad det är fråga om. När jag och Björn och tjejerna också i viss mån tycker att det är som det kan vara när det är som bäst.
G: Vadå tjejerna i viss mån?
B: Jo eftersom Björn och jag skriver låtarna och vi har en viss bild mycket klarare i början än vad dom har. Det som finns på den här skivan är det bästa vi kan göra.
G: Du säger att det inte finns något tryck alls på en grupp att prestera en viss form av musik på grund av att gruppen redan är etablerad. Har dom väl börjat med ett visst ljud så återkommer det ganska ofta eller hur?
B: Nej det tycker jag är skittråkigt. Vi försöker i alla fall komma ifrån det. Om vi får en hit med ”Chiquitita” så är ju inte nästa låt en som börjar med gitarrer och flöjter. Men det där är ju ett amerikanskt syndrom som funnits i alla år. Från Del Shannon och ännu längre bak. Det är inge kul. Det är död musik för mig.
G: Du skulle inte göra så?
B: Inte medvetet i alla fall. Det kan ju hända att du eller många tycker att den låten som vi gjorde då är lik den här som vi gör nu. Men vi försöker hellre göra något likt got som någon annan gjort än att göra got som är likt vad vi själva gjort.
G: Det är ganska fantastiskt att du kan s det. Du både kan göra och gör precis m du vill göra.
B: Nja det är ju tveksamt om jag kan göra det. Men jag vet att det blir som jag vill i alla fall.
G: Och när det blir klart blir du helt nöjd med det?
B: Jaa.
G: Det är ganska häftigt?
B: Det är ju det som är det roliga. Det är underbart. Det glöms ju ofta bort. Det är precis som det inte vore så.
G: Var finns problemen någonstans? Var finns svårigheterna?
B: Svårigheter att få det så. Att från tunn luft kunna säga här har vi tio låtar och dom tycker vi är bra. Varsågod. Lyssna. Det är svårt. Det är jobbigt. Det går åt tusentals timmar. Även om det inte låter så. Det låter så enkelt och bra. Enkla melodier.
G: Finns det saker du ångrar nu när du har distans?
B: Nej inte ångrar. Men ibland säger man det där kunde man ha gjort bättre. T ex vissa inspelningar. Vi gjorde en låt för inte så länge sedan som heter ”Summer night city”.
En inspelning som inte är bra tycker jag. Ibland låser man sig. Det var en singel man skulle göra. Vi hade bara den låten att jobba med. Mixade en vecka. Till slut tröttnade man. OK. Vi gör den klar. Sen släpper vi ut den. Vi går på nästa grej. Det är flera grejer som vi gjort så där. Inte så bra kanske. Men det spelar ju ingen roll. Om det man gjorde för åtta år sedan vore bättre än det man gjorde idag skulle det vara katastrof.
G: Ja det skulle det verkligen vara.
G: Det måste gå ut på att övervinna svårigheter. Det är det som ger någonting. Det får inte vara så där lekande lätt för dig allting.
B: Nej det är det ju inte. Absolut inte. Det är lätt att göra en skiva om man inte bryr sig om sig själv. Och inte bryr sig om att man gör den för någon annan heller. Då gör jag en LP på en dag. Det är ju inga problem.
G: Vem gör sådana LP?
B: Ingen hoppas jag. Det görs väl cover-versioner och partymusic. Det är också död musik. Det finns ingen själ i det. Å andra sidan förstår jag ju det att det finns folk som tänker kan man sjunga så kan man väl sjunga. Men vem har intresse av det? Är det någon som frågar om man vill sjunga tolv låtar här så gör man ju det. Alla jobbar ju för att uppnå det ultimata för sig själv. Att vi når dit är ju bara så fantastiskt att man inte tror sina öron och ögon egentligen.
Det är ju ingen som räknar med att det ska bli så här som det blir för oss. Ingen. Ingen levande artist tror att det ska hända honom. Även om han hoppas och siktar emot det. Och sen är man där och tycker att större framgång än så här kan jag aldrig uppleva med det som jag gör just nu. Då får jag göra något helt annat.
G: Ni har ju blivit ganska stora men det är få som håller ut hur länge som helst.
B: Ja väldigt få.
G: Du är ledsen på Håkan Lahgers recension?
B: Vem är Håkan Lahger?
G: Han som recenserade Super Trouper i Schlager.
B: Jag har inte läst den.
G: Har du inte läst den? Dom menade på ditt kontor att det skulle vara svårt att få en intervju med dig efter…
B: Nej, men det kanske är någon annan som har läst den och sagt att det var illvilligt menat. Ärligt talat så spelar det ingen roll för recensenten har sin egen uppfattning. Recensentens roll är i och för sig försumbar tycker jag. Eftersom det är en smak som han representerar. Vad ska jag säga om du inte gillar en låt av mig? Då skriver du: jag gillar inte det och inte det och inte det punkt slut.
