THE JAM
Sound Affects
(Polydor)

En fluga kommer plötsligt in i mitt rum. Det låter som en fet äcklig spyfluga. Nej, det surrande ljudet kommer ur högtalarna. Flugans ljud, som ligger mellan två av spåren på The Jams nya LP, ger precis samma känsla av irritation och gnagande oro som den Paul Weller skildrar i sina sånger.
Vardagens dramatik. De små till synes obetydliga tingen som trots allt präglar våra liv. I dessa våra liv finns längtan efter den vi älskar sida vid sida med ljudet från en automatisk drillborr mot gatans asfalt, Paul Weller behöver inte många ord för att vi skall förstå vad han menar. Han spottar ur sig allvarliga salvor till elak gitarr, bas och trummor. Lika distinkt som texterna fungerar det musikaliska språket.
Rent, naket och avskalat drar musik och text fram varandra till en enhet som är starkare än så gott som all rockmusik av idag.
Paul Weller är en kille som skriver melodier. Han älskar tempobyten i sångerna och är rädd för att det skall bli för melodiöst. Wellers gitarr, Bruce Foxtons bas och Rick Bucklers trummor skapar gärna ojämnheter och kantigheter för att det skall riva i skinnet på oss. Beatlespop, soul, The Who, ja ta vad du vill av den 60-talsmusik som var bra och den finns någonstans i The Jams rock av idag.
The Jam hyllar det enkla. För att kunna spela enkelt så att det låter bra måste man vara duktig.
Få, om ens något, av de nya vågen band som finns idag besitter de färdigheter som Weller, Foxton och Buckler gör. Kompetensen tillsammans med Wellers kreativitet gör att The Jams utvecklingskurva bara pekar uppåt. Att efter förra mästerverket Setting sons producera ytterligare något lika bra borde vara ett hopplöst företag. Jam har gjort det. Frågan är om inte några sånger på det här albumet står mer för sig själv än vad Setting sons låtarna gör.
”That’s entertainment” är bara akustiska gitarrer, bas och naturligtvis Paul Wellers röst, Jams kanske viktigaste instrument.
Den vackra melodin, de akustiska gitarrerna bygger upp en harmoni som trasas sönder av Wellers uppräkning av allt som verkligen inte är underhållning utan bister verklighet. En vän kör kommer in för att lägga allt till rätta igen men Jam (Weller?) kan inte låta bli att arbeta med ytterligare en kontrast så en gitarrslinga kommer in men baklänges. Det här är plattans intressantaste spår och där The Jam arbetar på sitt mest typiska sätt trots att det alltså är en akustisk låt.
I ”Boy about town” vänder den skygge och bittre Paul Weller för en gångs skull sin ljusa sida mot oss. Det blir en kort liten Who/Jam trudelutt.
Är det Pete Townshend som knallar bekymmersfritt omkring på Londons gator 1963? För där är det kolsvart. Och Weller och Jam är mer än medvetna om läget.
Ändå gör dom en positiv utåtriktad musik som väcker oss, griper tag, törs vara känslig och mjuk. Ingen destruktivitet här.