G: Blir du inte ledsen?
B: Nej. Inte det minsta.
G: Varför inte?
B: Hur kan jag bli ledsen för att inte du tycker samma sak som jag?
G: Om jag skulle komma och säga hör du du Benny här är min låt. Är den inte bra? Och du skulle säga: Nej jag tycker inte om den. Det är klart jag skulle bli ledsen.
B: Ja, men om du vänder dig till mig, det är klart.
G: Ja, men du vänder dig till oss alla.
B: Ja, men jag blir inte ledsen. Om du har en tejp och du har gjort någonting och så lirar du det för mig. Och så frågar du vad jag tycker. Och så säger jag vad jag tycker. Om jag tycker att det är skitdåligt så kanske jag inte säger det här var det värsta jag hört men jag kanske säger att jag gillar inte det här.
G: Då blir jag ledsen. Jag får recensioner om jag gjort en platta det är klart. Jag blir ledsen om någon säger att vad jag gjort är dåligt.
B: Låt oss säga att du spelar en platta för tio personer och dom säger att det där var det bästa vi hört och så spelar du det för någon annan som säger att det var det sämsta han hört. Hur reagerar du då?
G: Jag blir ledsen.
B: Blir du inte glad för de tio andra?
G: Jo.
B: För varje människa som uppskattar vad man gör blir man ju glad är klart. Vet du varför jag inte tycker att det spelar någon roll? Oftast så är det ju så att den som recenserar en platta han får en skiva här och en där och så har han tio plattor och så säger han dom ska jag recensera på tio dagar eller så.
Men det finns ju ingen som kan sätta sig in i vad som ligger bakom den här plattan om den som har gjort den här skivan. Har han jobbat en vecka eller två år? Det har ett värde tycker jag. Om man inte menar att det enda som gäller är att man ska gilla vad man hör. Och sen får det vara bra med det. Det finns ju så mycket i det som vi gör som aldrig, aldrig kommer på tal. Nästan alltid är det så att det ABBA gör har aldrig bedömts, och det sa jag förut också, för vad vi gör utan för vad vi representerar.
Jag har lovat mig att aldrig låta mig nedslås av en dålig recension. Skriver någon bra skulle jag säga att det är bara en händelse.

Skulle inte du må bra om du var jag?

G: Men all den här kritik som ni har fått. Har du sett något berättigande av den? Att du fattade varför ni blev kritiserade?
B: Jag förstår kritiken som säger att det är lättviktsmusik, ren underhållning och betyder inget annat än just det. Gladpop. Så stannar det ett tag och så ut genom det andra. I och för sig hoppas jag att det inte är så. Jag tror det har mer värde än så. Men jag förstår ju för det är precis vad vi gör. Det var precis som vår film som vi gjorde. Nån bedömer det som en ganska dålig thriller. Man ska bli bedömd för vad man gör. Så det är en popplatta. En glad popmusik. Tråkig eller ledsen men i alla fall popmusik. Det är inte progressiv rock’n’roll. Det är popmusik alltså. Och då ska vi bedöma den för vad den är i sin genre tycker jag. Det vore fair enough. Det är ganska sällan. Det är som att vända på rocken en gång om året.
Om man får en recension för Arrival som t ex superkass av en kille och så går det några år och så får man en recension av samma kille och den är jättebra och det har hänt jättemycket saker så vet jag att det inte är sant. Det händer mycket saker man utvecklas och så vill man kanske skriva lite bättre melodier och man kanske spelar in det på ett bättre sätt. Men basically är det detsamma.
G: Är det den kritik som ni har fått att ni gör lätt underhållningsmusik?
B: Nej jag bara tog det som ett exempel. Jag vet faktiskt inte vad det är som är värst med oss i kritikernas ögon.
G: Det låter så enkelt med dig va. Du är så nöjd och glad.
B: Ja, men det ena är det ena och det andra är det andra. Det ena jag gör behöver inte innebära att det andra man gör är precis. Jag är ju för fan inte ABBA på någe vis. Tvärtom ABBA är ju liksom vi fyra tillsammans och är enbart den musikaliska delen av oss. I stort sett i alla fall.
G: Men speciellt i Sverige är det så många människor som mår dåligt va. Och du verkar må så bra. Gör du det?
B: Men skulle du inte må bra om du var jag? Det skulle du nog?
G: Menar du det?
B: Du vet ju vad jag gillar. Du vet att jag gillar att skriva musik. Du vet att jag gillar att skriva låtar, och spela. Eller hur.
Och så gör man det. Och dessutom att man får göra det man mår bäst av i tillvaron och så får man framgång av det.
G: Automatisk lycka?
B: Nej men nöjd med en del av tillvaron. Sedan beror det ju på vem man är från skratch. Man kan ju inte säga att alla människor med framgång är likadana. Det är väl tvärtom. Om man får göra precis vad man vill så är risken större att man mår bra än om man gör som någon annan vill.